Arkitekter och ingenjörer inom politisk teori

Jag tänkte skriva lite kort om David Wiens artikel ”Prescribing Institutions Without Ideal Theory”. Ibland är det nyttigt att mejsla fram ett litet stycke text ur sina läsanteckningar utan att riktigt veta var det passar in och om man kommer ha någon användning för det….

Bakgrunden till artikeln är en omfattande politisk-teoretisk diskussion om idealteori och icke-ideal teori, eller bredare: konflikten mellan idealism och realism. Jag kommer inte återge denna debatt här utan tänkte här bara sammanfatta och delvis spinna vidare på Wiens artikel. Jag betraktar det som en intressant variant av en ”realistisk” ansats till normativ teori.

Notera först två meta-teoretiska utgångspunkter: objektet för politisk teori antas vara institutionell design, och syftet är att faktiskt rekommendera genomförbara förändringar av institutioner (som ska leda till tillstånd som är normativt mer fördelaktigt än status quo givet vissa specificerade värden). Genomförbarhetsvillkoret innebär bland annat att om man bedriver idealteori utan att i slutändan ha ambitionen att resultatet ska vara relevant för frågor om hur faktiska institutioner bör utformas så ägnar man sig inte åt det slags politiska teori som Wiens skriver om. Detta är en rimlig utgångspunkt och rimmar väl med syftet och innebörden av begreppet idealteori hos Rawls, nämligen som rollen att utarbeta vad värden och principer har för implikationer när man tänker bort vissa begränsande faktorer som i den aktuella världen utgör hinder för genomförande. Idealteorin är således frigjord från omedelbara genomförbarhetshinder men samtidigt tänkt att ange riktmärken och mål i arbetet att reformera institutioner. Idealteori är uttryck för vad Wiens kallar för ”the Target view of political theory”, eller idén om ”ideal guidance”.

Wiens gör i artikeln ett intressant bidrag bland annat genom att skilja på två olika typer av problem kring hur institutioner ska utformas. Som titeln på blogginlägget handlar det om skillnaden mellan arkitektur och ingenjörskonst. Idén om politik som en samhällelig ingenjörskonst är såklart vanlig, och det är nog bäst att tydliggöra idén hos Wiens är en annan. Det handlar inte om att politikerna är ”ingenjörer” och politiska teoretiker är ”arkitekterna” som skisserar vilka ideal och institutioner som politiker bör skapa. Tvärtom kan man nästan säga att är det denna syn är måltavla för Wiens, i den meningen att det är ett problem att politiska teoretiker är för mycket ”arkitekter” och för lite ingenjörer. Poängen är att om politisk teori handlar om institutionell design så behövs både arkitektens och ingenjörens kompetens.

Vad är verkliga arkitekters respektive ingenjörers uppgift? Arkitekten gör en ritning på en byggnad som hen anser uppnår vissa funktioner, syften och estetiska ideal, osv. Byggnaden är tänkt att fungera på ett visst sätt och arkitekturen försöker till viss del styra hur människor kommer röra sig och bete sig i byggnaden för att dess funktioner ska uppnås. De element som arkitekten har att arbeta med är byggnadens form, ljusinsläpp, materialens textur och andra egenskaper. En arkitektritning måste dock översättas till en konstruktionsritning. Ingenjören har som uppgift att omvandla arkitektens vision till anvisningar för hur byggnaden ska konstrueras, och har således uppgiften att lösa de byggnadstekniska problem som arkitektens vision ger upphov till. Mer än något annat har ingenjören en sak i tankarna: hållfastheten. Wiens noterar hur arkitekten och ingenjören ålägger varandra restriktioner som begränsar respektives handlingsutrymme. Ingenjörens uppgift är att lösa hållfasthetsproblemet inom ramarna som arkitektritningen anger; att rita in några extra bärande pelare är inte lösa problemet utan att misslyckas med sitt uppdrag. Å andra sidan: om ingenjören inte kan hitta en lösning så är det arkitektritningen som måste revideras. Ingenjören kan ställa arkitekten inför val som arkitekten tycker komprometterar visionen för byggnaden: kanske måste pelare accepteras, eller salens storlek minskas, eller takets lutning ökas, eller att tegelpannorna måste ersättas med plåt, osv. I arbetet med att uppnå de värden och egenskaper som arkitekten respektive ingenjören strävar mot så ställer de upp begränsningar för varandras verksamhet.

