Björn Östbring Krönika & debatt

”Det nya Sverige kräver enande symboler” (Replik i Expressen till Jens Liljestrand angående den anti-nationalistiska svenskheten)

I dagens Expressen medverkar jag med en text som utgör en replik på en tidigare artikel av Jens Liljestrand.

Som uttrycklig ideologi har antinationalismen sina brister. Är det till exempel bara en tillfällighet att Sverige, som historiskt sett i högre grad än nästan alla andra stater uppfyllt kriterierna på en nationalstat, också har utvecklat ett relativt avspänt förhållande till nationella symboler och traditioner?

Eller är det möjligen så att likgiltighet eller avståndstagande varit möjligt för så många av oss för vi varit så ”genomsvenska” till språk, normer och sociala koder att det upplevts relativt ointressant hur man förhåller sig till alla mer konkreta eller symboliska delar av svensk identitet?

Björn Östbring Opinion & kritik

Om de två typerna av normalisering

Jag har ofta klagat på DN. Men i fallet med frågan om normaliseringen av SD kan jag ju kosta på mig att faktiskt flagga att jag håller med. Jag har visserligen inte för avsikt att börja kommentera partipolitik, men det slog mig att det ändå kunde vara värt att påtala en av utgångspunkterna med de politisk-teoretiska skriverier som jag har ägnat mig åt det senaste året.

Vad gäller frågor om ”normalisering” har min utgångspunkt alltid varit att det är frågeställningarna och diskussionen av problemen som borde normaliseras, absolut inte SD. Detta är en så självklar utgångspunkt för mig att jag paradoxalt nog ofta glömmer att formulera den. Och eftersom jag har fått många nya följare, som kanske inte läst den enda längre text på det temat som jag skrivit (”Låt oss vara oense”, 20/8–2015), så kan det vara värt att uttrycka ståndpunkten igen.

Det kanske viktigaste skälet till varför vi befinner oss där vi gör idag, anser jag, är att fullt legitima frågeställningar och för övrigt en del helt legitima svar (som man naturligtvis inte behöver hålla med om), sopades undan med samma bestämdhet som man hanterade partiet med nynazistiska rötter. Den sammanblandningen har kostat oss väldigt dyrt. Det var ofrånkomligt att den strategin till slut skulle slå tillbaka som en boomerang, och i förlängningen leda till just stöd och normalisering av det gamla nazistpartiet. Min förhoppning är att det ännu finns tid att särskilja dessa två företeelser, snarare än att SD fortsätter att rida på vågen som de andra partiernas oförmåga och ovilja i dessa sakfrågor har skapat. Det finns i mina ögon en stor spännvidd av legitima åsikter, från väldigt snål invandringspolitik till väldigt öppen. Just för att SD verkligen inte är som andra partier, vilket antirasister med rätta ofta påpekar, så följer det rimligen att man kan förespråka en striktare invandringspolitik utan att ha det minsta sympati för SD.

Vi kanske kommer få leva med tre block i politiken framöver, eller inga block, eller gud vet vad. Olika konstellationer i olika sakfrågor. Men om frågan gäller den övergripande, huruvida SD börjar bli och bör behandlas som ett ”normalt” parti som kan utgöra kontinuerligt regeringsunderlag, så anser jag att sådana idéer är verkligt felaktiga och farliga. Det råder inga tvivel om att SD rymmer mycket djupt liggande osmakliga och problematiska åsikter. Att i regeringsställning vara beroende av dem bör aldrig vara ett alternativ.

Nej, detta betyder inte att 15-20% procent av väljarna avfärdas som nazi-anstrukna. Den siffran är bara ett mått på de övriga partiernas oförmåga att representera vissa åsikter och ge svar på upplevda problem. Vi har haft Europas mest omfattande flyktinginvandring under mer än 30 år, och väljare som har ansett detta problematiskt (på ett tidigare skede än Stefan Löfven hösten 2015), har varit förpassade till ett parti med nazistiskt ursprung. I ingen annan fråga har åsiktsgapet mellan väljare och politiker varit så stort. Låt oss nu inte fullborda pendelrörelsen som detta stora misstag har satt igång. Det är just kopplingen mellan sakfrågorna och det specifika partiet som måste brytas. Detta kräver dock att det finns övriga partier som vågar inta ”tuffa” positioner, och därmed också vågar utsätta sig för den förväntade kritiken. Men som sagt, kritikerna bör betänka just att ”SD är inte ett parti som alla andra”, för det innebär att man måste erkänna att det finns en avgörande skillnad mellan ett parti som förordar begränsad invandring och ett parti som präglas av konspirationsteorier, rasism, och avsaknad av respekt för rättsstatens principer.

