Uppföljning om socialdemokratin och flyktingkrisen

Andreas Bergh har skrivit en kort kommentar kring min text om socialdemokratin och flyktingkrisen. Bergh har två kritiska anmärkningar, och jag tänkte bemöta dem i tur och ordning.

Retorik och praktisk politik

Den första är att den påstådda omsvängningen handlar mer om retorik än praktik. Som Bergh säger: om S hela tiden hade agerat efter sin egen retorik så hade den praktiska politiken sett annorlunda ut: ”då skulle mottagandet ha varit högre under lång tid”.

Det ligger mycket i detta. Och det är just detta som ofta gjort mig…frustrerad. Det gäller de flesta andra partier också. Om man i praktisk politik erkänner en målkonflikt, varför har man hållit sig med en retorik som inneburit att själva målkonflikten utmålats som suspekt? Det enda som kan hända då är att man då ger helt andra krafter möjligheten att ikläda sig rollen som förnuftets röst, alldeles oavsett om dess själva positionering i målkonflikten vore extrem. Och man gör det helt omöjligt att påverka människor som gör vad man anser vara en felaktig avvägning i målkonflikten, för ens egna argument seglar långt uppe skyn och kan aldrig övertyga att den avvägning som man själv står för är den korrekta. Ty just att erkänna de olika värdena som står på spel är vad retoriken omöjliggör.

Nåväl, jag tror samtidigt att Bergh eventuellt uttrycker sig för starkt i motsatt riktning. Bergh menar att ”Partiets analytiker är inte dummare än att de under lång tid sett en motsättning [mellan omfattande flyktinginvandring och] delar av den svenska modellens – och valt att slå vakt den senare”. I Berghs beskrivning var situationen hösten 2015 kort sagt så extrem att partiet behövde införa mer restriktioner för att bibehålla den vanliga kursen, och för trovärdighetens skull blev man då tvungna att ändra retoriken.

Även jag tror att det funnits många inom S som förstått problematiken. Vad jag finner mindre trovärdigt är att man kan säga att det ”bara” är retoriken som förändrats och att praktiken hela tiden har varit oförändrad. För oavsett om det alltid funnits en kärna av analytiker som varit medvetna om problematiken, så implicerar Berghs analys också att denna grupp hela tiden har haft makten över partilinjen och kunnat hålla stången mot ”idealister” som agerat och förespråkat en politik mer i linje med retoriken. Det verkar inte sannolikt.

För det andra: även om vi antar att det skulle ha funnits en sådan ledande grupp som förhållit sig kallsinnig till den uppskruvade retoriken, så hade retoriken ändå påverkat det politiska handlingsutrymmet. Vilken retorik som används i det offentliga avgör vilka politiska åtgärder som är möjliga att motivera och legitimera utan att behöva tappa ansiktet. Jag tolkar det som att det var just för att man var instängd i ett sådant retoriskt hörn som man hade så svårt att hantera de kraftigt stigande siffrorna hösten 2015. Det satt långt inne att agera, och jag tror inte bara det berodde på Miljöpartiet. Men det innebär isåfall att om inte situationen hade varit extrem som den var, så hade man inte ansett det värt att förlora ansiktet genom att plötsligt införa mer restriktiv politik. Per definition hade det då varit en situation då retoriken orsakat en skillnad i praktisk politik, nämligen den att förhindra en justering som egentligen bedömdes vara berättigad.

Frågan blir då: är det rätt att karakterisera åren före 2015 som just en sådan situation? Jag är benägen att svara ”ja”. Min gissning är att vissa analytiker inom S nog gärna hade sett en justering av politiken långt innan hösten 2015 – en justering som dock var omöjlig både internt och i den offentliga debatten. Jämför t ex med 2006. När S återfick makten 2014 hade siffrorna för antal asylsökande och uppehållstillstånd mer än tredubblats, och kostnaderna för detta budgetområde var naturligtvis långt högre än tidigare. Man kan tillägga att en del andra indikationer fanns på ökat antal problemområden, ökad andel utlandsfödda av de arbetslösa, etc. Med den jämförelsen skulle nog jag säga att ”praktiken” hade förändrats, och att en Socialdemokrati som stått stadigt i sin syn på målkonflikten hade kunnat proklamera att politiken hade hamnat ur kurs och behövde korrigeras. Men givet den retorik som man hade anammat och dominerade offentligheten var sådana korrigeringar naturligtvis otänkbara.

Stöd för denna tes kan man eventuellt hämta i ett vittnesmål från Lars Stjernqvist, som hösten 2015 beskrev hur förutsättningarna för att bedriva sin invandringspolitik hade förändrats jämfört med när han själv med Göran Persson förhandlade i dessa frågor med Miljöpartiet 15 år tidigare:

Jag hörde emellertid ingen hävda att vi Socialdemokrater var främlingsfientliga eller flirtade med mörka krafter. På den tiden var det möjligt att resonera om flyktingfrågor och integration på samma sätt som om alla andra frågor. Det fanns utrymme för nyanser.

Hade ett sådant klimat fortsatt existera så tror jag att vi hade sett en annan politik det senaste decenniet. Men någonstans försvann möjligheterna att öppet diskutera målkonflikterna, men utan att man anammade implikationerna av den retorik man förde sig med. En märklig situation.

Jag tror således inte att man kan säga att det ”bara” är retoriken som ändrats och återgått till att avspegla en kontinuerlig praktik. För den där tidigare retoriken influerade också den praktiska politiken. Kort sagt, på samma sätt som siffrorna skulle ha varit högre om retoriken verkligen hade omsatts i praktik, så hade de varit lägre om man aldrig hade anammat retoriken.

Hjälp här eller där

Den andra punkten Bergh tar upp är min avslutning. Jag påtalar där att flyktingmottagning till Sverige är fundamentalt annorlunda än hjälp på plats. I det ena fallet erbjuds något mer än bara livräddning och uppehåll: de flesta, både svenskar och asylsökande, ser vårt mottagandet som början på en process som ska landa i slutändan fullständig inkludering som samhällsmedlem. I det andra ges bara skydd, livsnödvändigheter, och i bästa fall skolgång. Det säger sig själv att vi skulle kunna erbjuda den andra formen av (mer akut) hjälp till fler människor än om vi i huvudsak ägnar oss åt flyktingmottagande med de rådande premisserna.

Bergh påpekar nu att man ju kan ändra premisserna för mottagandet, dvs att det finns ett tredje alternativ. Om flyktingar inte ges rätt till välfärdssystem och offentlig service så minskar den typ av belastning och politiska risker som jag beskrivit i texten. Kombinationen oro för välfärdsstaten och min uttryckliga princip att hellre hjälpa många lite än några få mycket borde leda till slutsatsen att de offentliga åtaganden för flyktingar bör minska snarare än att dörren stängs. Hellre ”intern” exkludering från systemen än att exkluderingen sker vid gränsen.

Bergh antyder att han inte tror att jag vill landa i en sådan position, och det har han helt rätt i. Jag borde möjligen varit mer explicit i texten att jag står fast vid ett relativt starkt jämlikhetsideal i de här frågorna. Dock inte så mycket jag inte anser att det finns skäl för justeringar: Sverige är jämförelsevis ett extremt land vad gäller omedelbarheten i tillgången till offentlig välfärd för flyktinginvandrare. Men grundpricipen anser jag rätt och riktig.

Det skulle krävas för mycket utrymme att försvara intern jämlikhet här och nu. Det får räcka med att konstatera att Bergh har nosat upp en lucka i texten. Det enda jag vill påpeka är att positionen inte är inkonsistent i sig. Det ligger inget motsägelsefullt att först motivera en princip som sätter gränser för ens möjliga åtaganden av ett visst slag (flyktingmottagning), för att därefter vilja att ens övriga ansträngningar utgår från principen att hjälpa så många som möjligt.

Det tycks mig snarare vara så att många asylrättsförespråkare har större problem på den punkten. De motiverar sitt ställningstagande utifrån en moralisk universalism och det starka moraliska imperativet att hjälpa människor som flyr för sina liv. Men som sagt, i praktiken innebär asylrätten att det bara är en liten del som kommer hjälpen till del. Detta beror på att trots att asylrätten grundar sig på en universalistisk moral så är dess princip för ansvarsfördelning territoriell. Ansvaret för den enskilda staten uppkommer när den potentiella flyktingen anträder territoriet.Om man samtidigt har en tämligen omfattande syn på mottagarländernas skyldigheter och flyktingars sociala och politiska rättigheter, vilket väldigt många tycks ha, så kan det inte annat än leda till en fördelning mellan de två olika formerna av hjälp som har en viss slagsida åt precis motsatt håll än de skäl man ursprungligen anfört, nämligen den moraliska universalismen och vikten av att rädda människoliv.

Man kan ha olika uppfattningar om hur stora de samlade ansträngningarna skulle ha sett ut i frånvaro av de åtaganden som asylrätten tvingar fram, men jag finner det åtminstone svårt att inte tro att fokuset på asylrätten har bidraget till en uppseendeväckande skev fördelning mellan de två olika typerna av hjälp. Givet det Sveriges i sammanhanget begränsade humanitära stöd är det bara en mild överdrift att säga att man i nuläget måste ta sig till Sveriges gräns för att bli föremål för våra moraliska omsorger.

Grundproblemet tycks mig som sagt vara att asylrätten, i länder som inte är direkt angränsande till konfliktzon, i praktiken suddar ut den fundamentala skillnaden mellan basalt skydd och chansen till ett nytt liv i ett helt annat samhälle. Det är två olika saker, och likt Joakim Ruist anser jag att det är motiverat med en begränsing av asylrätten till direkt angränsande länder. För ett land land som inte gränsar till en konfliktzon ter det sig för mig rimligt att dess mottagande sker på premissen att flyktingar ska bli nya samhällsmedlemmar, och att man transporterar dessa från flyktinglägren. I övrigt bör man bidra till de humanitära insatser som pågår i områdena.

Socialdemokratin och flyktingkrisen

Den ursprungliga versionen av denna essä publicerades här den 1:a maj 2017. Hösten 2017 publicerades essän i antologin ”Socialdemokratin i ett nytt århundrade. Sex bidrag till en ideologisk framtidsdebatt” utgiven av S-Akademiker och med Jimmy Sand och Payam Moula som redaktörer. Till antologin försågs texten med en mer utbyggd avslutning. Nedanstående text utgörs av denna nya version.