Vad innebär analogin för politisk teori? En arkitektritning inom politisk teori utgår från moraliska värden och principer, och innebär ett föreslår en institutionell design som maximerar vad teoretikern anser vara en motiverad avvägning av dessa värden. Fokus hamnar på att utverka föreskrifter för hur en institution borde se ut för att kunna förverkliga den mest önskvärda uppsättning värden och abstrakta moralprinciper. Arkitektritningen innebär ett förslag till en institution som ska förverkliga en kombination av relevanta värden inom en viss sfär av mänsklig aktivitet och samspel. Motsvarigheten till de former och element som arkitekten ritar upp är teoretikerns beskrivning av vilka villkor, definitioner, kriterier för när x får göra y mot z, eller när x har rätt till y, och så vidare. (Wiens exempel: Allen Buchanan om internationella kriterier för erkännande av stater, s. 49-53). Att skapa en arkitektritning för institutionell design kan betraktas som en form av ”tillämpad etik”, enligt Wiens.

Men institutionell design innefattar också ”ingenjörsproblem”. Är den arkitektritade institutionen möjlig att förverkliga? Är den hållfast? Kommer människor agera och bete sig i byggnaden så som det är tänkt, och håller den för det? Vad händer om människor inte beter sig riktigt som det är tänkt? Är det möjligt att kontrollera, upprätthålla, och förverkliga att aktörer beter sig så som institutionen kräver för att fungera, utan drakoniska medel? Kommer det gå att uppbåda tillräckligt stöd och efterlevnad för de regler och normer som institutionen föreskriver? Att ägna sig åt denna typ av frågor kring institutionell design är att ägna sig åt ”tillämpad samhällsvetenskap”. Och precis som ingenjören bollar tillbaka till arkitekten med alternativet att bygga pelare i salen, så innebär den politisk-teoretiska motsvarigheten att de kontrollmekanismer och maktinstrument som kan krävas för att uppbåda nödvändig efterlevnad bollas tillbaka och inkluderas i den normativa analysen.

Hur kan den realistiska kritiken uttryckas med hjälp av denna analogi? Wiens för han fram tanken att det finns en fara inom politisk teori att fokusera för mycket på ”arkitektur”. I kontrast till idealteori och antagandena bakom ”the Target view” anser Wiens att även ingenjören har en ”riktningsgivande” roll – värdet att undvika grundläggande fel i konstruktionen kan mycket väl betraktas som ”the primary design goal” (53). När allt kommer om kring: ”To design feasible institutional solutions for unjust conditions, we must make progress on both the architectural and the engineering problems. This is because a structure that effectively embodies a chosen set of values but is incapable of withstanding the pressures to which it is subject ceases to embody the chosen values once it ceases to exist as designed.” (48). Hållfasthet är såklart en sine qua non vad gäller byggnader. Man frestas här kontrastera Rawls mot de realistiska kritikerna. Rawls proklamerade som bekant att ”justice is the first virtue of social institutions”. Realister som Galston tenderar att invända att ”the first virtue of politics is order, not justice, and justice purchased at the expense of order is likely to prove self-defeating” (Galston 2010: 388). (Samtidigt ska man inte glömma Rawls upptagenhet med rättviseuppfattningarnas ”stabilitet”).

Lite i stil med Amartya Sen’s kritik av ”transcendental institutionalism” kritiserar Wiens idealteorin och det starka fokuset på att skapa en ”arkitektritning” som första steg och slutgiltig måttstock för institutionell design. Idealteorin resonerar sig fram till hur rättvisa institutioner skulle se ut under ideala omständigheter, och låter detta utgöra måttstock för hur existerande institutioner bör bedömas normativt. Proceduren tenderar dock att leda till förbiseende av ”ingenjörsproblem”. Resonemang om vad som krävs för att uppbåda individers stöd och efterlevnad, eller de konkreta konsekvenserna av bristfälligt efterlevda normer och regler – tenderar att komma i andra hand (48-49). Men de bör inte komma i andra hand. Om syftet är att åstadkomma en förbättring av status quo så är frågor om genomförbarhet, stabilitet och effektivitet inte sekundära – det är själva nyckelfrågan hur vi väger sådana saker i relation till värden och normativa principer. Det vill säga det räcker inte att titta ”uppåt” och fråga sig i vilken mån institutionens regler och normer avspeglar hur en institutionen skulle utformas om förutsättningarna var ideala , utan man måste se till effekterna ”på marken” – man måste bry sig mer om vad Sen benämner som ”social realisering” och inta ett komparativt snarare än trancendentalt perspektiv i utvärderingen av institutioner.