Det var en del av det gamla konsensuset att den typen av distinktioner suddades ut. Förhoppningsvis är vi förbi det stadiet nu. Att oroa sig över huruvida vi har förutsättningar att klara integrationen och sammanhållningen är inte detsamma som att önska sig ett etniskt homogent samhälle. Som det ofta påpekas saknade SD väldigt länge en integrationspolitik överhuvudtaget. Ett tecken, långt tydligare än enskilda personers rasistiska uttalanden, på att partiet är emot invandring i sig, snarare än att de bryr sig om hur vi ska få samhället som vi har att fungera. Att under en politik av generös men trots allt reglerad invandring göra så att detta parti var det enda alternativet för de väljare som ansåg att invandringen borde regleras lite striktare, ja det var en djupt olycklig epok i svensk politik och debatt. Ett misstag vars efterverkningar vi kommer leva länge med.

Björn Östbring Uncategorized

Sommarens debatter hör ihop/Anmärkningar om sociokulturella skillnader, Anna Odell, Hägglund, och strategin mot Sd

Bo Madestrand kopplar idag ihop Figurationsdebatten med Anna Odell-fallet och får därmed bitarna att falla på plats: en kulturkonservativ backlash pga ekonomisk lågkonjunktur. Det är en bristande analys, men tanken att sommarens stora debatter hänger ihop tror jag stämmer. Personligen räknar jag gärna in Hägglunds tal om ”verklighetens folk” och Linderborgs påföljande anklagelse om bruna associationer, Weimars fall, och ”spel på Sd:s planhalva”.

Sommarens debatter hör ihop, och jag tror att de utgör tecken på en begynnande ”kulturkamp”.  Det är en dimension som svensk politik saknat/varit förskonad från väldigt länge. Politiken har dominerats av socioekonomiska hänsyn, inte kulturella- eller identitetsfrågor. Men den socialdemokratiska politiken har i grunden lyckats: vi har fått ett relativt jämlikt land där de socioekonomiska skillnaderna till slut blivit ganska små. Men detta har effekten att de största skillnaderna i Sverige numera är sociokulturella.

Det allra viktigaste som denna utveckling för med sig är den ökar betydelsen av det faktum att arbetarklassens moraliska grundsyn normalt är konservativt färgad. Den är åtminstone konservativ i jämförelse med den progressiva medelklassvänstern, och när den kulturella dimensionen hamnar i förgrunden så blottas denna spricka. Så när moderaterna har slopat den ekonomiska politik som enkelt har avfärdats som ”arbetarfientlig”, så är det inte helt och hållet hycklande att utge sig för att vara ett arbetarparti. I den mån epitetet har täckning så beror det bara dels på att de ”nya” moderaterna har köpt den svenska modellens grundfundament i sig, men också på att man därigenom har kunnat föra över fokus till de värderingsfrågor där arbetarklassen instämmer: skötsamhet, lag och ordning, åsikten att egen försörjning är en hederssak. Man är onekligen ett arbetarparti jämfört med den vänster som bara pratar genus och HBT.

Denna spricka tampas vänstern med nu. Volvoarbetaren tjänar 25 000 i månaden och kräver lag och ordning. Vad ska innerstadsvänstern tycka och tänka?

Om vi nu leker med tanken att människans behov att markera status och hierarki är relativt konstant, så kan vi konstatera att ett ekonomiskt jämlikt samhälle förmodligen kommer utveckla starka kulturella statusmarkörer. Hur väljer bibliotekarien, med 21 000 kr och fem års studielån, att förhålla sig till volvoarbetaren? Förmodligen genom renodla och markera sin kulturella tillhörighet: dricka chai-latte, läsa Khemiri och fnysa åt foppa-tofflor.

Den ekonomiskt utjämnande politiken har i Sverige således ökat betydelsen av den sociokulturella dimensionen, den klyfta som man i USA ibland illustrerar med ”driving Volvo and drinking latte” vs. ”driving Chevy and having it black”. [I USA associeras Volvo med välutbildade och politiskt progressiva människor.]

I fallet med Odell tydliggjordes detta genom den enkelhet med vilken människor valde sida. Jag fick den bestämda känslan att det allt som oftast handlade om att visa sin tillhörighet, att bekräfta sin identitet. Rent juridiskt och utifrån rättsstatliga principer så var frågan, när allt kommer kring, ganska okomplicerad. Och det är fullt möjligt att hävda att Odell begått brott och borde dömas men ändå betrakta hennes verk som stor konst och att det åstadkommit mycket gott. Att denna hållning är extremt ovanlig tyder på att det har gått troll i debatten. Den frenesi som den kulturella medelklassen uppvisade i att ”försvara konsten” (som Schottenius) signalerar att det handlar mest om att bekräfta sin sociokulturella identitet. Likväl hade de rätt i att påpeka det grava folkliga ”konstföraktet”. För även om ståndpunkten att Odell bör dömas är rätt i sak så var den stora ilskan, kraven (mindre bokstavliga) på spöstraff och lynchning, i sig bara uttryck för identitet och tillhörighet, och fallet kanaliserade helt enkelt det förakt och frustration som återfinns i denna sociokulturella grupp. Dessa fenomen förstärker varandra: de upplysta blir än mer måna om att markera avstånd från de vulgära folkliga åsikterna, och de senare blir (med rätta) ännu mer upprörda över att dessa kretsar hävdar sig stå över lagen, att kanaljerna på Konstfack inte bara får leka på skattebetalarnas bekostnad utan även ska slipp följa de regler som gäller alla andra.