I december 1841 klev den amerikanska filosofen Emerson upp på podiet i Frimurarsällskapets loge i Boston. Hans föredrag handlade om vad han beskrev som en evig politisk strid mellan två motstående tendenser och böjelser. Å ena sidan Konservatismen: instinkten att försvara ”det rådande tillståndet, på gott och ont”. Å andra sidan Förnyelsen, som istället har blicken fäst vid ”det bästa möjliga tillståndet”. Mellan dessa impulser sker en evig dragkamp:

Kriget pågår inte bara på slagfält, i politiska församlingar och kyrkomöten, utan rör sig också i varje människas bröst, där falangerna timme för timme strider om övertaget. Så rör sig världen vidare, med än den ena än den andra sidan som dagens segrare. Om och om igen förnyar sig striden, som om den åter fördes för första gången, men med nya namn och stora personligheter.

En sådan djupgående antagonism måste såklart ha sin grund i människans beskaffenhet. Det är motsättningen mellan det Förflutna och Framtiden, Minne och Hopp, Förståelse och Förnuft. Det är den ursprungliga antagonismen – även i de minsta småsaker kan man skönja den mänskliga naturens två motpoler.1

I en helt annan talarstol, i en helt annan tid, stod nyligen en annan talare: Stefan Löfven. Vilka strider har utkämpat sig i hans bröst de senaste åren, kan man undra? För nog kan man skönja att kampen mellan Emersons två motpoler varit ovanligt dramatisk inom det Socialdemokratiska partiet.

Inte minst lever partiet fortfarande i skuggan av flyktingkrisen och de moraliska dilemman som den ställer oss alla inför, och frågan hur det historiska flyktingpolitiska beslutet i november 2015 bör betraktas är avgörande för socialdemokratin och dess självbild. Den nationella välfärdsstat vars framtid diskussionerna så ofta handlar om är i högsta grad socialdemokratins historiska samhällsbygge. Ska socialdemokratin, av tradition en framtidsinriktad rörelse, våga präglas av en obändig framtidstro där solidariteten anses kunna utsträckas universellt, eller ska man inta en försiktig hållning: fokusera på att man under 1900-talet faktiskt uppnådde konkreta framsteg som inte kan tas för givna? För att citera Emerson: ”Förnyelse är den springande kraften; Konservatism utgör pausen efter den senaste rörelsen.” Vilken falang ska vinna dagen?

För närvarande är det såklart den försiktiga, bevarande falangen som tagit greppet om partiets politik – och markant ändrat både sakpolitik och retorik kring flyktingfrågan. Eller som Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron, med sedvanlig syrlighet, beskrev positionsförflyttningen som partikongressen 2017 befäste:

Partiet har nu bestämt att det finns en motsättning mellan stor asylinvandring och önskvärd ordning, reda och välfärd i Sverige. Så tyckte man inte förut. 2014, när antalet asylsökande var betydligt större än nu, ansåg man att stor asylinvandring både var en moralisk skyldighet och en ekonomisk vinst. Bara en mycket partitrogen guldfisk, eller Morgan Johansson, kan undvika att se skillnaden.2

Denna omvändning är naturligtvis intressant att diskutera på många olika sätt. Hur gick det till? Vilka idéer och och personer har haft ett stort genomslag? Jag ska dock inte ägna mig åt sådana frågor. Istället ska denna essä diskutera det grundläggande moraliska och politiska problemet. Det är nu 1,5 år sedan jag började forska inom politisk teori kring frågor om migration, asylrätt och nationalism, och det känns nu som ett lägligt tillfälle att sätta ihop olika delar av mina mer populärt skrivna analyser och producera en helhetsbild av hur jag ser på frågorna.

Flyktingkrisen och det moraliska dilemmat

Låt oss gå rakt på kärnfrågan: är det moraliskt rättfärdigat att begränsa flyktingmigration med hänvisning till att bevara de inhemska välfärdssystemen? Den här eventuella målkonflikten var länge undanträngd från svensk offentlig diskussion, men inom akademisk politisk teori har det länge pågått en livlig diskussion kring frågan. Finns det några lärdomar att hämta från fältet politisk teori som kan belysa socialdemokratins dilemma?

I ett ofta refererat replikskifte från 1992 debatterar de politiska teoretikerna Joseph Carens och James Woodward frågan om förhållandet mellan fri migration och välfärdsstat inom de socialdemokratiska och socialliberala tanketraditionerna (”liberal egalitarianism”). Joseph Carens – en känd förespråkare för öppna gränser – tar Kanadas vård av aidssjuka som ett exempel. Om migration från USA till Kanada var öppen skulle ”både kapaciteten och viljan att stödja systemen vara i farozonen”.3 Det tycks som att det är upprätthållandet av gränsen som gör det möjligt för Kanadas medborgare att välja en mer generös sjukvårds- och socialpolitik än USA.

Carens accepterar att så är fallet, men med hänvisning till att liknande begränsningar inom ett land skulle uppfattas som omoraliska, så borde motsvarande gränser mellan stater betraktas som lika orättfärdiga. I konflikten mellan öppna gränser och omfattande välfärdssystem så måste man således välja – och Carens val är att hålla gränsen öppen ända fram till att det finns reella skäl att oroa sig för effekterna på ”den allmänna ordningen”. Det är uttryckligen en ”minimalistisk standard”: endast bevarandet av grundläggande social och politisk ordning kan rättfärdiga att migration begränsas.4

James Woodward ställer därför frågan om när det inte längre är rimligt att kalla någon för socialliberal: kvalar Carens in även när hans rekommendationer enligt egen utsago förmodligen omöjliggör socialliberala institutioner och värdens uppkomst och existens? Woodward är alltså enig med Carens om att det finns en målkonflikt mellan välfärdsstat och migration, men han menar också att socialliberalers och socialdemokraters ideologi innebär ett ställningstagande att, så länge de omständigheter som skapar målkonflikten består, prioritera de inomstatliga ambitionerna kring jämlikhet och omfördelning.5

Migration diskuteras inom politisk teori oftast kring frågan om öppna gränser kontra statlig suveränitet. Men flyktingkrisen handlar såklart inte om öppna gränser. I kontrast till övrig migration, som stater anses ha rätt att begränsa och kontrollera, så utgör flyktingmigration ett fall där stater inte har denna suveränitet. Det är det som asylrätten innebär. Asylrätten utgör undantaget från staters i övrigt etablerade rätt att kontrollera tillträde till territorium och medlemskap i samhället. Skälen till asylrättens särställning är lätt insedda. I vågskålen ligger inte längre något tämligen avlägset ideal om öppna gränser, utan om behandlingen och situationen för de allra mest utsatta av människor.

Kruxet är dock att även vad gäller asylrätten och flyktingmigration uppstår dilemmat. Målkonflikten uppkommer av en kombination av faktorer: (1) det stora antalet flyktingar i världen, (2) asylrättens formulering som saknar undantag och fastslår en absolut moralisk förpliktelse, och (3) avsaknaden av politiska instrument för fördelning av flyktingar. Detta innebär att om en stat väljer att på allvar följa asylrättens universalistiska moral, dvs. inte trixar med transportöransvar och visumkrav (så kallade ”non-arrival policies”), så skulle detta omöjliggöra en socialdemokratisk välfärdsstat.7

När man begrundar att Sverige använder transportöransvar och visumkrav för att hålla flyktingar borta så kan man inte längre reducera frågan till den i och för sig viktiga frågan om huruvida den faktiska nivån av flyktinginvandringen är förenlig eller inte med välfärdsstaten. För det moraliska problemet gäller hur många vi ska välja att ta emot. Eftersom det står oss fritt att avveckla transportöransvar och visumkrav, och för den delen att välja hur många kvotflyktingar vi vill ta emot, så är det potentiella antalet hela världens alla flyktingar. Det är detta som det moraliska problemet består i.

Rädslans politiska teori och 1900-talets lärdomar

Påfallande många undviker fortfarande för att diskutera dilemmat. Vill man öka flyktingmottagandet är det på många sätt lättare att göra det genom att hävda att Sveriges förmåga till flyktingmottagande ännu inte är uttömd – att vi skulle kunna återgå till ett högre mottagande utan avgörande ekonomiska eller sociala kostnader. Denna strategi är tacksam eftersom man då ofta undkommer att svara på hur man ställer sig till dilemmat – man liksom skjuter frågan framför sig, och lyckas ofta att tala om humanitära skyldigheter utan att behöva klargöra vilka reella uppoffringar som man anser moraliskt berättigade.

En av få som brutit mot denna tendens är Anne Ramberg, som varit tydlig med sin prioritering:

I en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden.8

Det är inte svårt att förstå den prioritering som Ramberg gör, inte minst på grund av de historiska analogier till andra världskriget och Förintelsen som inte sällan utgör viktiga skäl för en sådan position.

En politisk teoretiker som motiverades av sådana skäl och som skulle inskärpa de humanitära och kosmopolitiska skyldigheterna är Judith Shklar (1928-1992), aktuell i Sverige med en postum essäsamling (Rädslans liberalism, Timbro 2016). Shklar var själv flykting från andra världskrigets Europa, och hon spenderade större delen av sitt intellektuella liv och akademiska karriär med att försöka bearbeta och förstå den politiska och moraliska kollaps som Europa genomlevt.9

Mot slutet av sitt liv ägnade hon särskild uppmärksamhet åt just flyktingar. Redan vid denna tid var antalet flyktingar stigande, och hon uppmanade sina läsare att ”lyssna på samvetets röst i kontrast till sin grupplojalitet”.10 Fokus borde enligt Shklar ligga på akuta och universellt erkända former av elände och ondska, och man bör kritisera de ideologier som postulerar en mer begränsad men familjär politisk gemenskap, även om sådana föreställningar eventuellt vore nödvändiga för att uppbåda tillräcklig inhemsk solidaritet för att göra sociala rättigheter och omfördelning politiskt möjliga. Hennes meningsutbyte med den socialdemokratiske teoretikern Michael Walzer beskrev hon som ”en dialog mellan en landsförvisad och en medborgare, och som sådan startade den inte igår”.11

Teoretiker som vurmar för gemenskapen, skrev hon i sin mest berömda essä ”Rädslans liberalism”, saknar en känsla för historia, genom att ta för givet existensen av välfungerande och fria demokratiska institutioner. Historien borde göra oss ”misstänksamma mot solidaritetens olika ideologier”, leda till ett fokus på de universella hemskheterna, och till beslutsamhet att inte ge efter för de människor som ”finner liberalismen känslomässigt otillräcklig”, det vill säga just det slags människor som hade skapat och stött de totalitära regimerna, och i förlängningen orsakat den europeiska katastrofen.12

Shklar för oss för övrigt tillbaka till Emerson. Hennes variant av liberalism var, med en uttrycklig referens till Emerson, ett ”minnets parti”, snarare än ett ”hoppets parti” – det var ett tänkande som strävade efter att lära sig av historien och varna för ideologier där ”hoppet” och optimismen skapade förväntningar och legitimerade ett maktutövande som bara kunde leda till elände. Shklar inskärper faran med idéer om nationell gemenskap och solidaritet, och påminner om de katastrofala konsekvenser dessa ibland har haft.

