David Millers distinktion mellan individualistiska och sociologiska liberaler

Jag tänkte bli bättre på att vara mer publik i min forskning, och börjar nu åter publicera små läsanteckning och andra små textstycken. Slutprodukten är trots allt ganska avlägsen i tiden… Och kanske finns det ett värde att delge andra en del av vad jag läser och tänker, utan alltför höga krav på systematik och finslipad text. Frågorna är ju fortsatt högaktuella, och kan jag med bidra med att stimulera andras funderingar och referera till intressant akademisk litteratur så är det såklart positivt. Först ut en intressant indelning hämtad från David Miller.

En av de mest grundläggande frågorna i debatten om migration och gränser gäller frågan hur man betraktar och värderar hur den existerande sociala och politiska världen fungerar. I vilken mån ser man en konflikt mellan rörlighet å ena sidan och välfungerande institutioner och upprätthållande av vissa värden å den andra. Och givet att en konflikt existerar, hur ställer man sig i valet mellan idealet om fri rörlighet och andra värden.

En intressant men inte särskilt etablerad indelning kan vi hämta från David Miller, som skiljer mellan individualistiska respektive sociologiska liberaler.1 En individualistisk liberal utgår från tanken på individens förmåga, och sätter fokus på de friheter och rättigheter som borde tillkomma sådana personer. Att utforma samhälle handlar om att utsträcka sådana friheter så långt som möjligt, och de nödvändiga inskränkningar som ändå erkänns tenderar att motiveras utifrån ett socialt kontrakt – en tankefigur där individens intressen och samtycke till synes kan garanteras samtidigt som nödvändigt kollektivt maktutövande legitimeras. Sociologiska liberaler, å andra sidan, är benägna att sätta liberala värden i centrum – snarare än individen och principer – och funderar över de villkor som möjliggör dessa. Vad karakteriserar samhällen med hög grad av personlig frihet? De är intresserade av att förstå den kombination av sociologiska faktorer – grad av materiellt välstånd, klassklyftor, kulturella olikheter – som tycks leda till framgångsrika liberala samhällen, och deras ambition är att säkra eller uppnå dessa faktorer, och i förlängningen liberala institutioner och normer.

Sociologiska liberaler är i den meningen mer empiriskt sinnade; de är ”not content simply to enunciate political principles, but try to reflect seriously on the conditions under which these principles are likely to be put into effect”. Ett klassiskt exempel i sammanhanget är ett ofta citerat stycke ur John Stuart Mills Considerations on Representative Government [1861], där Mill argumenterar för att ”free institutions are next to impossible in a country made up of different nationalities”.2 Kapitlets namn är talande för ett sociologiskt förhållningssätt till institutioner och värden: ”Of Nationality, as Connected with Representative Government”. Och det är också talande att Mill så tydligt beklagar sakernas tillstånd:

If it be said that so broadly marked a distinction between what is due to a fellow-countryman and what is due merely to a human creature is more worthy of savages than of civilised beings, and ought, with the utmost energy, to be contended against, no one holds that opinion more strongly than myself. 3

David Miller använder just migrationsfrågan för att belysa skillnaden mellan individualistiska och sociologiska liberaler. För individualistiska liberaler blir frågan om att vikta principer: rätten till fri rörlighet vägs mot huruvida associationsrätten legitimerar exkludering av andra från territoriet. För en sociologisk liberal väcks andra typer av frågor. Exempelvis huruvida en given ökning av mångfald ökar den personliga friheten i samhället i fråga; huruvida den försvårar, som Mill trodde, de liberal-demokratiska styrelseskicket; och huruvida invandringen riskerar att utlösa anti-liberala reaktioner.