David Hume and contemporary realism in political theory

Below is the abstract and list of references of my MA thesis in political science. The full article can be downloaded here.

Abstract

Proponents of the recent movement of realism in political theory have expressed dissatisfaction with the typically Kantian and ideal theoretical assumptions that guide much political and normative theorizing. In this paper it is proposed that these realist theorists could find support for their critique of the Kantian legacy, as well as building blocks for a realist alternative, by drawing on the moral and political thought of David Hume. The paper constitutes a reading of Hume’s writings with the contemporary realist critique in mind. The result highlights four themes in Hume’s thought: (1) The empirically informed approach to normative reasoning. (2) An emphasis on that political theorizing must be conducted on the basis of a realistic political psychology. (3) The critique of social contract doctrines, a critique that is directed at idealistic and rationalistic versions of liberalism. (4) Hume’s account of human sociality and the origins of political authority. Lastly, it is suggested that the fact that Hume combines realism with liberalism makes him of additional interest to the many realists who are seeking to correct rather than reject liberal political theory and who are thus wary of finding themselves too close to Machiavelli and Hobbes, the usual realist predecessors.

Key words: realism, moralism, ideal theory, legitimacy, normativity

Length: 19 200 words

References:

Barry, Brian (1989), Theories of Justice (London: Harvester Wheatsheaf).

Buckle, Stephen and Castiglione, Dario (1991), ‘Hume’s Critique of the Contract Theory’, History of Political Thought, 12 (3), 457-80.

Cohen, G. A. (2003), ‘Facts and Principles’, Philosophy & Public Affairs, 31 (3), 211-45.

Cohon, Rachel (2008), Hume’s Morality (Oxford: Oxford University Press).

Coventry, Angela and Sager, Alexander (2011), ‘Hume and Contemporary Political Philosophy’, Western Political Science Association 2011 Annual Meeting.

Curry, Oliver (2006), ‘Who’s Afraid of the Naturalistic Fallacy?’, Evolutionary Psychology, 4, 234-47.

Elster, Jon (2009), Alexis de Tocqueville: the First Social Scientist (Cambridge; New York: Cambridge University Press).

Farrelly, Colin (2007), ‘Justice in Ideal Theory: A Refutation’, Political Studies, 55 (4), 844-64.

Formosa, Paul (2008), ”All Politics Must Bend Its Knee Before Right’: Kant on the Relation of Morals to Politics’, Social Theory and Practice, 34 (2), 157-81.

Frazer, Michael L. (2009), ‘Review of J. G. A. Pocock’s ‘Political Thought and History: Essays on Theory and Method”, Notre Dame Philosophical Reviews. <http://ndpr.nd.edu/news/24213-political-thought-and-history-essays-on-theory-and-method/>, accessed 2011.11.04.

Frazer, Michael L. (2010), The Enlightenment of Sympathy: Justice and the Moral Sentiments in the Eighteenth Century and Today (Oxford; New York: Oxford University Press).

Fukuyama, Francis (2011), The Origins of Political Order (New York: Farrar, Straus and Giroux).

Galston, William A. (2004), ‘On the Rapproachment between Political Philosophy and Empirical Inquiry: A Comment on Rogers Smith’, in Edward D. Mansfield and Richard Sisson (eds.), The Evolution of Political Knowledge: Theory and Inquiry in American Politics (Columbus: Ohio State University Press).

Galston, William A. (2009), ‘Moral Pluralism and Liberal Democracy: Isaiah Berlin’s Heterodox Liberalism’, Review of Politics, 71 (1), 85-99.

Galston, William A. (2010), ‘Realism in Political Theory’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 385-411.

Geuss, Raymond (2008), Philosophy and Real Politics (Princeton: Princeton University Press).

Greco, Lorenzo (2007), ‘Humean Reflections in the Ethics of Bernard Williams’, Utilitas, 19 (03), 312-25.