Men detta avgör inte frågan huruvida det är omoralisk ”välfärdschauvinism” att vilja värna de nationella välfärdsstaterna i förhållande till den globala flyktingkrisen. Snarare än att acceptera tankefiguren att den ”solidariska” välfärdsstaten är en ambition som går bortom universella behov av politisk ordning och stabilitet, så kan socialdemokrater inskärpa att den tvärtom är, åtminstone i vår kontext, skapare och garant för sådan ordning. Socialdemokratin kan helt enkelt motiveras utifrån precis samma kallhamrade och historiska synsätt som Shklars.

Som Michael Walzer en gång noterade är Shklars syn på politik resultatet av en specifik historisk upplevelse:

Detta är en politisk hållning grundad i lika grad på 1900-talets historia av krig och revolution som på Shklars egna upplevelser: hon lyckades undfly Gestapo, och det bör vi alla kunna göra. Rädslans liberalism utgör en skyddsmur mot nazism i synnerhet och hemliga säkerhetstjänster i allmänhet.13

Detta innebär dock att vilka politiska institutioner som kan rättfärdigas är beroende av ens tolkning av 1900-talets brutala historia. För vilka var egentligen orsakerna till de regimer som skapade terror och skräck? I essän ”What is Dead and What is Alive in Social Democracy” föreslog historikern och socialdemokraten Tony Judt (1948-2010) att efterkrigstidens politik och intellektuella liv borde betraktas som en duell mellan två motsatta förklaringar av fascismens uppkomst och de liberala institutionernas kollaps.14 Det handlade om John Maynard Keynes mot Friedrich Hayek. För Hayek och ett flertal andra österrikiska akademiker – som alla tvingats i exil av fascismen – så låg huvudförklaringen i en övertro på statlig makt och ekonomisk planering, och i förlängningen på idén att staten var nyckeln till förverkligandet av samhällsgemenskapens mål och öde. Sådana föreställningar höjde insatserna för att besitta politisk makt, och ledde förutsebart till en nivå av konflikt som de demokratiska institutionerna inte kunde överleva. Den historiska läxan var att konflikter skulle bli lättare att hantera, och en fredlig samlevnad uppstå, om bara statens makt och befogenheter hölls stången.

För Keynes var diagnosen en helt annan. Det var ekonomisk och social osäkerhet – turbulensen skapad av industrialisering, urbanisering och modernitet – som hade gjort människor mottagliga för demagoger och totalitära ideologier. Eller som Judt beskriver det:

Om det fanns en lärdom att dra från depressionen, fascismen och kriget så var det denna: osäkerhet, uppskruvad till en känsla av otrygghet och kollektiv rädsla, utgjorde den eroderande kraft som hade hotat, och igen skulle kunna komma att hota, de liberala institutionerna.

Det följer att om vi med Shklar ”fruktar ett samhälle av rädda människor”15 och samtidigt delar Keynes snarare än Hayeks diagnos, så landar vi likt Judt i en ”rädslans socialdemokrati”. Det grundläggande för Shklar var att förhindra både radikala och reaktionära politiska projekt, den typ av projekt som var ansvariga för 1900-talets katastrofer. Men om Keynes svar är korrekt så utgör en välfärdsstat ett ”framsteg” även i Shklars pessimistiska vision, för framsteg är här, med George Katebs ord, att ”säkra de politiska och sociala institutioner som bidrar till att minska elakhet och missgärningar”.16 Det var detta som välfärdsstaten uppnådde under efterkrigstiden och som därmed undanröjde de faktorer som under 30-talet hade orsakat kollaps.

I detta perspektiv var socialdemokratin den lösning som 1900-talet hade behövt från första början. I statsvetaren Sheri Bermans böcker The Social Democratic Moment (1998) och The Primacy of Politics (2006) så beskrivs fascismen som ett svar på den alienation och sociala oro som kapitalismen, industrialisering och urbaniseringen medförde.17 Stommen i resonemanget bygger på analysen att industrialismens baksida inte blott var en ekonomisk utsatthet: utvecklingen hade slagit sönder gamla gemenskaper och därmed de sociala skyddsnät som funnits i det agrara samhället. De uppluckrade sociala banden och den ekonomiska utsattheten var två sidor av samma mynt.

Dessa problem hade lämnats obesvarade av de två dominerande ideologierna: den klassiska liberalismen respektive marxismen. Liberalismen ville inte ingripa i marknadskrafternas verkningar, i tron om att de skulle leda till en positiv utveckling. Marxismen förespråkade också passivitet, i tron att samma krafter ofrånkomligen skulle leda till kapitalismens kollaps. Båda ideologierna präglades enligt Berman av idén om ”ekonomins överhöghet”: att de ekonomiska krafterna skulle få ha sina verkningar och att politiska ingrepp var dömda att slå fel eller blott skulle fördröja det ofrånkomliga.

Det är naturligtvis inte förvånande att människor sökte andra politiska svar än att deras misär och otrygghet var ofrånkomliga. Därav fascismen. Men därav också socialdemokratin. Även socialdemokratin var ett svar på samma problem och samma tillkortakommanden hos marxismen och liberalismen.

Fascismen och socialdemokratin delar därmed två övergripande egenskaper. För det första stod de båda nya rörelserna för ”politikens överhöghet”: idén att staten kan användas för att omforma framtiden, sätta spelregler för det ekonomiska livet utifrån sociala hänsyn, och införa system som drivs av en annan logik än marknadens, att arbeta för det allmänna bästa bortom klasskillnader och antagonism. För det andra rymde båda ideologierna en vision om samhällsgemenskap – ett återupprättat socialt kontrakt för det industriella massamhället. På sitt bokomslag illustrerar Berman tesen med två slående lika valaffischer från början av 30-talet – en från de svenska socialdemokraterna och en från det tyska nazistpartiet.

Och ändå var såklart de två ideologierna också fundamentalt olika. Den ena rörelsen bröt fullständigt med liberalismen och de nyinrättade demokratiska institutionerna. Resultatet blev en katastrof utan motstycke. Den andra behöll sin tilltro till de liberaldemokratiska framstegen och såg sin egen rörelse som ett förverkligande och en vidareutveckling av dem. Resultatet blev ett samhälle präglat av demokrati, jämlikhet och stabilitet.

I efterhand, med detta utfall som självklar referenspunkt, är det lätt att glömma bort de grundläggande likheterna. Den politiska reflexen är naturligtvis att idémässigt inta största möjliga avstånd från fascismen. Men de där valaffischerna är värda att hålla i minne, för de låter ana att den verkliga historiska läxan kan vara en helt annan.

Välfärdsstaten som politisk ordning

Detta historiska perspektiv kring välfärdsstatens uppkomst och motiv måste kompletteras med reflektioner om vilka sociala och politiska effekter välfärdsstaten har när den väl existerar. För även om man inte accepterar Judts och Bermans historieskrivning kvarstår nämligen frågan om hur välfärdsstaten förhåller sig till social och politisk ordning idag, ett förhållande som är avgörande att förstå när de moraliska problem som flyktingkrisen ställer oss inför ska diskuteras.

För välfärdsstaten, när den väl existerar, påverkar människors beslut, livsplaner och förväntningar. Välfärdsstaten är en komplex form av social och politisk ordning. Svenska invånare, som även vid normala lönenivåer betalar över 50 procent i skatt (när all indirekt beskattning räknas in), är beroende av det offentliga och dess förmåga att tillgodose vård, barnomsorg, äldreomsorg och utbildning. Det är inte bara de ekonomisk utsatta som är i behov av välfärdsstaten, utan den är en helt avgörande faktor i den stora majoriteten av människors liv. Det är just för att den garanterar dessa livsavgörande sociala funktioner som välfärdsstaten har effekten att stärka den sociala och politiska ordningen.

Men detta får en del intressanta politiska konsekvenser. Man kan till exempel som sociologen Zsuzsa Ferge notera vissa likheter mellan välfärdsinstitutionerna och statens våldsmonopol:

Sociala trygghetssystem i allmänhet, och socialförsäkringar i synnerhet […] är verktyg som ger människor en sorts garanti om att kunna hantera framtida motgångar och svårigheter. […] Detta innebär att man kan möta framtiden utan så mycket individuell försorg och förberedelser. I detta avseende har sådana institutioner effekter som liknar det offentliga våldsmonopolet. Välfärdssystem minskar behovet av att vara ständigt vaksam på sociala risker på samma sätt som våldsmonopolet frigör människor från bördan att ständigt vara förberedd på att försvara sig mot attacker.18

Både våldsmonopolet (staten i dess minimala form) och välfärdssystemen (den gemensamma finansieringen av viktiga välfärdsnyttigheter i människors liv) reducerar osäkerhet om framtiden, de tar udden av de värsta formerna av social konkurrens, och genom att etablera en grundnivå av säkerhet så bidrar institutionerna till ökad tillit och ömsesidighet i sociala och ekonomiska relationer.

Men om detta är fallet så måste man också beakta baksidan av den nyvunna sociala tryggheten. Välfärdsstaten och våldsmonopolet delar också egenheten att de reducerar osäkerhet endast om systemets förmåga i sin tur inte är ifrågasatt. Att finna sig obeväpnad och försvarslös om våldsmonopolet fallerar är ett verkligt skräckscenario, och således är tillit helt avgörande – tillit till ”systemet”, och i grunden en tillit till att även andra kommer att lita på det. Med så höga insatser är en ond cirkel av minskad tillit alltid en möjlighet. Om man inte hyser tillit, så måste man rusta, och rustar man kommer andras tillit att ruckas, och så vidare.

I fallet med välfärdsstatens institutioner är reaktionerna inte lika lätta att förutse. Över längre sikt är en nedgående spiral tänkbar, där bristande offentlig service leder till ökad användning av privata alternativ bland allt större väljargrupper, vilket i sin tur minskar betalningsvilja för offentlig välfärd. På kortare sikt är det uppenbart att med det skattetryck som råder i Sverige så är det bara en mindre andel av befolkningen som kan sätta undan pengar i en omfattning som på allvar gör dem oberoende av det offentliga för familjens hälso- och sjukvård, universitetsutbildning för sina barn och äldrevård åt sina föräldrar. Resten av medborgarna är i den meningen ”fångade” i den form av socialt samarbete som offentlig finansiering av välfärdssystemen utgör. Det följer att man inte kan förvänta att de ska vara lättsinniga i frågan om statens framtida kapacitet och dess åtaganden, eller kring övriga samhällsmedlemmars vilja att också ställa upp.