Föga förvånande skiljer sig dessa inriktningar i förhållande till konsekvenser.4 Konsekvensargument kan förekomma även hos ett individualistiskt teoretiserande (särskilt ifall de liberala principerna ursprungligen motiveras utilitaristiskt), men oftast handlar det om att söka sig ”bakåt” och fastslå vilka principer och intuitioner som är mest grundläggande. Konsekvenserna i den specifika kontexten hamnar i bakgrunden; är de negativa så utgör de blott kostnader som måste accepteras för principernas införande. För den den sociologiska liberalen är naturligtvis konsekvenserna i centrum, i den meningen att den frågan om vilka värden och ideal som är önskvärda är en annan och föregående diskussion. I den konkreta policyfrågan är de förutsägbara konsekvenserna helt avgörande. I fallet Mill ovan så är det tydligt att policy anpassas till en social verklighet som i sig anses oönskad. Sociologiska liberaler är öppna för möjligheten att ett utsträckande av en liberal princip i vissa fall kan få kontraproduktiva effekter.

Fotnoter

  1. David Miller, ”Liberalism and boundaries: a response to Allen Buchanan”, s. 262-3. (obs kolla upp Millers egna slutnot: ref till Siedentop i Ryan, The Idea of Freedom) ↩︎
  2. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 428. ↩︎
  3. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 430. ↩︎
  4. Angående sin distinktion nämner Miller ett antal andra vanliga indelningar av liberala traditioner. På det politiska planet kan man som bekant särskilja en klassisk och minimalistisk liberalism, respektive en modern socialliberalism med större mött av interventions och egalitära ambitioner. På det filosofiska planet kan man särskilja rättighetsbaserad, kontraktsteoretisk, utilitaristisk, och perfektionistisk liberalism – vilka i grunden handlar om hur liberala principer rättfärdigas. Distinktionen mellan individualistisk och sociologisk liberal teori är dock snarast metodologisk, enligt Miller, i bemärkelsen att den handlar om ”the way liberals see the whole enterprise of constructing a liberal political theory” (s. 262). (Koppla till ”cold war liberals”, Jan-Werner Muller) (Obs! ”Sociologisk liberalism” är också en term som förekommer inom IR-teori, men betyder där något helt annat.) ↩︎

Gellner och Khalduns förklaring av stamsamhällen

Jag hade idag nöjet att fika med Per Brinkemo. Kom då att tänka på en briljant artikel av Ernest Gellner där han i Ibn Khalduns anda ger en funktionalistisk förklaring till uppkomsten av stamsamhällen.

Säga vad man vill om förklaringen, men Gellner är exceptionell i sin förmåga att skriva samhällsteoretisk prosa.

There is one point at which the conventional Hobbesian and the Ibn Khaldunian visions of the basis of social order are diametrically opposed. On the whole, the advantage lies with Ibn Khaldun.

The Hobbesian problem arises from the assumption that anarchy, absence of enforcement, leads to distrust and social disintegration. We are all familiar with the deductive model which sustains and re-enforces that argument, but there is a certain amount of interesting empirical evidence which points the other way. The paradox is: it is precisely anarchy which engenders trust or, if you want to use another name, which engenders social cohesion. It is effective government which destroys trust. This is a basic fact about the human condition, or at any rate about a certain range of real human conditions. It is the basic premise of Ibn Khaldun’s sociology, which happens to be the greatest and most accurate analysis of traditional Muslim society.

The argument is that anarchy engenders trust and government destroys it; or, put in a more conventional way, that anarchy engenders cohesion. In this case, we have both an argument and an empirical illustration. The claim that anarchy engenders cohesion is well sustained empirically, but it can also be sustained by theoretical considerations. There is a powerful model which lends support to this contention. The model is constructed with the help of a number of factors actually corresponding to the realities prevailing in an important part of the world.

To begin with, assume the absence of any strong central authority. Secondly, add the ecological conditions which prevail in the arid zone, and which impel large and significant proportions of its inhabitants towards pastoralism. Thirdly, acknowledge the diffusion of a certain level of expectation concerning what life is meant to be like. The importance of this will emerge in due course. One might even reduce these factors to two, in so far as weak government can itself be seen as a corollary of pastoralism. Shepherds are hard to govern, because their wealth is on the hoof and they can easily escape authority. Their mobility makes it possible to avoid taxation, to raid, and to elude oppression.

