”Negativ spiral när ‘nationalism’ ställs mot ‘demokrati'” (Artikel om regeringsförklaringen i SvD Kultur)

I dagens Svenska Dagbladet medverkar jag med en text som utifrån Herbert Tingstens Från idéer till idyll diskuterar den stora omkastningen inom svensk politik:

I namn av den uppskruvande och tillspetsade konflikten har Sverige nu en riksdag som i praktiken gjort den ekonomiska och sociala konfliktdimensionen till den sekundära. Med mycket motvilja och knotande ingår nu ytterkanterna på den ekonomiska skalan, Centerpartiet och Vänsterpartiet, i samma regeringsunderlag.

Vem vet, möjligen är det i det korta perspektivet det rätta. Men på lång sikt måste det finnas någonting annat än reträtt och avståndstagande. Det måste till en trovärdig idé och vision om vad social och politisk gemenskap i dagens Sverige innebär. Vi lever, som Löfven mycket riktigt uttryckte det, i en ”uppfordrande och avgörande tid”.

Maktdelningsprincipen 1809

Ur konstitutionsutskottets skrivelse “Wördsamt Memorial”, 2:a juni 1809:

Utskottet har sökt att bilda en Styrande Magt, werksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; En Lagstiftande Magt, wisligt trög till werkning, men fast och stark till motstånd; En Domare-Magt, sjelfständig under Lagarne, men ej sjelfherrskande öfwer dem. Det har widare sökt att rigta dessa Magter till inbördes bewakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande något af den återhållnas werkningsförmåga. På dessa hufwudgrunder af Statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motwigt skall den Stats-Författning hwila, som Utskottet föreslagit.

Statsvetenskaplig tidskrift, 1959, vol. 62, nr 2, s. 277.

Varför har ingen jordreform genomförts i Sverige?

Jag kommer så småningom (nr 3/2014) att ta över uppdraget som litteraturredaktör på Statsvetenskaplig tidskrift. En fördel med detta är att man får ta del av en massa böcker som kommer in till redaktionen. Igår landade en bok med titeln Att bruka men inte äga. Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag. Det finns en rad intressanta kapitel i boken och jag fastnade speciellt för ett bidrag betitlat: ”Varför har Sverige saknat en jordreform?” av Mats Olsson.

Sverige är ett udda land i detta avseende. I alla länder med traditionella storgods har jordreformer genomförts, förutom i England och Sverige (s. 74). Och det avspeglar sig i dagens jordbruk: Sverige och England är de länder i EU som har störst andel av storgodsdrift på den areal som räknas som ”god åkermark” (s. 78). Men varför genomfördes inte den typ av jordreformer som var så vanliga i Europa under 1800-talet och början av 1900-talet? Reformer som exempelvis gjorde att Danmark på 100 år (1770-1870) gick från 5 procent självägande bönder till nästan 90 procent (s. 80).

Så här skriver Mats Olsson (s. 81-82):

Som vi sett har situationen i Sverige varit likartad med flera europeiska länder i vilka jordreformer genomförts. En likartad kamp fördes, problemet definierades i offentliga utredningar och betänkanden, lagförslag formulerades och processades i lagstiftande församlingar. Man frågar sig: Varför har ingen jordreform genomförts i Sverige?

Svaret måste antagligen sökas i en paradox. På grund av förekomsten av en stark svensk självägande bondeklass upplevdes aldrig storgodsen som ett stort och avgörande problem. Godsens uppdelning blev aldrig en riktigt tung politisk fråga. Den svenska ståndsriksdagen hade sedan medeltiden en unik och obruten representation av det fjärde ståndet, bönderna. De representerade skatte- och kronobönderna, medan adelns bönder ansågs representeras av – adeln. Bondeståndets politiska program under 1700- och 1800-talen handlade framförallt om att hålla skatter och kostnader för indelningsverket nere. Vid de få tillfällen dagsverken behandlades avsågs de ganska fåtaliga skatte- och kronobönder vars skatt bestod i reglerad arbetsplikt till kungsgårdar och officersboställen, ett system som definitivt avskaffades 1883. Frälseböndernas ofta mångdubbelt större dagsverksplikt hade då ännu inte kommit på dagordningen. Lagstiftning som reglerade arrendeformer eller besittningsskydd skulle låta vänta på sig.

Därigenom låg vägen öppen för en sen våg av förstärkt storgodsdrift i Sverige under 1800-talet, något som var otänkbart i t.ex. Danmark och de flesta andra europeiska länder. I processen försvann också stora delar av den sociala basen för en framtida jordreform, när frälseböndernas gårdar drogs in under godsdomänerna i Mälardalslänen och i Skåne. Därtill skedde en fortlöpande minskning av antalet frälsebönder även på annat sätt, genom frivilliga försäljningar. Kvar blev en mindre grupp brukare av så kallade historiska feodala arrenden, framförallt i Skåne, på jord av fideikommissnatur men även runt andra storgods.