Den här typen av resonemang kan möjligen användas för begripliggöra det historiska mönstret vad gäller offentliga välfärdsinstitutioner och migration. Före de nationella socialförsäkringarnas tid lades mindre vikt vid skillnaden mellan medborgare och utlänning, och gränserna var relativt öppna. De sociala institutioner som existerade – olika varianter av fattigvård – sköttes på lokal basis, och intressant nog var detta också en tid då länder ofta hade interna gränshinder och flyttrestriktioner. Men när de nationella välfärdssystemen införs, och framförallt när de utsträcks till allt större delar av befolkningen, kan vi se ett mönster i att mellanstatlig migration regleras striktare.19 Sociala skyddsnät tycks helt enkelt leda till exkludering för att kunna realiseras och vara hållbara, och detta är ett dilemma välfärdsstater har levt med så länge att det egentligen inte borde förvåna någon. Eller som Dieter Gosewinkel nyligen beskrev det:

Den successiva nationaliseringen av många rättigheter, med andra ord avgränsningen av dessa rättigheter till att gälla endast medborgare, var den andra sidan av dess utökade räckvidd i befolkningen och förbättrande villkor. Ända sedan dess har förhållandet mellan den kvalitativa förbättringen av rättigheter och behovet av att fördela dem selektivt givet den politiska gemenskapens begränsade resurser utgjort ett kärnproblem för varje demokratisk sammanslutning som avgränsat sig som en stat.20

Om vi nu kastar oss tillbaka till hösten 2015 ter det sig inte särskilt konstigt att medborgare reagerar över politiker som länge inte kunde ge besked om helt uppenbara målkonflikter. Målkonflikten mellan rörlighet och omfattande kollektiva åtaganden – det så kallade progressiva dilemmat – är som sagt en fråga som ägnats mycket samhällsvetenskaplig uppmärksamhet, och resultaten visar visserligen helt klart att det finns ett spelrum för när och hur målkonflikten blir kännbar. Helt klart spelar välfärdssystemens utformning roll för vilka effekter migrationen får, lika väl som vilken typ av kollektiv identitet som ett samhälle besitter. Effekterna blir olika i olika länder, och de är påverkbara genom politiska lösningar. Men inget av detta förtar att dilemmat existerar och att det finns en gräns för hur stor migrationen kan vara innan betalningsvilja, solidaritet och tillit påverkas allvarligt.

Närmar vi oss en sådan kritisk nivå? Jag borde lämna denna infekterade fråga därhän, men låt mig åtminstone hänvisa till Keith Banting, en av de främsta forskarna på området. Bantings forskning har ofta visat på att oron för invandringens och mångfaldens effekter varit överdriven i den offentliga debatten i västliga välfärdsstater. Men värt att notera är att när han intervjuades i hösten 2016, då han var gästforskare vid Malmö högskola, beskrev han Sverige som ”ett verkligt intressant testfall”.21

Ett intressant testfall. Låt den tanken sjunka in. Givet den roll som välfärdsstatens institutioner spelar i människors liv kan man förstå om medborgare inte uppskattar en politik som testar gränserna för dessa institutioners robusthet. Och vi kan förfäras, men inte direkt förvånas, över vad de politiska konsekvenserna skulle bli om sociala rättigheter blir mindre generösa och offentlig service kraftigt försämras på grund av en storskalig flyktingmigration. Mer än en handfull skattebetalare skulle anse att legitima förväntningar har svikits, och att en ny osäkerhet krupit sig på. Det är inte svårt att föreställa sig de sociala och etniska spänningar som skulle uppstå, eller de politiska uttryck som detta skulle komma att ta i kommande val.

Två former av politisk teori

Men kan det ovanstående verkligen utgöra ett moraliskt riktigt argument för att prioritera nationella välfärdssystem över humanitära omsorger och mänskliga rättigheter? Vore det inte att acceptera och ge vika inför beteenden som vi snarare borde fördöma? Om det moraliskt riktiga är att prioritera flyktingar, så innebär väl inte existensen av människor som vägrar att finna sig i detta att den moraliska prioriteringen på något sätt måste revideras?

Vi har här kommit till striden mellan ”idealism” och ”realism” inom politisk teori. Det är karakteristiskt för ett idealistiskt förhållningssätt att fundera på ideala institutioner och på hur människor bör tänka och bete sig. Som kontrast tenderar ”realister” att fundera på hur institutioner bör utformas och politiker agera, givet hur människor faktiskt tenderar att tänka och bete sig. En del av argumentationen i den här artikeln ter sig förmodligen missvisande, säkerligen irriterande, och kanske rent ut sagt omoralisk, om ens utgångspunkt kring förhållandet mellan etik och politik har en idealistisk karaktär.

Enligt idealistiska politiska teoretiker är själva uppdraget att som tänkare ta ett steg tillbaka, och diskutera till exempel hur rättvisa institutioner borde se ut. I den mån man adresserar medborgare och politiker så är det typiskt i form av uppmaningar att sträva efter detta ideal och anamma mer upplysta synsätt och värderingar. I detta slags politiska teori är det då viktigt att just inte låta sig påverkas av försvårande omständigheter här och nu, för dessa kan grumla diskussionerna om vad som faktiskt vore det ideala. Låt oss ta ett exempel från en helt annan sfär för att illustrera skillnaden i synsätt. Det är inte svårt att utifrån en idealistisk grund resonera sig fram till en mycket tilltalande vision av demokratiskt beslutsfattande där man genom dialog, ömsesidighet och en vilja att inta den andres perspektiv kan forma mer upplysta åsikter och ett större mått av konsensus. Poängen är att formulera hur rättvisa procedurer ser ut och vad de kräver av oss som medborgare och medmänniskor.

Men frågan kan ställas varför vi skulle ha anledning att tro att människor kommer följa dessa fina föreskrifter. Om vi förbiser den frågan och inte tar hänsyn till eventuellt bristande efterlevnad kan slutresultatet mycket väl vara att vi har skapat en beslutsordning där karismatiska och manipulerande personer lättare får sin vilja igenom, jämfört med en ordning som helt enkelt utrustar var och en med varsin röstsedel. Om den föreslagna demokratiteorin sägs ”förutsätta ett visst mått av god vilja” så är den realistiska invändningen att teorin just därför är olämplig. Realisten vill vända på upp-och-ner på hela projektet: vi bör utgå just från att människor är maktfullkomliga, egenintresserade och bara måttligt påverkade av hänsyn till rättvisa procedurer – för om vi inte gör det så är det troligt att våra förslag kommer ge fritt spelrum till just sådana tendenser.22 Den politiska teoretikerns normativa uppgift är enligt realisten den rakt motsatta från idealistens: vi bör resonera om institutioner, lagar och politiska beslut utifrån hur vi faktiskt har anledning att tro att människor kommer bete sig.

I det aktuella fallet med migration och risken för en backlash utgör Joseph Carens ett exempel på den idealistiska hållningen. När han diskuterar innebörden av ”ordning” som möjligt värde som kan berättiga begränsningar av migration så är han noga med att de enda beteendena som är relevanta i sammanhanget är sådana som begås av migranterna själva – inte beteende som är en reaktion från medborgare.23 Detta är på många sätt uppenbart rimligt, eftersom alternativet innebär ett slags bakdörr genom vilken klandervärt beteende annars skulle accepteras och legitimeras. Det skulle innebära att teoretikern anpassar sina moraliska bedömningar efter andras villighet att begå omoraliska handlingar (våld, skatteflykt, att rösta på extremister, osv). Så tänkare och politiker präglade av vad Max Weber kallade för ”övertygelsens etik” skulle vara benägna att följa Carens resonemang, utifrån tanken att om handlingar med goda intentioner får dåliga konsekvenser så vilar ansvaret inte på aktören utan ”på världen, andra människors dumhet, eller Guds vilja, som skapat världen och människorna på detta sätt”.24

Men saken ter sig annorlunda om ens utgångspunkt istället är att ställa sig i en beslutsfattares skor. Med ansvar för följderna av ett beslut så ter sig den distinktion som Carens gör som ovidkommande. För den verkliga frågan är: vad skulle du själv göra, när allt kommer kring, om det var du som hade makten att avveckla transportöransvar och visumkrav? Om du avvecklade dessa, skulle du sova med gott samvete i förvissningen om att den politiska utveckling som skulle kunna följa som en reaktion på den flyktingvåg som skulle komma inte är ditt ansvar? Eller skulle du istället anamma Webers andra typ av politisk etik, en ”ansvarets etik” där beslutsfattaren tvärtom ”tar med i beräkningen att människor har svagheter och brister”, och inte ”vältrar över konsekvenserna av sitt eget handlande, i den utsträckning han kan förutse dessa konsekvenser”.25

Man bör således inte utmåla konflikten mellan idealism och realism som skillnaden mellan att ta moraliska hänsyn eller styras av kallt egenintresse. Realismen är inte amoralisk, den är framförallt aktörscentrerad och fokuserad på här och nu – den bedömer ett moraliskt påstående på grundval av huruvida man skulle vilja anamma en handlingsstrategi utifrån det.26 Om en princip eller ideal omsatt till handling skulle leda till ett katastrofalt utfall, så finns inget moraliskt försvar för att tillämpa den.

I ett sådant fall bör man istället lägga band på sin övertygelse om principens förträfflighet, och anamma ansvarets etik. Eller som sociologen Raymond Aron uttryckte den realistiska hållningen, när han i sina memoarer reflekterade över vad hans vistelse i Tyskland 1934 hade betytt för honom:

För egen del hade jag passerat en tröskel i min politiska utbildning – en utbildning som kommer vara så länge jag lever. Jag hade förstått och accepterat politiken som en egen sfär – omöjlig att reducera till moral. Jag skulle inte längre försöka, genom upprop och manifest, att förmedla mina nobla känslor. Att tänka på politik är att tänka på politiska aktörer, och därmed att analysera deras beslut, deras mål, deras medel, deras världsbild. Nationalsocialismen hade lärt mig kraften i människans irrationella drifter, och Max Weber hade lärt mig ansvaret hos varje människa, inte så mycket i termer av intentioner utan vad gäller konsekvenserna av sina val.27

En balansakt

Konflikten mellan övertygelse och ansvar, idealism och realism, kan aldrig överbryggas. I någon mening behöver de varandra, för det är lätt att se att ett övermått av endera hållningen vore skadligt. Frågan man kan ställa är dock om det inte är just en sådan obalans som existerat de senaste årtiondena. Inställningen till migration är bara ett exempel, men kanske det mest uppenbara. Man kan lätt bygga ett trovärdigt argument för att både Brexit och Trumps presidentskap – givet de små marginalerna i båda omröstningarna – inte hade skett om inte migrationen de senaste decennierna varit så omfattande. Migrationsfrågan var uppenbart en av de främsta anledningarna för väljare i dessa val, och utan en migrationspolitik som upplevts påverka samhället på djupet så hade resultatet med stor sannolikhet varit ett annat, och de liberal-demokratiska institutionerna stått starkare. För en realist ser det ut som att den liberala världsordningen redan har betalat ett högt pris för den optimistiska, för att inte säga överoptimistiska, hållningen till migration som präglat västländerna de senaste decennierna.