Gunnell, John G. (1982), ‘Interpretation and the History of Political Thought: Apology and Epistemology’, The American Political Science Review, 76 (2), 317-27.

Haakonssen, Knud (1993), ‘The Structure of Hume’s Political Theory’, in David Fate Norton (ed.), The Cambridge Companion to David Hume (Cambridge: Cambridge University Press).

Hampshire, Stuart (1991), ‘Nationalism’, in Edna Ullman-Margalit and Avishai Margalit (eds.), Isaiah Berlin: A Celebration (Chicago: University of Chicago Press).

Hardin, Russell (2007), David Hume: Moral & Political Theorist (Oxford: Oxford University Press).

Hendrix, Burke A. (2010), ‘Political Theorists as Dangerous Social Actors’, Critical Review of International Social and Political Philosophy, 1-21.

Honig, Bonnie and Stears, Marc (2011), ‘The New Realism: from Modus Vivendi to Justice’, in Jonathan Floyd and Marc Stears (eds.), Political Philosophy versus History? Contextualism and Real Politics in Contemporary Political Thought (Cambridge: Cambridge University Press), 177-205.

Horton, John (1992), Political Obligation (London: Macmillan).

Horton, John (2010), ‘Realism, liberal moralism and a political theory of modus vivendi’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 431-48.

Hume, David (1983a), The History of England. Volume I (Indianapolis: Liberty Fund).

Hume, David (1983b), The History of England. Volume VI (Indianapolis: Liberty Fund).

Hume, David (1987), Essays: Moral, Political, and Literary (Indianapolis: Liberty Classics).

Hume, David (1998), An Enquiry Concerning the Principles of Morals (The Clarendon Edition; Oxford: Oxford University Press).

Hume, David (2007), A Treatise of Human Nature (The Clarendon Edition; Oxford: Oxford University Press).

Hume, David (2011), The Letters of David Hume Volume I: 1727-1765, ed. J.Y.T. Greig (Oxford: Oxford University Press).

Kant, Immanuel (1991), Political Writings (Cambridge Texts in the History of Political Thought; Cambridge: Cambridge University Press).

Keene, Edward (2005), International Political Thought (Cambridge: Polity Press).

Lessnoff, Michael (1990), Social Contract Theory (New York: New York University Press).

Locke, John (2002), The Second Treatise of Government: and A Letter Concerning Toleration (Mineola, NY: Dover Publications).

Machiavelli, Niccolo (1998), Discourses on Livy (Chicago: The University of Chicago Press).

MacIntyre, A. C. (1959), ‘Hume on ”Is” and ”Ought”‘, The Philosophical Review, 68 (4), 451-68.

Mackie, John (1980), Hume’s Moral Theory (London: Routledge & Kegan Paul).

Miller, David and Dagger, Richard (2003), ‘Utilitarianism and Beyond: Contemporary Analytical Political Theory’, in Terence Ball and Richard Bellamy (eds.), The Cambridge History of Twentieth-Century Political Thought (Cambridge: Cambridge University Press).

Newey, Glen (2010), ‘Two Dogmas of Liberalism’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 449-65.

North, Richard (2010), ‘Political realism: Introduction’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 381-84.

Pasquino, Pasquale (1996), ‘Political Theory, Order, and Threat’, in Russell Hardin and Ian Shapiro (eds.), Political Order (Nomos; New York: New York University Press).

Peter, Fabienne (2010), ‘Political Legitimacy’, in Edward N. Zalta (ed.), The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Summer 2010 Edition).

Philp, Mark (2007) Political Conduct (Cambridge, MA: Harvard University Press).

Philp, Mark (2008), ‘Political Theory and History’, in Marc Stears and David Leopold (eds.), Political Theory: Methods and Approaches (Oxford: Oxford University Press).

Philp, Mark (2010), ‘What is to be done? Political theory and political realism’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 466-84.

Pocock, J. G. A. (1975), The Machiavellian Moment. Florentine Political Thought and the Atlantic Republican Tradition (Princeton: Princeton University Press).

Pocock, J. G. A. (2009), Political Thought and History (Cambridge: Cambridge University Press).

Raphael, D. D. (1974), ‘Hume’s Critique of Ethical Rationalism’, in William B. Todd (ed.), Hume and the Enlightenment (Edinburgh: Edinburgh University Press), 14-29.

Rawls, John (2005), A Theory of Justice (Cambridge, MA: Belknap Press Harvard University Press).