Efter ståndsriksdagens avskaffande och fram till 1910-talet var i praktiken bönderna i majoritet i andra kammaren, men majoriteten av de svenska riksdagsbönderna var genuint ointresserade att lyfta frälseböndernas sak. De benämnde ofta inte sig själva som bönder längre utan lantmän, och deras intressegemenskap var snarare med godsägarna, vilka de agerade samfällt med i t.ex. tull- och försvarsfrågor. Större självägande bönder kunde nu också ha en självklar intressegemenskap med godsägare i äganderättsfrågor eftersom de mycket väl kunde ha egna arrendatorer. […]

De föreställningar om ett småbrukarsverige som blomstrade vid förra sekelskiftet nådde därför aldrig fram till politikens huvudfåra. Inget politiskt parti gjorde något allvarligt försök att förverkliga dessa idéer i stor skala. Rörelsen stannade i praktiken upp vid egnahemsföreningarna. Småbrukarnas radikalism fick aldrig något starkt eller självständigt politiskt uttryck, varken i form av ett eget politiskt parti som i Danmark eller, som i flera andra länder, genom arbetarrörelsen. När det socialdemokratiska partiet gjorde upp med bondeförbundet om jordbrukspolitiken på 1930-talet försvann definitivt förutsättningarna för det senare. De svenska jordbrukarnas intresseorganisation LRF och dess föregångare har på samma sätt haft en minst sagt ambivalent inställning till arrendatorernas sak. Ofta har organisationen aktivt motverkat införande av en friköpslag. De historiska frälsebönderna har genom åren haft få offentliga förespråkare ).

Olsson, Mats. 2014. “Varför har Sverige saknat en jordreform?.” I Att bruka men inte äga. Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag, (red.) Anders Wästfelt. Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.

 

Gustav II Adolfs instruktion till Kammarkollegium 1618

Ett stycke ur den ”Cammar Ordning” som fastställdes av Gustav II Adolf den 14 oktober 1618:

Och efter dy icke thet ringeste Cammar Rådz Embete består vthi de consultationer och rådslagh, som företages om Riksens Inkompsters förökelse, Vthgifternes förminskelse, och att alle expenser måge nödtorfteligen och med nytto anwändas, derföre skole CammerRådet medh högste flijt betrachta och öfwerwäga Riksens Stat och förmögenheet; Så och idkeligen öfwerslå huadh som wil vpgå på Hofwet, Krigzfolket, Skepzflottan, Artolleriet och andre vthgifter; granneligen och noga öfwerwägandes, om alle vthgifter äre nyttige och nödige, eller om de medh gagn äre till att föröka eller förminska; Såsom och flitigt betrachta de fehl och brister, vthi detta alt finnes, och på det bästa sättet boota och bättra.

Styffe, Carl Gustaf, (red.) 1856. Samling av instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finland. Stockholm: Kongl. Samfundet för utgiwfande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, s. 29.

Politisk förändring och konstitutionell kontinuitet

En utmaning när man studerar politisk förändring är att uppmärksamma och rätt tolka förhållandet mellan formella lagar och institutioner och den informella sidan av saken. Ett strålande exempel på denna problematik, i koncis beskrivning av Björn Wittrock, utgörs av det faktum att Sveriges konstitution inte ändrades nämnvärt under en period av stor förändring, nämligen under landets demokratiseringsprocess.

Neighbouring Finland had declared its independence immediately after the Bolshevik revolution but went through a bloody civil war in the spring of 1918, whereas in Sweden suffrage now became truly universal (also for women) and parliamentary rule was hastily introduced in a barely constitutional manner. This dramatic shift occurred virtually without significant change to a single paragraph in the constitution (for a recent analysis of this period see Enzell, 2002). For a country that had one of the oldest constitutions in the world and that had always put a high premium on its written constitution, this change meant that the country entered a period of a constitutional limbo that was to last from roughly 1918 to 1974 when a new constitution was promulgated.

Entering into this limbo has never been treated as a serious problem by either scholars or politicians – it was seen as a pragmatic expediency. However, one important consequence of this state of what might perhaps even be termed constitutional schizophrenia was to make impossible anything like the emergence of constitutional patriotism. Leading Social Democratic and Liberal politicians could not possibly nourish such public sentiments for a constitution, the first paragraph of which stated: ‘The King alone rules the Realm’.