När detta skrivs har Marine Le Pen gått vidare till det franska presidentvalets andra omgång. De traditionella vänster-högerpartierna har lidit ett historiskt nederlag. Här liksom i andra val de senaste åren beskrivs alternativen i termen av ”öppenhet” mot ”stängdhet”. Mycket riktigt är det denna skala som nu är den viktigaste för väljarna, men här gäller det att vara vaksam: det finns en tendens att analyserna förtränger just att det är en skala vi befinner oss på. Man bör akta sig för att utmåla landskapet som att det inte kan finnas några alternativ mellan å ena sidan en stark tro på EU, långtgående globaliseringsvänlighet och stor invandring, och å andra sidan högernationalistisk inskränkthet.

Socialdemokratin borde inskärpa att det finns ett annat alternativ. Och till de som i alla lägen tror att mer ”öppenhet” är svaret borde Socialdemokrater med gott självförtroende kunna ge en historielektion. Vid samma tid som Sverige fick sin första socialdemokratiska regering präglades stora delar av Europa av högerextremism och de liberaldemokratiska institutionernas kollaps. Om det man är rädd för och vill motarbeta är uppkomsten av fascism och totalitära strömningar är det således inte en kosmopolitisk liberalism som man bör satsa på. Judith Shklar betonade att en politisk tänkare måste ha en känsla för historia, men historiens lärdomar kan på goda grunder påstås tala emot hennes egna ståndpunkter. Det är inte det att en kosmopolitisk position i sig inte är en ”lösning” – om människor hade tänkt som Shklar så hade mycket riktigt extremnationalistiska politiska projekt inte fått något stöd. Det är bara det att ett sådant scenario inte tycks särskilt troligt. Få människor av alla de miljoner människor som förr eller idag lockats av fascistiska eller andra extrema rörelser skulle någonsin övertygats eller attraherats av vad Shklar har att erbjuda dem.

Det tycks troligare att Sheri Berman har rätt. Det är avgörande för demokratins överlevnad att det existerar ett parti som, med förankring i de demokratiska idealen, erbjuder både ekonomiska reformer och en vision om en samhällsgemenskap. Det vill säga både konkreta ekonomiska skyddsnät mot kapitalismens och globaliseringens effekter, och ett bekräftande och stärkande av de sociala band som till syvende och sist skänker nödvändig tilltro och legitimitet till dessa system.28

Det finns ingen anledning till att historien inte kan upprepa sig, i god bemärkelse. Men det kräver en omprövning, och ett ideologiskt återknytande till nationalstaten under de nya förutsättningar som råder. Inom loppet av en generation har Sverige gått från en av de mest homogena nationalstaterna till att ha en andel utlandsfödda som motsvarar vad invandringsländer som USA och Kanada hade under de historiska perioder då dess invandring var som störst.29 För ett land med en helt annan omfattning på de kollektiva åtaganden – och helt andra förväntningar vad gäller samhällets jämlikhet – så innebär detta en mycket stor utmaning i sig. Lägg till karaktären på invandringen – att det i huvudsak handlar om lågutbildad flyktinginvandring till en kunskapsekonomi – och man kan utan tvekan säga att situationen vi står inför helt saknar historiska motsvarigheter.

Hjälp här eller där?

Men hur blir det med flyktingarna? Hittills i essän har flyktingarna kommit i skymundan: ovanstående analys är helt och hållet en förklaring till varför det finns begränsningar – sociala, ekonomiska, politiska, och möjligen också kulturella – för hur omfattande flyktinginvandring Sverige kan ha. Och den naturliga slutsatsen blir ett slags återgång: under tidigare decennier var det en bärande tanke i svensk migrationspolitik att invandringens omfattning måste vara kopplad till integrationsprocessens framgång – att den nationella jämlikheten och sociala sammanhållningen kunde motivera restriktioner.30 Huruvida en sådan prioritering är rättfärdigad beror dock såklart också på vad man tror konsekvenserna är för flyktingar världen över. Vad ligger i den andra vågskålen?

Om flyktingmottagning till Sverige och andra rika stater exempelvis var det enda sättet att ge hjälp i den nuvarande flyktingkrisen, och om personer som nekas sådan hjälp i praktiken fått en dödsdom, då hade begränsning av flyktingmottagande framstått som en prioritering som är mycket svår att försvara. Men är detta en korrekt bild av vad som ligger i vågskålen? Svaret är rimligen nej. Den alternativa tillvaron för flyktingen är inte i första hand förföljelse och död, utan en tillvaro i konfliktzonens grannländer. De som reser vidare till Europa och Sverige har per definition redan tagit sig bort från den akuta faran – vad de vill ha är möjligheten att starta ett nytt liv. Det är en högst förståelig önskan från flyktingarnas sida, och det är även en högst rimlig utgångspunkt för ett land långt ifrån konfliktzonen att det är just nya livschanser (snarare än egna flyktingläger) som erbjuds. De flesta, både svenskar och asylsökande, ser vårt mottagande som början på en process som i slutändan ska landa i fullständig inkludering som samhällsmedlem, snarare än som en tidsbegränsad tillflykt.

Det är detta som ligger i vågskålen när vi diskuterar minskat flyktingmottagande: Sveriges bidrag till att lösa den långsiktiga frågan om att ge flyktingar – i de fall konflikterna inte ser ut att kunna lösas inom överskådlig tid – en ny politisk hemvist. Flyktingmottagande i Sverige är helt enkelt något kvalitativt annat än att ge hjälp i närområdet. Det ena är att ge chansen för människor att bygga upp ett nytt liv, det andra är att omedelbart rädda liv och göra flyktingläger drägliga. De två formerna av hjälp svarar mot två olika behov och moraliska värden. De som motiverar svenskt flyktingmottagande med att rädda liv har nog inte förstått detta. Detsamma gäller förmodligen de som klagar på att flyktingmottagande i Sverige är “ineffektivt” i jämförelse med hjälp på plats.

Att jag kvalificerar sista meningen med ett “förmodligen” beror på att mitt resonemang är något förenklat. Visserligen är distinktionen mellan livschanser och mer akut hjälp viktig, och alltför ofta glöms den bort eller förträngs, men det är också viktigt att betona att ökade livschanser “på plats” inte är en omöjlighet. Exempelvis finns politiska förslag om att i närområdet skapa ekonomiska frizoner och “charter cities” som skulle kunna öka flyktingars livschanser och personliga autonomi, jämfört med den påtvingade passivitet eller försörjning i den svarta ekonomin som för närvarande utgör flyktingars reella alternativ.31 Sådana förslag, skulle man möjligen kunna hävda, utgör ett effektivare sätt att skapa livschanser och möjliggörande av något som närmar sig en normal tillvaro. I den meningen är det en förenkling att reducera alternativen till “akut hjälpinsats på plats” respektive “livschanser i Sverige”.

Hur man än vrider på saken kvarstår en betydande skillnad: man kan man inte likställa tillvaron som sådana initiativ kan skapa med tillvaron som skapas genom flyktingmottagning och uppehållstillstånd i ett rikt och tryggt västland. Det som kan uppnås är på sin höjd ett mellanting. Å andra sidan, vilket Collier och Betts menar, är det just ett mellanting som behövs. Ett huvudproblem med nuvarande system är den extrema skillnaden mellan dess två nivåer av hjälp: antingen hör man till de 90 procent av flyktingarna som är förpassade till en tillvaro i grannländer, med underfinansierade flyktingläger och med begränsade rättigheter till egen försörjning, eller hör man till de få som har möjligheten och riskvilligheten att påbörja vägen mot en permanent tillvaro i någon rik liberaldemokratisk välfärdsstat.32

Det vore en välgärning om Sverige kunde bidra till att jämna ut denna ojämlikhet. För om vi istället fortsätter att betrakta flyktingmottagande här i Sverige som vår primära respons och skyldighet i den globala flyktingkrisen, så innebär det att vi försummar moraliskt mer akuta behov. Vi hjälper ett fåtal uppnå något väldigt värdefullt, men lämnar övriga mer eller mindre i sticket. Eftersom Sveriges humanitära stöd är en bråkdel i jämförelse med kostnaderna för vår flyktingmottagning är det bara en mild överdrift att säga att man i nuläget måste ta sig till Sveriges gräns för att omfattas av våra moraliska omsorger.33

Inte bara existerar det alltså alternativ till flyktingmottagning: mycket talar dessutom för att de bättre möter flertalets behov. I den mån vi bedömer att vi genom flyktinginvandring riskerar att övertrassera vad vårt samhälle – med dess omfattande kollektiva åtaganden och dess beroende av hög tillit och ömsesidig identifikation – långsiktigt klarar av så finns alltså ytterligare skäl till omprövning och självrannsakan. Det är inte helt bekvämt att umgås med tanken på att vi behandlat vårt eget samhälle med vårdslöshet och samtidigt försummat att avhjälpa akuta behov hos miljoner människor. Men sedan måste man agera efter insikten. Om vi väljer att fortsatt minska vårt flyktingmottagande finns all möjlighet att gottgöra gamla synder (exempelvis avräkningarna från biståndsbudgeten). Med tanke på att 65 miljoner är skyddsbehövande världen över, och att organisationerna som hanterar detta är kraftigt underfinansierade år efter år, så finns gott om utrymme för Sverige att göra verkligt stor nytta i den globala flyktingkrisen.