If you take these three points and work out the implications, the result is that those living on such terms cannot manage without cohesion. The argument runs: pastoralism implies that the major part of wealth is on the hoof. This means that it is easy to move it, but it also makes it easy to perform acts of robbery. Pastoral work is not labour intensive. Looking after 400 sheep is not very much harder than looking after 200 sheep. But pastoralism is defence intensive. What the shepherd does is protect the flock from jackals, hyenas, wolves, and above all from other shepherds. And the prospects of economic growth are very remarkable: all a shepherd needs to do in order to double his wealth is ambush another shepherd.

This is quite different from the relationship between agricultural sedentary producers, who can steal the harvest but cannot easily steal the fields. If they wish to enslave the people they defeat, they land themselves with grave problems of labour management. So the appeal of aggression for agricultural producers is much less, unless they are effectively centralized and can monopolize the means of coercion, and possess the machinery for controlling the subjugated population. But for a shepherd, the temptation to rob is very strong, immediate and unconditional, and there is only one effective means of protecting oneself against this kind of aggression.

This method is to gang up in a group, which in effect hangs up a notice saying: anyone who commits an act of aggression against any one of us must expect retaliation from us all, and not only will the aggressor himself be likely to suffer retaliation, but his entire group and all its members will be equally liable. And this notice is in effect posted by the very culture which pervades pastoral societies. It constitutes the code of honour which is familiar to all. So the gangs themselves do not need literally to put an announcement in the press or even on their tent. The culture, or specifically the obligation of feud which is inherent in it, does it for them.

To recapitulate: because these groups are mobile and live in difficult terrain, they are very difficult to tax. Consequently there is no government, there being no resources to sustain it. Because there is no government, the groups have to look after themselves: hence they are strong, and government is weak or absent. The argument is a kind of circle, but it reflects a self-perpetuating social reality. Once this kind of system is established, it manifests itself as the highly characteristic arid zone pattern of strong, self-policing, self-defending, politically participating groups, generally known as tribes. They defend themselves by the threat of indiscriminate retaliation against the group of any aggressor. Hence they also police themselves and their own members, for they do not wish to provoke retaliation. Inside each such group, order is maintained by a similar mechanism: the group itself divides into sub-groups which each exercise restraint over the others.

Referens: Gellner, Ernest, 1990. “Trust, Cohesion, and the Social Order”, s 142–157 i Gambetta, Diego (red), Trust: Making and Breaking Cooperative Relations. Oxford: Basil Blackwell, s. 143–46.

The Social Bribery Fund

EU:s stödfond till krisande medlemmar börjar nu själv få problem. Det är oroväckande. Men i förlängningen av alla våra nuvarande ekonomiska problem så finns det en annan fond som jag är orolig för:

Industrial society is the only society ever to live by and rely on sustained and perpetual growth, on an expected and continuous improvement. Not surprisingly, it was the first society to invent the concept and ideal of progress, of continuous improvement. Its favoured mode of social control is universal Danegeld, buying off social aggression with material enhancement; its greatest weakness is its inability to survive any temporary reduction of the social bribery fund, and to weather the loss of legitimacy which befalls it if the cornucopia becomes temporarily jammed and the flow falters.

Gellner, Ernest (2008), Nations and Nationalism (Second edn.; Ithaca, NY: Cornell University Press), s. 22.

Lady Montdore’s Principle (Ernest Gellner)

I ‘The Social Roots of Egalitarianism’ försvarar Gellner tesen att det moderna samhället är egalitärt i seder och bruk på grund av sin sociala rörlighet, snarare än rörligt på grund av sin jämlikhet.  Denna tes har två komponenter. Dels finns det oberoende skäl som tydligt förklarar fenomenet rörlighet: det moderna samhällets ekonomiska system bygger på teknisk innovation; föränderligheten i detta system är inte en tillfällighet eller övergående faktum, utan är dess mest påtagliga egenskap. Dels finns det goda sociologiska förklaringar av varför ett socialt rörligt samhälle måste utvecklas i egalitär riktning.