När Hägglund började prata om ”verklighetens folk” trampade han på denna ömma tå. Han satte fokus just på sprickan mellan ”folket” och den kulturella medelklass som dominerar offentligheten. Han försökte helt enkelt värva väljare genom en sociokulturell markering. Hägglund anklagades således för populism och för att försöka ”attrahera de sverigedemokrater som inte i första hand är rasister” (Linderborg). Om vi nu ska hålla oss till frågan om attityder till invandring (här är åsiktskillnaderna väldigt sociokulturellt skiktade) så kan vi till att börja med konstatera att i den mån Hägglund fiskar röster så gör han det dock i långt större vattendrag: de strävsamma men oglamorösa delarna av medelklassen samt bland det skötsamma LO-folket.

Huruvida vi i efterhand kommer ha skäl att vara tacksamma eller beklagande över detta återstår att se. Själv tror jag det förstnämnda. För frågan är om det inte är just etablissemangets mästrande attityd till dessa gruppers moral som ger Sd dess potential. Både media och politikens värld är så dominerad av medelklassens mjuka moralism — en moralism som stämplar arbetarklassens starka betoning på ordning och skötsamhet som suspekt och oupplyst — att den närmast knuffar människor i famnen på Sd. Den avsky för ”politisk korrekthet” som finns i breda lager beror på att korrektheten under lång tid brännmärkt ”skötsamhetens moral” som smygrasism. Men attityden ”Folk är välkomna bara de sköter sig” är en vanlig grundsyn, och även om den inte framstår som en högstämd princip eller faller de finkänsliga i smaken så är det faktiskt på denna grund man måste bygga om man vill skapa ett brett stöd och ett hållbart mångkulturellt samhälle. (Eller om man håller sig till mer praktiska spörsmål: om inte denna moral kan få plats i de etablerade partierna, utan istället definieras ut som sverigedemokraternas planhalva, så kommer Sd inom ett par år ha 10 procent.)

Tillägg 1: Ibland får jag intrycket att en person som intar en främlingsfientlig position ofta i grund och botten bara ger uttryck för en sociokulturell revolt mot den upplysta medelklassen. Den offentliga moralens största tabu är invandringen, och just därför är det så lockande för kulturellt marginaliserade  människor som känner sig utfrysta från det offentliga Sverige att genom denna fråga markera sitt missnöje.

Tillägg 2: Det är oerhört märkligt att så få hyser uppfattningen att mycket socialt stöd, satsningar på aktiviteter och extrahjälp i de utsatta områdena kan gå hand i hand med krafttag mot de som bråkar. (Jag misstänker att även i den här frågan är folk mest upptagna med att markera sin identitet och tillhörighet snarare än att verkligen stå för något.)

Tillägg 3: UNT har en bra ledare angående oroligheterna i Gottsunda.

Det är inte marginalisering eller brist på samlingslokaler som är orsaken till att bilar sätts i brand eller att de människor som försöker stoppa bränderna misshandlas med gatsten. Att tonårspojkar triggar varandra till vandalisering är inte heller nytt. Vad som är nytt är omfattningen. Uppenbarligen finns det en ung generation där många saknar respekt för grundläggande normer. Helt plötsligt stannar det inte vid en cykel som åker i ån. Fel det med, men lindrigare. Utan att någon riktigt vet hur det gick till slutar det i Gottsunda med brinnande bilar, stenkastning mot polis och misshandel.

På lång sikt är detta vad det förebyggande arbete bör koncentreras på: hur kan integrationen och delaktigheten förändras så att det som borde vara ett självklart socialt kontrakt, att respektera sina medmänniskor, inte går förlorat från en generation till en annan.

Att börja tala om normer — och om, ve och fasa, hur de upprätthålls – är nödvändigt, hur ovant och bakåtsträvande  sådana ord än råkar kännas. Så mycket av debatten och politiken har alldeles för länge tagit alltför mycket för givet. Tagit för givet att människor av naturen växter upp till fredsälskande, respekterande, icke-mobbande och icke-bilbrännande individer. Det utgör en riktig byfåne- och nufåne-mentalitet som glömmer all historisk och moralpsykologisk erfarenhet.

(Jag hjälpte för övrigt till med läxläsning i Gottsunda sporadiskt under en period.)

Tillägg 4: Några länkar:

Annika Flynner

Mårten Schultz: 1, 2, 3.

Björn Wiman (Expressen) som talar om domen mot Odell som revanschen för ”reptilhjärnorna” hos den svenska ”ursprungsbefolkningen”.

Jakob Heidbrink (en genomgång av domen)

Site Meter