Fotnoter

  1. Emerson, Ralph Waldo. 1883. ”The Conservative”, i red. J. E. Cabot, The Complete Works of Ralph Waldo Emerson, vol. 1: ”Nature, Addresses and Lectures”. New York: Sully & Kleinteich, s. 279-80. ↩︎
  2. Barth-Kron, Viktor. ”Det är inte tiden som är ny – det är politiken”, Dagens Nyheter, 12/4-2017. ↩︎
  3. Carens, Joseph. 1992. “Migration and Morality: a Liberal Egalitarian Perspective”, i red. Brian Barry och Robert E. Goodin, Free Movement, New York: Harvester Wheatsheaf, s. 41 ↩︎
  4. Carens, Joseph. 1992. “Migration and Morality: a Liberal Egalitarian Perspective”, s. 30. ↩︎
  5. Woodward, James. 1992. “Commentary: Liberalism and Migration”, i red. Brian Barry och Robert E. Goodin, Free Movement, New York: Harvester Wheatsheaf. ↩︎
  6. Här bör det noteras att jag följer den vedertagna filosofiska förståelsens av asylrätten. Konventionstexten i sig innehåller inte ens detta undantag – men det är helt enkelt politiskt-teoretisk common sense att en rättighet inte utsträcks tills att den blir självförstörande. Asylrätten måste alltså vara begränsad av ett villkor om att den politiska enheten måste ha rätt att värna sin existens i den basala meningen: att politisk ordning fortbestår. Både Miller och Carens, i övrigt på olika sidor, tar detta för givet. ↩︎
  7. Gibney, Matthew. 2004. The Ethics and Politics of Asylum. Liberal Democracy and the Response to Refugees. Cambridge University Press, s. 75-76. ↩︎
  8. Ramberg, Anne. 21/9-2016. ”Om asylrätt, humanitet och gatans parlament”, https://annerambergs.wordpress.com/2016/09/21/om-asylratt-humanitet-och-gatans-parlament/. ↩︎
  9. För en biografi, se Hess, Andreas. 2014. The Political Theory of Judith N. Shklar. Exile From Exile. New York: Springer. ↩︎
  10. Shklar, Judith. 1998. ”Obligation, Loyalty, Exile”, i red. Hoffman, Stanley, Political Theory and Political Thinkers. Chicago: University of Chicago Press, s. 52. ↩︎
  11. Shklar, Judith. 1998. ”The Work of Michael Walzer”, i red. Hoffman, Stanley, Political Theory and Political Thinkers. Chicago: University of Chicago Press, s. 377. ↩︎
  12. Shklar, Judith. 2016. Rädslans liberalism. Stockholm: Timbro, s. 43-44. ↩︎
  13. Walzer, Michael. 1996. “On Negative Politics”, i red. Yack, Bernard, Liberalism Without Illusions. Chicago: University of Chicago Press, s. 17. ↩︎
  14. Judt, Tony. 2009. “What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?”, The New York Review of Books, vol. 56, nr 20. ↩︎
  15. Shklar, Judith. 2016. Rädslans liberalism, s. 34. ↩︎
  16. Kateb, George. 1998. “Foreword”, i Political Thought and Political Thinkers. Chicago: University of Chicago Press, s. xiv. ↩︎
  17. Berman, Sheri. 1998. The Social Democratic Moment. Ideas and Politics in the Making of Interwar Europe. Harvard University Press och Berman, Sheri. 2006. The Primacy of Politics. Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century. Cambridge University Press. ↩︎
  18. Ferge, Zsuzsa. 1999. “And What if the State Fades Away?.” i red. Svallfors, Stefan, The End of the Welfare State? Responses to State Retrenchment. London & New York: Routledge, s. 231. ↩︎
  19. Kalm, Sara, och Lindvall, Johannes. 2016. “Social Policy and Migration Policy in the Long Nineteenth Century”, STANCE Working Paper Series. Lund: Department of Political Science, Lund University. ↩︎
  20. Gosewinkel, Dieter. 17/2 2017. “Citizenship: a Relic of European Legal Culture?”, Eurozine. ↩︎
  21. Samtal i podcasten Talking Migration, 8/11–2016. ↩︎
  22. Exemplet med demokratiteori kommer från Galston, William. 2010. ”Realism in political theory”, European Journal of Political Theory, vol. 9, nr 4, s. 399. ↩︎
  23. Carens, Joseph. 2013. The Ethics of Immigration. Oxford & New York: Oxford University Press, s. 279. ↩︎
  24. Weber, Max. 1977. Vetenskap och politik, Göteborg: Bokförlaget Korpen, s. 87. ↩︎
  25. Weber, Max. 1977. Vetenskap och politik, s. 87. ↩︎
  26. Sabl, Andrew. 2011. “History and Reality: Idealist Pathologies and ‘Harvard School’ Remedies”, i red. Jonathan Floyd och Marc Stears, Political Philosophy Versus History? Contextualism and Real Politics in Contemporary Political Thought. Cambridge: Cambridge University Press. ↩︎
  27. Aron, Raymond. 1983. Memoirs. Fifty Years of Political Reflections, New York: Holmes & Meier Publishers, s. 53. ↩︎
  28. För en mer dagsfärsk analys av Berman, se Berman, Sheri. 2016. “Lost Left”, Journal of Democracy, vol 27, nr 4. ↩︎
  29. Shachar (2009), The Birthright Lottery, s. 81-82. ↩︎
  30. Se exemplevis Spång, Mikael. 2008. Svensk invandringspolitik i demokratiskt perspektiv, s. 48, 53, 96; Nils Öberg anger att det är vid 1968 års riktlinjer för utlänningspolitiken som jämlikhetsmålet första gången används som motivering i förhållande till invandringspolitiken, se Öberg, Nils. 1994. Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser, s. 61 ↩︎
  31. Se bland annat Collier & Betts 2017.↩︎
  32. Collier & Betts 2017, s. 131.↩︎
  33. Detta är naturligtvis inte blott en självvald svensk politik utan ett generellt mönster som kommer av av att asylrätten innebär en territoriell ansvarsfördelning: den stipulerar långtgående skyldigheter men bara gentemot de som dyker upp vid ett landets gränser. Detta leder till stora skevheter, som till exempel att mycket av resurserna som spenderas på världens flyktingar går till att avgöra asylanspråk i väst. Se t ex Gibney 2004, s. 239-40). 2016 spenderade Sverige ca 100kr per skyddsbehövande under UNHCR:s mandat (1,6 miljarder kronor/16 miljoner skyddsbehövande). Ändrar man siffran till det totala antalet skyddsbehövande i världen så blir siffran 25kr per person. Kostnaden för att ta emot en ensamkommande ungdom i Sverige är ca en miljon kronor per år. Kostnaden för en ungdom motsvarar alltså vår hjälp till 10 000 skyddsbehövande människor utomlands. Budgeten för UNHCR var för 2016 ca 60 miljarder kronor, varav endast hälften täcktes av bidragsgivare. Kostnaderna för migration och integration uppgår i den svenska statsbudgeten 2017 även den till ca 60 miljarder.↩︎

Mer om det brittiska valet

Här kommer några lästips och en uppdatering om debatten på Crooked Timber.

Filosofen Julian Baggini var en av undertecknarna till det offentliga brev som en rad Labour-politiker och självständiga vänsterliberaler skrev  för några dagar sedan och som proklamerade Lib Dems som ”the progressive party”. Baggini skrev på twitter i samband med publikationen: ”Will I regret signing that?”. Nu har han skrivit en artikel — ”A vote for the Lib Dems could check the Tories” — om hur han resonerar. Bland annat förklarar han sin syn på hur han resonerar i val generellt, en syn som jag för övrigt delar:

Politics in general, and elections in particular, are not about supporting a long and detailed list of personal desiderata, but getting behind one of a handful of loose groupings, the one you think is going to be not as bad as the others. The choice you have to make at any particular election has to take into account the precise conditions of the time. I’ve never been tribal in politics and in different elections have voted for at least six different parties, including all the main ones.

Kenan Malik, ”What realignment in politics means”:

It is tempting to imagine, as the surge of support for the Liberal Democrats shows little sign of abating, that we are witnessing a fundamental shift in British politics, of the sort that took place in the early decades of the twentieth century or in the 1980s. A century ago, the Liberal Party, dominant for much of the nineteenth century, imploded and came eventually to be replaced in Britain’s two-party system by the Labour Party. In the eighties, Margaret Thatcher crushed the old Labour Party, from the rubble of which New Labour emerged.

On the surface, a similar form of realignment is taking place today. May 6 could mark the end of two-party politics and the arrival of the Liberal Democrats as a major player in a future dominated by hung parliaments and coalition governments. Yet, if realignment it is, it is of a different kind than that which took place in the past. Those two great reshapings of the twentieth century political landscape were expressions of significant ideological changes. The first saw the emergence of social democracy and the creation of the welfare state as an institution central both to British political life and to the nation’s self-image. The second marked the erosion of the ”postwar settlement”, the rise of neo-liberal economics, the disintegration of the left, and the growth of a more atomised society.

[. . .]

The end of tribal politics, in the sense of a blind attachment to a political party simply because of a historical tradition, is to be welcomed. But the detachment of parties from their moral and ideological anchors carries with it a two fold-danger. First, it opens the door to the politics of identity. From the BNP to the Christian Party to nationalists of various stripes, we can already see the emergence of such movements. And, second, as political parties replace their moral core with stuff of pragmatism, any hung parliament may become a forum not for political debate, but for struggles over special interests. The hope is for democratic renewal. Pork-barrel politics could be the reality.

D.J. Taylor, som skrivit en biografi över Orwell, har skrivit en artikel om det politiska språket: ”A campaign that Orwell would recognize”.

It is an axiom, that when a modern politician, or a modern politician’s amanuensis, sits down to address the people who are going to vote, the first casualty will be not truth, or even logic, but language.

[. . .]

Here are four specimens of English prose taken from a Liberal Democrat election newsletter that fell through the door in the third week in April:

”After coming to power ending seventeen years of disastrous Tory rule, things went well for a short time.”

”Thanks to Labour’s recession, ordinary hard-working families have already suffered cuts to vital services and tax rises.”

”A&E departments at hospitals are also picking up the pieces of binge-drinking to the detriment of others who need help.”

”But within years, Blair and Brown had taken our country to an illegal war.”

[. . .]

The net result of these concealments and evasions, a kind of terrible linguistic uncertainty common to all parties and political utterances, is not simply a desperate laziness of expression and an absence of striking phrases – all the heavy artillery that language uses – but a creeping awareness on the reader’s part that what he or she reads is merely a series of bleating noises. In ”Politics and the English Language”, Orwell concluded that political language ”is designed to make lies sound truthful and murder respectable, and to give an appearance of solidity to pure wind”.