Rawls, John (2007), Lectures on the History of Political Philosophy (Cambridge, MA: The Belknap Press of Harvard University Press).

Riley, Patrick (1973), ‘On Kant as the Most Adequate of the Social Contract Theorists’, Political Theory, 1 (4), 450-71.

Rossi, Enzo (2010), ‘Review: Reality and Imagination in Political Theory and Practice: On Raymond Geuss’ realism’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 504-12.

Sabl, Andrew (2002), ‘When Bad Things Happen from Good People (and Vice-Versa): Hume’s Political Ethics of Revolution’, Polity, 35 (1), 73-92.

Sabl, Andrew (2009), ‘The Last Artificial Virtue. Hume on Toleration and Its Lessons’, Political Theory, 37 (4), 511-38.

Sabl, Andrew (2011), ‘History and Reality: Idealist Pathologies and ‘Harvard School’ Remedies’, in Jonathan Floyd and Marc Stears (eds.), Political Philosophy versus History? Contextualism and Real Politics in Contemporary Political Thought (Cambridge: Cambridge University Press), 151-76.

Sleat, Matt (2007), ‘Making Sense of our Political Lives – On the Political Thought of Bernard Williams’, Critical Review of International Social and Political Philosophy, 10 (3), 389-98.

Sleat, Matt (2010), ‘Bernard Williams and the Possibility of a Realist Political Theory’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 485-503.

Sleat, Matt (2011), ‘Liberal Realism: A Liberal Response to the Realist Critique’, The Review of Politics, 73 (03), 469-96.

Smith, Adam (1982), Lectures on Jurisprudence (Indianapolis: Liberty Fund).

Stears, Marc (2007), ‘Liberalism and the Politics of Compulsion’, British Journal of Political Science, 37 (03), 533-53.

Stewart, John B. (1963), The Moral and Political Philosophy of David Hume (New York & London: Columbia University Press).

Werner, John M. (1991), ‘David Hume and America’, in Donald W. Livingston and Marie Martin (eds.), Hume as Philosopher of Society, Politics, and History (Rochester, NY: University of Rochester Press).

Whelan, Frederick G. (2004), Hume and Machiavelli: Political Realism and Liberal Thought (Lanham, Md.: Lexington Books).

Whelan, Frederick G. (2009), Enlightenment Political Thought and Non-Western Societies (New York: Taylor & Francis).

Williams, Bernard (2005), In the Beginning Was the Deed: Realism and Moralism in Political Argument (Princeton, N.J.: Princeton University Press).

Williams, Bernard (2011), Ethics and the Limits of Philosophy (London & New York: Routledge Classics).

Wolff, Jonathan (2006), An Introduction to Political Philosophy (Oxford: Oxford University Press).

Wootton, David (1993), ‘David Hume, ‘the historian”, in David Fate Norton (ed.), The Cambridge Companion to Hume (Cambridge: Cambridge University Press), 281-312.

David Hume och realismen inom politisk teori

Dags för återstart av bloggen.

Den här terminen skriver jag en masteruppsats i statsvetenskap. Uppsatsen handlar om ”realism” inom modern politisk teori (som jag skrivit om här och här), och tanken är att värva David Hume som historisk portalfigur för denna riktning.

Låt mig saxa ur uppsatsplanen:

In recent years there has formed a loose movement of political theorists who are united by their critique of the dominant mode of conducting political theory. They all criticize a large part of contemporary political theory for being, in different ways, ”unrealistic”. Their targets are the likes of Rawls and Dworkin and other practitioners of a mode of political theory that stem from Kant. The critics of this approach, while clearly writing from different perspectives, have enough in common to warrant a common label. This, at any rate, is argued by Richard North, editor of a recent special issue of European Journal of Political Theory devoted precisely to ”realism” in political theory (North 2010).

The starting point of this paper is a hunch that David Hume’s moral and political philosophy may actually provide the disparate school of realist theorists with a common historical predecessor and source of arguments and ideas.

The purpose is thus to bring out the connections between the recent movement toward ”realism” in the field of political theory and the moral and political thought of David Hume, and thereby to show how a kind of ”humean” mode of political theory might be a viable and attractive alternative to the kantianism which dominates contemporary political theory.