Another result, however, was that even right-wing Conservatives never came to doubt the legitimacy of the political order; even if the prime minister was a socialist, in the eyes of conservatives in the civil service, the military or society at large that did not change the fact that they owed their deepest loyalties to king and country and that the country was precisely the Kingdom of Sweden. Even after the events of 1917–18, the King, although no longer free to choose whomever he wanted as his key advisers in the Cabinet, remained the official head of the administration as well as commander in chief of the armed forces.

 

Wittrock, Björn. 2004. “The Making of Sweden.” Thesis Eleven 77 (1) (May 1): 45–63. doi:10.1177/0725513604042659.

Konglomeratstaten

På fredag gästar historikern Harald Gustafsson en forskargrupp som jag är delaktig i. Vi ska då diskutera Gustafssons artikel The Conglomerate State: A Perspective on State Formation in Early Modern Europe.

Litteraturen om statsbildning rymmer många olika kategoriseringar och typer av stater. Det är påfallande hur svårt det är att finna en passande term för den typ av stat som växer fram under modern tid och som utkonkurrer både stadstater, federationer av stadssater (exemplevis Hansan) och imperiestater. Charles Tilly använder sig av termen ”national states” för att benämna stater som styr över flertalet regioner med hjälp av centraliserade institutioner. Men ”national” ger lätt upphov till förväxling med ”nationalstat”, vilket Tilly vill reservera till relativt homogena stater så som Irland och Sverige (Tilly 1992: 2-3). Hendrik Spruyt använder termen ”the sovereign state”, vilket också Thomas Ertman anammar (Spruyt 1994; Ertman 1997: 3 n.8). Otto Hintze använder ibland också ”the national state”, men ibland det i mitt tycke bästa uttrycket, ”the unitary state” (enhetsstat, einheitsstaat) (Hintze 1975: 161, 171, 175).

Vad fanns innan enhetsstaten? Den historiska utvecklingen som den här litteraturen handlar om är utvecklingen från feodalismen och medeltidens fragmenterade politiska gemenskaper och territorier till den moderna centraliserade staten. Vad Harald Gustafsson argumenterar är att det behövs ett begrepp som fångar in den typ av stat som växer fram under tidigmodern tid. Utan ett sådant begrepp så är det lätt att göra misstaget – vilket Gustafsson anser att många har gjort – att tolka in mer ”enhet” i de tidigmoderna staterna än vad som i själva verket var fallet. Det vill säga man tycker sig se mer av slutprodukten redan i det tidiga utvecklingsstadiet (Gustafsson 1998: 194).

Vad som kännetecknar de tidigmoderna staterna är att de utgörs av flera olika territorier (i historisk och juridisk mening) som enas av bara de faktum att de lyder under samma kungahus eller dynasti. Gentemot denna härskare stod de olika territorierna (och eliterna i dem) i olika typer av relationer och band. Ofta hade de ocså sina egna lagar, administrativa strukturer, osv. Detta var hur staten såg ut under den tidigmoderna perioden, och den existerade i de flesta fall upp till 1800-talet. (1998: 194-95). Så när medeltidens splittrade politiska entiteter beskrivs som ersatta av enhetsstater redan under tidigmodern tid så menar Gustafsson att dessa historiker (han nämner Michael Mann) ger en felaktig bild (1998: 195).

Gustafsson menar inte att det inte råder några skillander mellan konglomeratstaten och den medeltida politiska ordningen. Den avgörande skillanden mot den feodala tiden är att det inte längre är härskare som styr genom sitt hov och sina vasaller, utan styre sker genom administrativa institutioner som inte går att reducera till släktskapsband eller feodala relationer. Men vad som gör dem till kongolerat är att de som stater betraktat består av territorier med olika administrativa strukturer, rättssystem och politiska institutioner (1998: 196). Så medan kongoleratstaten befinner sig på samma skala, med feodalismen och enhetsstaten på olika sidor, så är det värt att urskilja den som en särskild typ. Detta eftersom det gör det lättare att ”avoid anachronisms and to envisage the kinds of problems and possibilities that the people of early modern Europe actually had to face (1998: 196).

Referenser:

Ertman, Thomas. 1997. Birth of the Leviathan. Cambridge: Cambridge University Press.

Gustafsson, Harald. 1998. “The Conglomerate State: a Perspective on State Formation in Early Modern Europe.” Scandinavian Journal of History 23 (3-4) (September): 189–213. doi:10.1080/03468759850115954.

Hintze, Otto. 1975. The Historical Essays of Otto Hintze. Edited by Felix Gilbert. Oxford: Oxford University Press.

Spruyt, Hendrik. 1996. The Sovereign State and Its Competitors. Princeton University Press.

Tilly, Charles. 1992. Coercion, Capital, and European States. Cambridge, MA & Oxford: Blackwell Publishing.

Se även: Villstrand, Nils Erik. 2011. Sveriges historia. 1600-1721. Stockholm: Norstedts förlag. s. 52-56.