Diskussionen på Crooked Timber, som jag tidigare refererat, fortsätter också. Den är fascinerande, och kommer bli väldigt relevant i Sverige också. Särskilt relevant givetvis för socialdemokraterna. Hur ska man lyckas behålla sina kärnväljare och samtidigt locka till sig storstadsvänstern? Ibland misstänker jag att det bästa för Sverige i stort vore om (s) höll kvar vid sin väljarbas (och inte överger landsbygden) och sedan, vid regeringsbildning, jämkar ihop sig med partierna som samlar bostadsrättsvänstern. Det finns för- och nackdelar, men scenariot med hundratusentals missnöjda folkhemssossar som känner sig övergivna är inte lockande. Om det blir för mycket genus, mångfald och kosmopolitisk moralism —oavsett dessa idéers förtjänster— så knuffar man folk i famnen på Sd. Jag tror det kan bli farligt om (s) blir alltför medelklassigt progressivt, och egentligen också om det blir alltför marknadsliberalt. Den politiska krönika om ”bigotgate” som jag länkade till i slutet av mitt förra inlägg, den avslutas på följande sätt:

I’m rather reminded of a passage from a Tony Blair conference speech that both set out New Labour’s credo, and captured its essential pathology. ”The character of this changing world is indifferent to tradition,” he said. ”Unforgiving of frailty. No respecter of past reputations. It has no custom and practice. It is replete with opportunities, but they only go to those swift to adapt, slow to complain, open, willing and able to change.” That doesn’t describe Gillian Duffy, nor millions and millions of other people. And in this awful episode, here are the wages of that ever-festering disconnection.

(Det är i den här kontexten jag tror att man ska förstå idéströmningen red toryism: en kritik av både old labour samt de gemensamma dragen hos Thatcher/New Labour. ”The current political consensus is left-liberal in culture and right-liberal in economics. And this is precisely the wrong place to be”. Men vad nästa för Labour?)

Nu över till Crooked Timber:

I recently spent 18 months in England, and during that time I had the good fortune to spend quite a bit of time amongst the foreign casual worker community – mostly Japanese people working in restaurants part time while they studied English, but also other Australians and some Europeans – and I have to say they move in a world which the ordinary white, middle-class educated Briton neither understands nor comprehends. If the British left (or right, for that matter) saw the way British people behave towards the foreign worker community, and how hard it is to get any kind of a good break without really strong community and family ties, they would be considerably less interested in talking about “fair play” in British history and a lot more interested in calling ordinary Brits bigoted. They’d also be considerably less sympathetic to Gordon Brown’s “British jobs for British workers” dog-whistling, and decidedly more critical of the immigration debate than they currently are. [CT #124]

Well, if people hadn’t been encouraged for decades to consider themselves to be the ‘clients’ of a welfare bureaucracy, simultaneously helpless and entitled to whatever the state deigned to give, they might feel less betrayed when that state appeared to be giving ‘their’ benefits to ‘others’ for no identifiable reason beyond spite and disdain.

Well-meaning [I charitably assume] politicians and bureaucrats have created a culture in which working-class communities can do nothing except feel resentment, because they have been stripped of agency while being repeatedly told that their relative poverty is the fault of bad people elsewhere. And being ordinary people, they are more inclined to identify ‘badness’ with visible difference and mutual incomprehensibility than with ‘class position’. [CT #126]

A fancy theory, [#126], which would work better if it didn’t fly in the face of any kind of cultural history of British racism (or, for that matter, the racism of the organised workers’ movement the world over until the 60s). [CT #127]

I think it’s important to note, in order to understand the full picture, that racism, and a particular kind of casual, unthinking racism, permeates every level of British society, not just (though it is evident there too) that of a Rochdale council estate.

To give you an example; on the night of this incident, I went drinking with a couple of friends of mine, who I’ve known my entire life. Young, middle-class twenty-somethings embarking on a career. I’d never really had occasion to talk to them about politics before, but the incident sparked a conversation about immigration and voting. One of my friends, a female primary-school teacher, revealed that she had voted for the BNP at the last election, for no clear reason that I could ascertain, except that she didn’t see them as racist. Which caused my other friend, a male aerospace engineer, to start explaining why he thought the BNP’s ‘voluntary repatriation’ programme is a good idea.

As you might imagine, the conversation left me profoundly depressed, and I have to say that it’s convinced me that there is a strong undercurrent of racism in British society at the moment, which is largely being held in check only by a rather vague idea that voting BNP ‘isn’t the done thing’ (neither of these two were planning on voting for them). [CT #135]

No [#126], you can’t waltz in claiming that the British working class have some post-welfare state fear of immigrants taking their jobs and ignore, for example, the fact that this “they’re taking our jobs” thing is as old as the history of British racism. Christ, this anti-Polish stuff was going on 100 years ago in East London, it’s not like it’s some novel idea that poor British people came up with in response to some actual facts on the ground, or anything. [CT #136]

Christ almighty, I thought the left was supposed to be in favour of the working class; you’re coming within half an inch of saying ‘fuck the racist bastards’. [CT #138]

When I lived in London and was constantly beset by these troubles [crime], my colleagues and my British friend would say the same thing as you – they don’t recognise the Britain I saw. I think this is partly because of the earlier experience I alluded to, that there is a different Britain for foreigners coming to Britain, who don’t have family connections to support them, and also partly because the British left have a remarkable unwillingness to discuss the issue of broken Britain. Interestingly, all the British people I met who had returned to Britain from Japan immediately noticed these problems, and were either desperately trying to return to Japan, or desperately trying to find ways to justify their decision not to.

Basically, if the British left refuse to talk about Broken Britain and consciously drop class from the issues they’re willing to discuss, they cede a huge amount of cultural ground to the racist right. And given that Britons have always been focussed on race, this is a recipe for disaster. [. . .]

I lived in Finsbury Park, which is a middlingly-good suburb by London standards (the guy whose house I went to look at in West Ham thought it was “quite posh”), but its crime rate is on a par with the most dangerous suburb in Australia (where I have also lived, btw). Its crime rate is probably 10 or 100 times greater than a bad area in Japan, like Saitama. People who live in these areas notice these things and begin to wonder if maybe something is wrong. When the British left responds to these questions with ridicule or claims that “you’re just unlucky,” people start to think that maybe the British left don’t know what they’re talking about.

Unless the left can come up with some defense of their claim that Britain isn’t broken, rather than getting sniffy, then Cameron and the people to his right will seize that ground. They’re talking a language that a lot of Britons, who i suspect are in much less comfortable positions than most people posting on this blog, understand. [CT #148 & 152]

The “people up the top” of Britain are far less racist than the people down the bottom of the class structure. Cultural, political and financial elites are all impeccably liberal in their public sentiments. The top people were the ones who organized the de-nationalisation of Britain: Commonwealth immigration, EU integration and multiculturalism. What ever the virtues of these processes they do not include bottom-up populist initiative and support.

Nor do British “up the top…people” indulge in race-baiting in any systemic, systematic or even episodic way. They are well-insulated from the social costs of high immigration/cultural diversity (slum-lord tenancies, sweat-shop labour, degree-mill unis, crowded public services, pockets of serious crime, religious fundamentalism, terrorism). And they lap up the management and enjoyment of diversity’s social benefits (cheap industrial labour, meek domestic help, exotic take-out, never-ending street festivals, high retail turnover, overseas conferences) with great gusto.

That is why “up-the-top people” express surprise and indignation whenever “down-the-bottom” people ever confront them with another take on cultural diversity. They can’t imagine why any one could oppose such unalloyed joys. In fact that disjunction of social experience sounds like a classic case of the divided “class culture” that you endlessly bang on about. “People at the bottom” do not need to be “tricked into not fixing it”. They are all to grimly aware of which end of the stick they are at, which is why they belly-ache about it constantly. [CT #153]

Comments [#148, 152] sound exactly like what I heard about from the workforce when I worked in a factory in Bellshill, North Lanarkshire. Some targeted, some random violence, drunken fights at the weekend, moans about the drug dealer up the street, and so on. Not to mention the (obviously somewhat biased) police blogs.

But me, as a nice middle class highly educated person doesn’t see all that because I take care to live in nice areas and avoid dodgy parts of town. Same with the politicians, who have police guards and chauffeurs, and all too many left wing types who live in nice leafy suburbia.

Now there is an element of chance involved, for example I know one or two people for whome everything goes wrong, one thing after another, they’re just at the bad end of the bell curve of random chance. But comments [#148, 152] fit with what I have seen and talked to people about since leaving university.

The simple fact is that new labour is not and has not been a party of the left. Of the centre, yes, wishing to balance some social goods with letting the rich get richer and siphoning a bit off them, but in no way can they be said to be acting left wing, especially on this topic. [CT #163]

”Bigoted woman” och den brittiska vänstern

Jag lider sedan några dagar av en förlamande förkylning. Min hjärna arbetar inte som normalt och jag har valt att inte anstränga den mer än nödvändigt; först och främst tittar jag på fotbollsklipp på youtube. Men jag dock även läst runt för att få lite koll på valrörelserna i Nederländerna och England.

Och då kom det här med Gillian Duffy lägligt. Vilket liv det blev! Mycket spännande att läsa. Intressantast är förstås diskussionen inom den moderata vänstern. The Guardian (centre-left) har många tänkvärda texter. Och på vänsterakademiska bloggen Crooked Timber skrevs ett inlägg som fick en mycket intressant kommentarstråd. Jag tänkte nu klippa och klistra främst från dessa texter och kommentarer.

Vi börjar med att ge frågan rätt proportioner. Det kan man få genom att begrunda utredningen från Institute of Fiscal Studies. Marina Hyde skriver i The Guardian:

What a testament to the media-industrial complex that one day after the Institute of Fiscal Studies report warning of the most devastating cuts since the second world war, it should discover an even bigger story. When we are a nation in rags, with a skeleton NHS feeding powdered egg to the patients who somehow survive the 10-year waiting lists, and our terminally unemployed children ask us: ”Did the news media just clear the schedules when they found about the IFS report?”, we will be able to say: ”No, but they did the next day when the prime minster was overheard slagging off a woman from Rochdale. Now sling another chair leg on the fire and shut up.”

Likväl är det fullt rimligt att det blir visst liv kring ”bigoted woman”. Inte bara för dess sensationsvärde utan för att den pekar på en väldigt central fråga, vilken kommer framgå senare i det här inlägget.

(Låt mig inflika, efter att ha tittat på gårdagens debatt, att mina sympatier klart ligger hos Clegg, min magkänsla signalerar tvivel gällande Cameron, och mitt av naturen försiktiga intellekt viskar att Gordon Brown är en duktig skeppare.)