This purpose will be pursued by trying to answer two separate questions:

– To what extent and in what way does Hume’s political philosophy provide arguments and support to the realists’ critique of contemporary political theory?

– Is it possible to find in Hume’s thought some answers to the theoretical problems that face the realist approach itself?

The structure of the paper is the following: Chapter 1 begins with (1.1) a description of the movement in contemporary political theory called ”realism”, such as it is advocated by Bernard Williams (2005) , Raymond Geuss (2008) and William Galston (2010). Then in (1.2) the key realist critique is further elaborated, and the contemporary debate on ideal vs non-ideal theory is introduced. The chapter ends with (1.3) a description of what will be called ”a challenge for realism”. The challenge concern the possibility of steering a middle course between ”moralistic” liberalism on the one hand and accounts of politics that ”sit rather too comfortably with Machiavelli and Hobbes” (North 2010, 384) on the other. Chapter 2 will relate the debate presented in (1.2) to the political thought of Hume. Chapter 3 will relate the challenge presented in (1.3) to the political thought of Hume.

Anteckningar om Raymond Geuss ”Philosophy and Real Politics” #2

[Den första bloggposten om Philosophy and Real Politics finner du här]

Efter introduktionen ger Raymond Geuss en mer utförlig sketch av sin realistiska ansats. Hobbes är naturligtvis startpunkten.

What I wish to call ”the realist approach to political philosophy” develops this basically Hobbesian insight. It is centred on the study of historically instantiated forms of collective human action with special attention to the variety of ways in which people can structure and organize their action so as to limit and control forms of disorder that they might find excessive or intolerable for other reasons. This is a historically specific study if only because the concepts of ”order” and ”intolerable disorder” are themselves variable magnitudes. (s.22)

(Not: kanske värdefullt att här använda distinktionen mellan ”concept” och ”conception”?)

Uppfattningar om ordning och kaos varierar: att fritt kunna köpa ett skjutvapen betraktas som en viktig frihet av vissa men anses vara oacceptabel anarki av andra.

One person’s disorder is sometimes another’s freedom […] The variation in the perception of what counts as ”order” or ”freedom” is often itself a source of tension between individuals and groups. (s.22-23)

Geuss utvecklar sin realism genom att diskutera tre frågeställningar, som han döper efter Lenin, Nietzsche och Weber (s.23). Mest intressant fann jag Webers fråga, den om legitimitet. (Frågan har en lång historia, skriver Geuss, men i sin moderna form är den klarast uttryckt hos Weber (s.34))

The legitimatory mechanisms available in a given society change from one historical period to another, as do the total set of beliefs held by agents, the mechanisms for changing belief, or generating new ones (newspapers, universities, etc.), and the forms of widely distributed, socially rooted, moral conceptions. These are all important of what makes a given society the society it is. When the pope crowned Charlemagne emperor in AD 800, this legitimising act had a very significant political consequences; nothing comparable would have been possible in AD 80, or in 2008. Partly the reason for this is that there is no emperor in 2008, but partly it is that in AD 80 the very idea of the man called ”the pope” dispensing political legitimation would not have made much sense to anyone then alive. If one wants to attain a moderately realistic understanding of why a society behaves politically in a certain way, one will have to take account of the specific way the existing forms of legitimation work. There is nothing ”realistic” about closing one’s eyes to the fact that such warrants exist and are taken seriously. (s.35-36)

(Not: jfr. med Bernard Williams’ ”basic legitimation demand”)

Geuss går sedan vidare med att diskutera olika ”Tasks of Political Theory” (s.37). Han pekar ut fem: undertanding, evaluation, orientation, conceptual innovation, ideology. De två sistnämnda ger Geuss mest utrymme. Själv väljer jag här att sammanfatta idéerna gällande ”conceptual innovation”, begreppsinnovation.

