Om statsbildningslitteraturen i Scandia nr 2 2013

Senaste numret av den historiska tidskriften Scandia introducerar en ny sektion: Klassikerpresentationen. Under denna rubrik kommer i varje nummer 10 klassiker på ett givet område ges korta presentationer/recensioner, tillsammans med en något längre övergripande reflektion om ämnet. Lägligt nog handlar den första Klassikerpresentationen om ”tidigmodern statsformering”. Detta hör ju numera till mitt avhandlingsämne, men jag är fortfarande relativt obildad på området.

Scandia  nr 2 1013

De mest uppseendeväckande titlarna på listan är av James C. Scott och David Beetham. James Scott figurerar med Domination and the Arts of Resistance: Hidden Transcripts. Jag har haft Scott i tankarna allt sedan jag läste hans The Moral Economy of the Peasant. Den bok jag främst funderat på att ta mig an är Weapons of the Weak, eftersom jag tänkt att det kanske kan finnas intressanta paralleller mellan Scotts asiatiska bönders strategier mot centralmakten och de som svenska bönder använde under tidigmodern tid. Men den bok som rekommenderas i Scandia verkar också mycket intressant och fyller av recensionen att döma samma syfte. En historiker som har använt sig av Scotts tankar är Börje Harnesk med artikeln Everyday Resistance and the Hidden Transcript in Seventeenth-Century Sweden (2009).

Jag höjde verkligen på ögonbrynet när jag såg att redaktören tagit med Beethams The Legitimation of Power. Inte för att det inte är en bra bok eller modern klassiker, men jag hade inte väntat mig att den skulle räknas som så central inom detta fält. Mycket riktigt inleds presentationen med uttalandet att boken ”är inte den som citeras flitigast inom den tidigmoderna historieforskningen, men de som använder hans teori har haft stor behållning av den.” De enda historiker som nämns i sammanhanget hade jag redan koll på: Hallenbergs Statsmakt till salu (2008) och Michael Braddick med State Formation in Early Modern England, c. 1550-1700 (2000). Braddick har jag tyvärr inte läst ännu men den ligger ganska högt upp på listan.

I övrigt kan nämnas ingen av de följande är med bland historikernas klassiker: Michael Mann, Charles Tilly, Theda Skocpol, Hendrik Spruyt. Av de som bland statsvetare räknas som klassiker figurerar endast Otto Hintze, Barrington Moore och Thomas Ertman.

Konglomeratstaten

På fredag gästar historikern Harald Gustafsson en forskargrupp som jag är delaktig i. Vi ska då diskutera Gustafssons artikel The Conglomerate State: A Perspective on State Formation in Early Modern Europe.

Litteraturen om statsbildning rymmer många olika kategoriseringar och typer av stater. Det är påfallande hur svårt det är att finna en passande term för den typ av stat som växer fram under modern tid och som utkonkurrer både stadstater, federationer av stadssater (exemplevis Hansan) och imperiestater. Charles Tilly använder sig av termen ”national states” för att benämna stater som styr över flertalet regioner med hjälp av centraliserade institutioner. Men ”national” ger lätt upphov till förväxling med ”nationalstat”, vilket Tilly vill reservera till relativt homogena stater så som Irland och Sverige (Tilly 1992: 2-3). Hendrik Spruyt använder termen ”the sovereign state”, vilket också Thomas Ertman anammar (Spruyt 1994; Ertman 1997: 3 n.8). Otto Hintze använder ibland också ”the national state”, men ibland det i mitt tycke bästa uttrycket, ”the unitary state” (enhetsstat, einheitsstaat) (Hintze 1975: 161, 171, 175).

Vad fanns innan enhetsstaten? Den historiska utvecklingen som den här litteraturen handlar om är utvecklingen från feodalismen och medeltidens fragmenterade politiska gemenskaper och territorier till den moderna centraliserade staten. Vad Harald Gustafsson argumenterar är att det behövs ett begrepp som fångar in den typ av stat som växer fram under tidigmodern tid. Utan ett sådant begrepp så är det lätt att göra misstaget – vilket Gustafsson anser att många har gjort – att tolka in mer ”enhet” i de tidigmoderna staterna än vad som i själva verket var fallet. Det vill säga man tycker sig se mer av slutprodukten redan i det tidiga utvecklingsstadiet (Gustafsson 1998: 194).