Hör man bara sekvensen med Brown så kan man ha viss sympati; även han måste ju, som han senare förklarade, ha möjlighet att ”let out steam”. Men om man ser hela videon blir intrycket ett annat; jag måste säga att jag blev helt paff (och då visste jag ju ändå om att det skulle komma!). Crooked Timber (CT) kommentar #14 och #54:

Watch the whole sequence to appreciate how mortifying this is. It’s especially bad because Brown tries to be charming at the end of the conversation, then climbs in his car and says what a disaster. This onstage/backstage disjuncture is what everyone suspects about politicians, but rarely is it confirmed with such narrative economy. [CT #14]

I showed a large group of (midwestern, admittedly) students the clip with the subtitles, and they drew in a collective sharp breath when hearing/seeing Browns bigot comment. It is his contempt that is the issue, and, as some have said, its at-odds-ness with the pleasantness of the actual encounter (and the shock that he was rattled by her). [CT #54]

Jag instämmer i detta. Notera inte minst det sistnämnda i kommentaren. Diskussionen med kvinnan avlöpte egentligen väl. En vanlig väljare. Visserligen med en svamlig harang om immigration, men denna mötte Brown (lite ofullständigt, men ändock).

Visst kan han kalla henne för bigott, men nog är det problematiskt att anamma en definition av detta begrepp som gör att många miljoner av väljarkåren faller in under det. Och det är även ganska märkligt givet Labours egen politik. Deborah Orr i The Guardian:

If it was bigoted to be concerned about Labour’s immigration policy over the last 13 years, then Labour wouldn’t be so proud of its ”new points based system” and wouldn’t have placed restrictions on Romanian and Bulgarian citizens seeking work in Britain after their countries had joined the EU in 2007. [. . .]

Labour’s open door policy was as much about keeping the Confederation Of British Industry happy by depressing unskilled wages as it ever was about fighting ”bigotry”. Labour’s already well-advanced retreat on immigration is as close as Brown will ever get to admitting that his immigration policy was mainly in place to keep the minimum wage down, thus abandoning his core vote.

En kommentator på CT likställer Browns fadäs med Obamas yttrande om ”bitter people clinging to their guns”, som inte kom att påverka det förestående amerikanska valet. Skillnaden — ack vilken skillnad! — påpekas av #24: ”The difference being that Obama was talking about his opponent’s base and Brown was deriding his own”.

Skribenten till inlägget på CT, Harry Brighouse (politisk filosof, skriver ofta om utbildning och skola), trodde först inte att kvinnan i fråga alls var en livslång Labour-röstare så som hon framställts. Men efter att ha läst utskriften av hela samtalet:

Very interesting actually reading the transcript. Doing so makes me think she is an authentic Labour voter of old, after all. [. . .] And I retract my minor sympathies for him—he really should be used to dealing with views like hers enough not to complain. What a bloody shambles. [CT #27]

Att hon är en kärnväljare gör det inte bara svårare för Brown kan ta sig ur knipan. Det pekar också på ett grundläggande problem. En kommentator länkar till ett inlägg som Paul Krugman (vänster-liberal, eller vad man nu ska kalla honom) skrev häromdagen. Samma situation i USA: progressiva slits mellan två impulser.

I know that when I look at today’s Mexicans and Central Americans, they seem to me fundamentally the same as my grandparents seeking a better life in America.

On the other side, however, open immigration can’t coexist with a strong social safety net; if you’re going to assure health care and a decent income to everyone, you can’t make that offer global.

So Democrats have mixed feelings about immigration; in fact, it’s an agonizing issue.

Det är denna moraliska konflikt som är så spännande att följa, i England, USA, och i Sverige. (Jag skrev i höstas ett inlägg delvis relaterat till detta: om identitetspolitik och kritiken från ”old-style social democrats” som Brian Barry och Richard Rorty).

Här kommer en radda intressanta kommentarer från Crooked Timber (jag hoppas de inte misstycker/märker):

“Shut up and vote Labour, you bigoted plebs” is a great strategy for social cohesion and electoral success. [CT #5]

Embracing bigoted plebs is not a particularly viable one either. [CT #7]

If Duffy was mistaken about the effect of immigration, then Brown should have good-naturedly corrected her on that. I would expect a campaigning PM to have a statistic or two memorized for just such an event. Instead, he merely viewed his exposure to someone he disagreed with as a failure of campaign management. And by failing to correct her, he more than half implied that Duffy was right but that it was inexpedient for him to admit as much. [CT #8]

For a lefty blog, I’m surprised at the callousness on show here. Inflationary wage pressures have been kept in check not by restraint at the top of the private sector (“intensely relaxed”, everyone?) or a squeeze across the public sector (seen lately what GPs are paid?) but by supply-side measures at the bottom of the labour market. My own views on the matter regardless, it’s a legitimate issue. It can’t be left to the BNP. Who, by the way, are actual bigots. [CT #17]

Don’t make me watch the video again—please—but I could swear the part about immmigration wasn’t about wages but rather about whether the immigrants were living lives of luxury on the dole, thus explaining why pensions are taxed and why our grandchildren will still be paying for this deficit.  [CT #25]

Perhaps the difference is less marked in the UK, but in America, it should be a particular strength of the left/liberals that we are supposed to be the open-minded, rational ones capable of discussing issues with people who disagree with us. The American right cannot tolerate dissent or discussion—disagreement is heresy, pure & simple.

But we sacrifice that advantage when ordinary folks with, for instance, racist prejudices are The Other whom we mock (“plebs,” rednecks, whatever) and treat as loons to be perfunctorily smiled at immediately prior to escaping their presence and laughing at them. [CT #30]

[W]hile other working class communities may still have some residual class consciousness, the British working and lower middle class only have race consciousness, which is manipulated on a daily basis by the tabloid scum.  [CT #50]

One of the nasty bits about American politics is that the little guy on whose behalf “liberals” are fighting for is often a really unpleasant, small, and mean-minded fellow. A lot of my family are like this. I hear their tales of woe, the sorry state of their finances, their poor health, big business moving in on the left and right and no jobs in sight . . . and then they’ll say something mean and bigoted about Blacks or Asians or gays (those aren’t their preferred terms) and what sympathies I have collapse.

Do I have contempt for these plebes behind their backs? You bet. It is precisely because of their nature that they are so susceptible to right-wing propaganda which in turn makes it so hard to get anything constructive done in the U.S. [CT #61]

The sad thing is, though, all these concerns in England are so much to do with that great unspoken phenomenon of British life, class, and the natural party to redress these concerns, the Labour Party, explicitly rejected that debate and ceded the whole territory – the debate about broken Britain, about disappearing jobs and the declining standard of living – to the right-wing fringe.

These concerns are natural fodder for right-wing lies, and the British, being so awfully race sensitive, are easily misled by anti-immigrant populism and scapegoating. And the Tories want to talk about these issues but have to avoid the discussion of class for obvious reasons, so they can’t counter the lies either. [CT #62]

As a longtime observer of British politics from afar, I sometimes get the feeling that Labour is largely kept afloat electorally by the continuing sense that it is the “natural party” of the working class. If that sense, which has had less and less to do with political reality since Labour became New Labour, were ever to collapse, the Labour Party might go down with it. Or am I wrong about this? [CT #65]

One assumes that the Labour inner circle know how much their politics is unpopular with their working class base, but I think they’re so disconnected from the “bigots” they claim to represent that they might actually miss it… [CT #66]

Mrs Duffy’s seems more the generational prejudice of those born in the immediate aftermath of WW2 . . . […] My dad’s the same age. He says the same things, with the caveat that from experience he thinks Polish tradespeople are hard workers. He can say things that make me cringe, and he’s the classic life-long Labour voter who’s talked about voting BNP but has stayed at home instead. I think he understands on a rational level that the only thing separating him from the second-generation Asian teenagers in the town centre is time and skin colour, but he’ll never stop spouting tabloid bullshit about immigrants at the pub. [CT #67]

Well as a matter of fact “the absolute winning formula of the labour party” from the early-through-mid 20thC was to promote populist national statism. If this involves occasionally sharing a bed with “the BNP and the Daily Mail” then we will just have to be brave about that. [CT #73]

And how would you suggest this powerful new leftist movement go about explaining to the British middle class that all their booming recreational activities of the last 15 years have to go out the window because the foreign workers who made them happen are all being shipped home in boxes? [CT #76]

Gosh, [#73] seems to be coming out as a national socialist ….. [CT #78]

A reporter a while back said that the most likely explanation for stupid things on campaign was sheer exhaustion. Many days start at 5 AM, and run through 1-2 AM; people get really, deeply tired. [CT #99]

Kan tillägga att jag anser att #62 rymmer en viktig insikt, samt tror att #65 är korrekt. Och angående Browns beteende mer specifikt instämmer jag med #8 och #30.

Nu tänkte jag avsluta detta mitt mycket välstrukturerade inlägg. Det får ske genom att rekommendera en text av The Guardians politiske reporter John Harris, som väl beskriver Labours djupgående problem. (Jag tar mig åter friheten att citera frikostigt.)

I’ve just spent half an hour on the phone to various Labour party people, and here is the not-exactly-revelatory upshot: ”bigotgate” – if you want to call it that – is beyond grim.

[. . .]

The incident perfectly captures a plotline that I’ve observed time and again, not least as we’ve been travelling around the country during the campaign: millions of people who are confused, unsettled, and often ragingly angry, faced with a political class that affects to feel their pain, but too often holds them in borderline contempt. What with the rise in support for the BNP – and that great chasm that divides too much of the country from richer corners of the capital – the metropolitan media is part of the same problem. It tends to portray them as latter-day Alf Garnetts, nostalgic for a world long gone, and fired up by the kind of prejudices that have no place in London W1 or W11.

In fact, as Gillian Duffy proves, their concerns are a mixture of right and left-ish stuff, much of it traceable to the fact that as Britain has gone through convulsive change after convulsive change, nobody in power has ever bothered giving them much of an explanation. They base their ire on neighbourhoods that have been radically altered, a state that often seems to operate according to its own distant logic, and the absence of the kind of collectivist politics they feel Labour has left behind as it chases the votes of people in supposedly affluent marginals.

Of late, I’ve talked to them time and again. In South Shields: the builder whose hourly rate had come down by £3 an hour once the construction trade turned to recently arrived Poles. In Blackpool: Delwyn and Sylvia, who stuck to a Daily Mail-esque line on crime and immigration, but fretted about how people manage to live on the minimum wage.

Duffy, let’s not forget, lives in Rochdale, another place far from the Middle English milieu at which so much of our politics is aimed. She doesn’t understand why her pension is taxed, and says she isn’t eligible for pension credits, but also thinks the welfare state is a soft touch. She wonders where ”all these eastern Europeans” are coming from. And she laments the demise of student grants, and the fate of her grandchildren: ”What will they have to pay to get into university?” There are millions of people like this: without their support, to put it bluntly, Labour is screwed.

[. . .]

And somewhere within Labour’s collective psyche, there will a creeping awareness of how they arguably ended up here: by mortgaging their future on a mixture of contorted electoral arithmetic, and secondhand free-marketry, and so forgetting their own people that their own prime minister met an pretty average Labour voter, heard her concerns, and came away seething.

Site Meter