Politiska aktörer möter olika slags problemsituationer. I många fall har man en klar bild av vad man vill åstadkomma, så att problemen i grunden är instrumentella. I andra fall utgörs problemsituationen av att man är osäker på vilket av ett flertal av långsiktiga alternativ som egentligen är bäst. Här krävs utvärdering och eventuellt diskussion angående vilken standard gentemot alternativen ska dömas. Ett tredje fall är de genuint ovissa problemsituationerna; problemet i sig är inte urskiljbart förrän man har hittat ett eller flera möjliga svar. Politiker och medborgare…

can be at a loss what to do or fail to know what they want because they are confused about what is wrong or what the problem precisely is. They do not understand the situation in which they find themselves, and so don’t even know what they should be looking for. (s.43)

Det är i detta läge som politisk teori kan vara till hjälp. Den kan skapa nya tankeverktyg och begrepp som kan få de övriga aktörerna att få grepp om problemet. Det främsta exemplet, skriver Geuss, är det tidig-moderna uppfinnandet av begreppet ”staten”(s.44). Detta var en ”abstract structure of power and authority”, avskiljd både från folket, fursten, aristokratin och de andra välbekanta begrepp som användes för att beskriva den politiska verkligheten. En sådan innovation utgör ett svar på den tredje typen av frågor.

En sådan innovation är inte endast en introduktion av en term för en redan existerande företeelse, ”because using these concepts represented as much an aspiration as a description. (s.45)

It is also the case that merely using the concepts did not by itself, without the assistance of real social forces that actually act in history, bring any state into existence; neither concepts nor theories realise themselves. (s.45)

De har dock effekter på världen.  Vissa innovationer ”take hold”; de strukturerar människors tankar, föreställningar och förhoppningar. Och när detta sker kan dessa begreppsliga innovationer ”imprint themselves on the world”. (s.46)

(Exempel på (i nuläget) misslyckade innovationer: Fuhrerprinzip, proletariatets diktatur, falanstärer. Geuss beskriver ”demokrati” som en term, myntad ”sometime in the midst of the sixth century BC, which was politically active for a couple of centuries, and was then put away on a shelf for two thousand years to be resurrected and redefined out of all recognition in the early twentieth century”(s.46))

Om relationen mellan problemsituation och begreppsliga innovationer:

In many of the cases of conceptual innovation that I have in mind, creating the conceptual tools is a precondition to coming to a clear understanding of what the problem was in the first place. It is very difficult to describe the transition after it has taken place because it is difficult for us to put ourselves back into the situation of confusion, indeterminacy, and perplexity that existed before the new ”tool” brought clarity, and this means it is difficult for us to retain a vivid sense of what a difference having the concept made. (s.48)

(Min första reaktion till detta stycke var att det motsade sig själv eller innebar en total skepticism: man kan inte riktigt veta något innan, men inte heller efter innovationen fått fäste. Läser man en gång till tycks det dock bara säga att innan lösningen kan man inte riktigt få grepp om problemet, och att efteråt kan man inte riktigt få grepp om lösningen.)

Om staten som begrepp:

In interesting cases, like ”the state”, introducing the ”concept” requires one to get people not merely to use a certain word, but also to entertain a certain kind of theory, which has a strong ”normative” component. You don’t ”have” the concept of the state unless you have the idea of a freestanding form of authority, and the idea of authority requires some appeal to notions like ”ought” or ”should”. You do not automatically have a state when some group in fact completely controls the use of violence within a territory–if you did, every group of successful kidnappers would constitute a ”state.” Rather, a state exists only if enough people think they ”ought” to obey the orders of some person or designated group of people, in the right sense of ”ought.” […] Characteristically, the concept ”the state” is introduced together with a theory about the nature and the source of the authority which the abstract entity that is so named is supposed to have. (s.44-45)

Att Geuss här poängterar de normativa aspekterna har inte så mycket att göra med frågan om den politiska teorins ”uppgifter”, men stycket är symptomatiskt genom det starka betonandet av att begrepp är genomsyrade av normativa uppfattningar, legitimeringsförsök, och ”verksamma illusioner”.

Anteckningar om Raymond Geuss ”Philosophy and Real Politics” #1

Anteckningar om Raymond Geuss bok Philosophy and Real Politics. Boken är en reviderad föreläsning, vilket tyvärr märks. Som så ofta med denna typ av texter så lyckas inte föreläsningens engagemang och kraft överföras till papper. Kvar blir bara det höga tonläget. Det märks framförallt när Geuss kritiserar Nozick och Rawls.

Här nedan följer en sammanfattning av bokens introduktionskapitel.