En delförklaring är följande mekanism, formulerad på Gellners karakteristiska och underhållande sätt:

The instability of the economic roles is built into the system, and is self-generated. A corollary of this inherent and inescapable occupational mobility is what I wish to call Lady Montdore’s Principle. Lady Montdore is a character in some of the novels of Nancy Mitford, and she expressed and applied a certain principle of behaviour, which ran as follows: Always be polite to the girls, for you do not know whom they will marry.

Within her social circle, the young marriageable girls formed a fairly undifferentiated pool of potential brides, and some of them — but there was no safe way of telling in advance which ones — would eventually marry men of position, importance and wealth. It was obviously impolite and unwise to offend and antagonise those particular girls who were going to end up as wives of men of importance. But — there’s the rub — there was no way of identifying this sub-class in advance. Were it possible, obviously one could and would adjust one’s behaviour to any individual girl in accordance with whether she was a member of this important sub-class, or whether she fell into the residue. But it was not possible; and this being so, the only sensible policy, which Lady Montdore duly adopted, was to be polite to them all.

In an occupationally very mobile society, it is not merely the pool of upper-class brides, but virtually the whole population which benefits from Lady Montdore’s Principle.

I mina ögon ligger det mycket i detta resonemang. Gellner gör även det viktiga påpekandet att i de fall då denna, så att säga, ”egalitetsframkallande okunskap” inte föreligger angående en viss sub-grupp i samhället, så innebär det ett djupgående socialt problem.

There is one supremely important exception [. . .]. Members of underpriviliged sub-groups which are easily identifiable — by pigmentational, deeply engrained cultural, or other near-indelible traits — actually suffer additional disadvantages in this situation. The statistical improbability of social ascension which attaches to such a group as a whole is more or less forcibly applied, by a kind of social anticipation, even to individuals who would otherwise rise to more attractive positions. The bitterness of ’racial’ tensions in otherwise mobile societies is of course connected with this.

Ernest Gellner, ‘The Social Roots of Egalitarianism’, i Culture, Identity, and Politics, (New York: Cambridge University Press, 1987), s. 93–94.

Orwell och analys av ”the English middle classes”

I april 1936 recenserar Orwell (i två olika artiklar) boken The Fate of the Middle Classes av Alec Brown. Orwell inleder med en anmärkning som jag tror att Alexis de Tocqueville definitivt skulle ha nickat instämmande till: ”Aristocracy can only exist while aristocratic poverty is thinkable”.  Tanken är att om en aristokrat är fattig, men ändå räknas som aristokrat, så bevisar detta att aristokratin som princip är väl förankrad i samhället ifråga. Men:

Once it is taken for granted that a knight must have at least £1000 a year or stop being a knight, aristocracy gives way to plutocracy.

Boken som Orwell recenserar är skriven av en kommunist, och Orwell noterar genast att den ekonomiska determinism som ligger i botten av en kommunistisk analys gör att denna insikt saknas, eftersom kommunistens fokus på ”economic realities” gör honom blind för det mest centrala: nämligen att klasskänsla inte rakt av går att reducera till inkomstnivå. Detta är en poäng som kommunisten är ”inclined and perhaps wants to miss”.

Actually, as everyone knows, men of similiar economic status may differ enormously if they are differently affected by the concept of gentility. Thus, in England, an Army officer with £600 a year would die rather than admit a grocer of the same income to be his equal. It is this particular form of snobbery which, when the middle class have learned to act together, may pave the way for some form of Fascism.

En ortodox kommunist kan inte förstå denna aspekt av klasskänslor, så att ta del av dennes analys av det komplexa engelska klassamhället är som att ”watching somebody carve a roast duck with a chopper”.

Att allt inte går att reducera till inkomst visas exempelvis av det faktum att en man som tjänar £3 i veckan men som kan uttala sina h (dvs inte talar cockney) ”regards himself – and is regarded by other people, to some extent – as the superior of a man with £10 a week who can’t.”

This last fact is enormously important, for it is because of this that the aitch-pronouncing section of the population tend to side with their natural enemies and against the working class, even when they grasp the economic side of the question fairly clearly. The statement that ”every ideology is a reflection of economic circumstances” explains a good deal, but it does not explain the strange and sometimes heroic snobbishness that is found in the English middle classes.