Vad som kännetecknar de tidigmoderna staterna är att de utgörs av flera olika territorier (i historisk och juridisk mening) som enas av bara de faktum att de lyder under samma kungahus eller dynasti. Gentemot denna härskare stod de olika territorierna (och eliterna i dem) i olika typer av relationer och band. Ofta hade de ocså sina egna lagar, administrativa strukturer, osv. Detta var hur staten såg ut under den tidigmoderna perioden, och den existerade i de flesta fall upp till 1800-talet. (1998: 194-95). Så när medeltidens splittrade politiska entiteter beskrivs som ersatta av enhetsstater redan under tidigmodern tid så menar Gustafsson att dessa historiker (han nämner Michael Mann) ger en felaktig bild (1998: 195).

Gustafsson menar inte att det inte råder några skillander mellan konglomeratstaten och den medeltida politiska ordningen. Den avgörande skillanden mot den feodala tiden är att det inte längre är härskare som styr genom sitt hov och sina vasaller, utan styre sker genom administrativa institutioner som inte går att reducera till släktskapsband eller feodala relationer. Men vad som gör dem till kongolerat är att de som stater betraktat består av territorier med olika administrativa strukturer, rättssystem och politiska institutioner (1998: 196). Så medan kongoleratstaten befinner sig på samma skala, med feodalismen och enhetsstaten på olika sidor, så är det värt att urskilja den som en särskild typ. Detta eftersom det gör det lättare att ”avoid anachronisms and to envisage the kinds of problems and possibilities that the people of early modern Europe actually had to face (1998: 196).

Referenser:

Ertman, Thomas. 1997. Birth of the Leviathan. Cambridge: Cambridge University Press.

Gustafsson, Harald. 1998. “The Conglomerate State: a Perspective on State Formation in Early Modern Europe.” Scandinavian Journal of History 23 (3-4) (September): 189–213. doi:10.1080/03468759850115954.

Hintze, Otto. 1975. The Historical Essays of Otto Hintze. Edited by Felix Gilbert. Oxford: Oxford University Press.

Spruyt, Hendrik. 1996. The Sovereign State and Its Competitors. Princeton University Press.

Tilly, Charles. 1992. Coercion, Capital, and European States. Cambridge, MA & Oxford: Blackwell Publishing.

Se även: Villstrand, Nils Erik. 2011. Sveriges historia. 1600-1721. Stockholm: Norstedts förlag. s. 52-56.

Avhandlingsplan

För några veckor sedan skrev jag klart min avhandlingsplan. Eller plan och plan, faktum är att projektet fortfarande är vidöppet. Det består av fyra teman som jag måste hitta ett sätt att kombinera. Dock finns fortfarande möjligheten att jag i praktiken måste tona ner eller helt skrota ett av dem.

Temana är:

  • Teorier kring europeisk statsbildning under främst 1500- och 1600-tal
  • Begreppet politisk legitimitet
  • David Humes politiska tänkande
  • Bildandet och utvecklingen av den svenska staten.

De historiska och historisk-sociologiska delarna är helt ny mark för mig, och jag är fortfarande lite ovan vid att inte ägna mig åt normativ politisk teori.

Man kan säga att tre påståenden motiverar studien i dagsläget:

  • Statsbildningslitteraturen, särskilt det dominerande fiskal-militära paradigmet, är blind för processerna vari politiska aktörer försöker skapa och åtnjuta legitimitet.
  • Legitimitetsbegreppet, detta omtvistade begrepp, kan ges en ny och bättre definition om man utvecklar vissa tankar hos David Hume.
  • Statsbildningslitteraturen kan förbättras om man tar hjälp av Hume för att förstå politisk ordning och hur aktörer interagerar i skapandet och befästandet av auktoritetskonventioner (conventions of authority).

(Det svenska fallet är mest till för att ge en skådeplats åt de teoretiska argumenten. Men genom att konsekvent låta de teoretiska argumenten röra sig kring samma fall så är förhoppningen att avhandlingen kan komma att bli intressant även ur den empiriska och fallspecifika synvinkeln.)

Hursomhelst, jag lägger ut avhandlingsplanen här som pdf för dem som är intresserade.