Bokens huvudfiende är det kantianska sättet att bedriva politisk filosofi. Geuss börjar med att särskilja två läsningar av sloganen ”Politics is applied ethics”. Den ”anodyna” läsningen (som han själv skriver under på) har som huvudtanke att politik – och studiet av politik – ”is not and cannot be a strictly value-free enterprise, and so is in the very general sense an ‘ethical’ activity” (s.1). Det går aldrig att förstå politiskt handlande om man inte tar hänsyn till den etiska dimensionen, dvs till aktörernas idéer om det goda livet, om vad som är tillåtet, önskvärt, och vad som till varje pris bör undvikas (s.2).

Den andra läsningen är ”the ‘ethics-first’ view”. Geuss erkänner att detta är vad som normalt menas med ”Politics is applied ethics” – och i det kan jag instämma i så hög grad att jag ställer mig frågan varför Geuss krånglar till det genom hävda att hans egen vision av politisk filosofi trots allt utgör en läsning av ”applied ethics”. (Jag misstänker att det beror på att han vill markera inte bara mot kantianismen utan även mot vissa antaganden bakom den positivistiska statsvetenskapen.) Hursomhelst, det synsätt som Guess vill kritisera är framförallt ”a theory about where one should start in studying politics, what the final framework for studying politics is, what it is reasonable to focus on, and what it is possible to abstract from” (s.6).

The view I am rejecting assumes that one can complete the works of ethics first, attaining an ideal theory of how we should act, and then in a second step, one can apply that theory to the actions of political agents. As an observer of politics one can morally judge the actors by reference to what this theory dictates they ought to have done. Proponents of the view I am rejecting then often go on to make a final claim that a ”good” political actor should guide his or her behaviour by applying the ideal theory. The empirical details of the given historical situation enter into consideration only at this point. ”Pure” ethics as an ideal theory comes first, then applied ethics, and politics is a kind of applied ethics. (s. 8-9)

Geuss bok presenterar en politisk filosofi vars antaganden är helt motsatta ”ethics-first”. I introduktionen sammanfattar han detta slags filosofi i fyra punkter:

1. Politisk filosofi måste vara realistisk: den bör inte i första hand bry sig om idealt handlande utan om ”the way the social, economical, political, etc., institutions actually operate in some society at a given time” (s.9).  Den fokuserar på människors verkliga handlande och dess verkliga skäl. Detta innebär inte automatiskt en krass materialism, utan endast att människors ideal bara räknas i så måtto som de de facto påverkar handlandet.

”[Even] illusions can have effects. The realist must take powerful illusions seriously as factors. […] This is compatible with seeing through them, and refusing steadfastly to make them part of the cognitive apparatus one employs oneself to try to make sense of the world.” (s.11)

2. Politisk filosofi rör i första hand ”actions and the contexts of action, not about mere beliefs propositions” (s.11).

3. ”Politics is historically located: it has to do with interacting in institutional contexts that change over time, and the study of politics must reflect this fact.” (s.13) ”If one thinks that understanding one’s world is a minimal precondition to having sensible human desires and projects, history is not going to be dispensable.” (s.15)

4. ”Politics is more like the exercise of a craft or art, than like traditional conceptions of what happens when a theory is applied.” (s.15) Detta är kopplat till Geuss’ fokus på handling, och att handlingar sker i kontexter som förändras. Just att möta förändring, att handla i en ny situation, ger innebörd åt begreppet politisk konst (art/craft) i jämförelse med politik som tillämpning av handlingsregler.

One of the signs that I have acquired a skill, rather than that I have been simply mechanically repeating things I have seen others do, have been applying a handbook, or have just been lucky, is that I can attain interesting and positively valued results in a variety of different and unexpected circumstances. A skilful painter can produce an appropiate image even using newly created materials that have never before been used for this purpose. (s.15-16)

Efter sin sammanfattning av de fyra punkterna påpekar Geuss att han medvetet har undvikit att skilja mellan deskriptiv teori och ”pure normative theory”. Detta är just en av hans poänger. Men ”Kantians, of course, will think I have lost the plot from the start.” (s.16) Bokens ringa omfång gör det dock omöjligt att vara heltäckande. Dessutom:

It also cannot aspire to change the minds of people who already have firmly fixed settled opinions on how political philosophy ”must” be done. Rather, the most it can hope to do is address people who occasionally had similar thoughts already themselves or those whose views are for one reason or another unformed or unsettled. To them it wishes to suggest the possibility that there might be a viable way of thinking about politics that is orthogonal to the mainstream of contemporary analytical political philosophy. (s.18)