A Kind of Compulsion, The Complete Works of George Orwell, vol. X (1903–1936), art. 307–8, s. 477–8.

Förvandlingen av begreppet snobb

Jonas Thente har en liten anmärkning om epitetet snobb och dess förvandlingar.

Ett epitet man måste vänja sig vid att stå ut med om man tillhör den klena skara som hellre läser en roman än baksidan på ett paket Kalaspuffar är: snobb.

Den poäng han gör är att begreppet snobb egentligen inte betyder någon som ser ned på andra eller anser sig förmer. Utan att det ursprungligen betyder någon som utger sig för att var finare än vad han eller hon är, någon som efterapar manér och smak i syfte att bli accepterad i en högre statusgrupp.

En snobb är per definition en person som saknar täckning, helt enkelt. En kulturell/social falskmyntare.

Jag är inte inläst på ämnet, men jag vet att begreppet ursprungligen användes av överklassen för att nedsättande beskriva uppkomlingar. Jag har för mig att det inte minst var vanligt i vid de brittiska universiteten när dessa började öppnas upp för ett bredare socialt skikt. En snobb var således inte en överklasstyp som såg ned på andra, utan tvärt om ett epitet som användes av just dessa typer (som en föraktfull term för den uppåtsträvande medelklassen som började hota deras privilegier).

Hur kan det komma sig att det skett en sådan betydelseförändring hos begreppet? Från att ha betytt ungefär ”att tro sig vara mer än vad man egentligen är” till att mer allmänt betyda ”att tro sig vara förmer än andra”.

Jag tror det beror på att i ett hyfsat jämlikt och medelklassdominerat samhälle faller denna betydelseskillnad samman. För det naturliga, oreflekterade, synsättet i ett sådant samhälle är nämligen att förmer per definition innebär social hybris. I ett aristokratiskt samhälle framstår däremot idén om verklig överlägsenhet— att genuint vara förmer än andra — som fullkomligt naturlig, och alltså sammanfaller inte högre anspråk automatiskt med ”lånta fjädrar”. När så samhället förändras i jämlik riktning är det föga förvånande att ”snobb” förvandlas från ett epitet med udden riktad nedåt till ett med udden uppåt, för varje högre anspråk uppfattas automatiskt som att man tror sig vara mer än vad man egentligen är. Och den stereotypa bilden av en snobb förvandlas från att vara en socialt osäker medelklassig uppkomling till att bli en överklassfigur med näsan i vädret. I ett sådant samhälle kommer folk ha svårt att bepreppsligt skilja mellan elitism och snobbism.

Låt oss nu vandra tillbaka till det dagsaktuella fallet. Thente skriver:

Men jag misstänker att begreppet snobb kommer att ändra betydelse i Sverige.

Mycket snart kommer det att betyda: person som föredrar att läsa en roman av Marcel Proust snarare än att bänka sig framför ”Allsång på Skansen”.

Och i kommentatorsfältet kan man läsa saker följande:

Är inte kärnpunkten i begreppet snobb att man – om man tycker att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – också anser sig vara bättre än den som inte har kommit till den insikten?

[Och en annan kommentator:]

Visst talar skribenten nedlåtande om Allsång på Skansen! Man kan också misstänka att han tycker att den som läser Proust är en smula finare, även om det inte sägs rätt ut.

Dessa bekräftar, förmodligen oavsiktligt, just Thentes oro. Och de bekräftar också min slutkläm ovan, för vad kommentatorerna misslyckas med är just att särskilja kulturelitism från kultursnobbism.

Man kan möjligtvis anklaga Thente för kulturelitism— om vi helt enkelt låter termen betyda att man att skiljer mellan högt och lågt — men det är inte samma sak som snobbism. Och detta är naturligtvis exakt vad Thente vill ha sagt:

Man är inte en snobb för att man anser att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare. Däremot är man förmodligen en snobb om man deklarerar att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – trots att man aldrig har läst Proust och knappast någon annan av 1900-talets viktigare författare heller utan egentligen föredrar ”Allsång på Skansen”, men sett i SvD att Proust kallats en av 1900-talets mest betydelsefulla författare.