Björn Östbring Citat, Opinion & kritik

Toleransparadoxen

Annika Ström-Melin har idag en ledare som tar upp Ian Burumas nya bok, som i sin tur tar upp Tocqueville och Popper. Boken har tidigare recenserats i DN och då skrev jag en liten kommentar om Tocqueville och islam. Men nu: Popper och toleransparadoxen.

Ström-Melin:

Denna paradox beskrivs bäst av Karl Popper i boken ”Det öppna samhället och dess fiender” från 1945. Poppers ord känns förfärande aktuella: ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.”

De toleranta måste därför vara redo att vara intoleranta. Men är inte denna intolerans lika illa? Det är det som är paradoxen. Motsatsen till Poppers ståndpunkt kan formuleras på olika sätt. Exempelvis på följande vis av Jakob Heidbrink under debatten i våras om presstödet och Nationaldemokraterna:

Det är ingen principiell skillnad mellan demokrater som särbehandlar misshagliga totalitära åsikter och totalitarister som särbehandlar misshagliga demokratiska åsikter. Vi gör precis det som vi anklagar Nationaldemokraterna för att vilja göra om vi särbehandlar denna åsiktsriktning. Vi blir totalitära själva.

Detta resonemang kan kontrasteras mot Lars Gustafsson:

There is a logic of tolerance, which remains to be formalized by some future philosopher. Let me, as a starter, suggest two fairly obvious axioms:

– Tolerance of intolerance yields intolerance.
– Intolerance of intolerance yields tolerance.

Jag sympatiserar överlag med Gustafsson (och Popper), men brukar försöka hålla mig borta från toleransparadoxen av skälet att det ofta sker begreppsglidningar, och för att de logiska sätten att uttrycka den på inte tycks kunna formulera det politisk-filosofiska problemet på ett fullödigt sätt. (Det var av det skälet som jag, när jag senast reflekterade över toleransbegreppet, försökte laborera med distinktionen mellan att vara tolerant och att vara öppensinnad. En fundamental insikt angående Sverige är att vi karakteriseras av att vara mer öppensinnade än toleranta.)

Nu åter till Popper. Efter att ha skrivit Det öppna samhället och dess fiender så lämnade Popper den politisk filosofin i hög grad åt sidan. Men det han skrev innehåller ett flertal mycket skarpa formuleringar om de öppna samhällenas rätt att vara ”intoleranta mot de intoleranta”. Den främsta texten är ‘On Toleration’ från 1981.

Toleration, at first sight, does not seem to be a problem any longer; not, at least, in the democratic countries of Europe, North America, Australia and New Zealand. In these open or almost open societies of the West, everybody, or almost everybody, is tolerated by almost everybody else; and everybody, or almost everybody believes in toleration; perhaps even more strongly than in democracy. Indeed, they believe in toleration so strongly that there is a serious problem here: whether we do not go too far in our emotional attachment to toleration. Fearing to be intolerant, we are inclined to extend toleration, as a right, also to those who are intolerant; to those who are trying to spread intolerant ideologies: ideologies that entail the principle that all who dissent from them must be suppressed by force; ideologies that even regard all dissenters as criminals. I suggest that this is one of our most serious problems, not so much from a theorethical as a practical point of view. And I shall suggest that, in our devotion to the idea of toleration, we are in danger of destrying liberty — and toleration with it.

[. . .]

Voltaire saw very clearly that toleration must be mutual: that it is based on reciprocity. But he did not forsee the rise of a democratic society in which toleration has become the accepted principle; not only religious toleration, but also political toleration. And he did not forsee that, in such a society, minorities would arise who are unwilling to reciprocate the tolerance offered to them by the majority: minorities who accept a principle of intolerance; who accept a theory of the necessity of violence and who may even act violently. These minorities, we have reason to think, would try to abolish democracy, freedom of speech, and toleration, if they succeeded in gaining power even for a day.

Our problem is: Shall we or shall we not tolerate these minorities? If we do not tolerate them, we seem to deny our own principles: we seem to make concessions to intolerance and so become hypocrites. If we do tolerate them, we may become responsible for ending democracy and toleration.

Ur ‘The Open Society and the Democratic State’ (1963):

I once read a touching story of a community which lived in the Indian jungle and which disappeared because of its belief in the holiness of life, including the life of tigers. Unfortunately the tigers did not reciprocate. Similarly, the German republic before 1933 — the so-called Weimar Republic — tolerated Hitler; but Hitler did not reciprocate.

This was one of the mistakes from which we now have to learn: there certainly can be no obligation upon the tolerant to tolerate the intolerant — those who do not reciprocate. Yet although there is no such obligation, an open society should, in times of peace and strength, as far as possible tolerate its lunatic fringe, that is to say, those who preach intolerance and even violence.

Detta sistnämnda är naturligtvis ett helt centralt tillägg till poängen att ”there is no such obligation”. Hos Popper är toleransparadoxen på det teoretiska planet ganska enkel, och det problematiska gäller praktiken: bedömningarna vad som är reella hot, rimliga motmedel, etc.

Så även om man som jag på det teoretiska planet inte finner det problematiskt att vara intolerant mot de intoleranta, så kan man fortfarande motsätta sig de nuvarande praktiska tillämpningarna, eftersom man kan hävda att riskerna och hoten överdrivs, att motmedlen riskerar att slå bakut, med mera. Det är lättvindighet i sådana bedömningar, snarare än positionen i den teoretiska frågan i sig, som riskerar att leda till att demokratin och toleransen förgör sig själv i kampen mot sina motståndare.

Karl Popper (red. Jeremy Shearmur och Piers Norris Turner), After the Open Society. Selected Social and Political Writings (London and New York: Routledge, 2008), s. 313-15, 239.
Björn Östbring Uncategorized

Reflektioner om tolerans

Jag skrev i ett tidigare inlägg om två typer av tolerans. Här kommer ytterligare några rader, om än mycket repetition, kring ämnet. Det är dock ingen färdig text, bara en samling reflektioner och läsanteckningar. Kommentarer välkomnas varmt.

I det föregående inlägget skiljde jag mellan tolerans som praktik och tolerans som attityd. Tolerans som praktik innebär att inte ingripa eller förhindra x. Det är alltså icke-intervention när det gäller andra personers handlingar, åsikt eller läggning. Istället för ordet ”tolerera” kan vi som verb använda det i och för sig mycket krystade uttrycket ”icke-intervenera”.

Den toleranta attityden innebär att man väljer icke-intervention trots att man ogillar x. Detta vill jag reservera som den enda rimliga betydelsen av termen ”tolerans”. Dvs, att man inte agerar mot, utan tolererar, de hädande katolikerna trots att man anser att de trotsar Guds ord. För att verkligen utgöra tolerans måste det föreligga ett ogillande.

Tolerans i vanlig, vid och praktisk mening, dvs icke-intervention, kan motiveras utifrån en tolerant attityd. Men den kan också komma helt naturligt av att man faktiskt är helt indifferent mot x i fråga. Om personen y inte alls upprörs av, säg, homosexualitet så kommer denne givetvis att i praktiken tolerera detta fenomen.

Det är problematiskt att dessa distinktioner normalt inte görs. Inte bara att man förväxlar praktik och attityd, utan också att man förväxlar indifferens (eller till och med bejakande) med tolerans. Denna sammanblandning sker i dagligt tal exempelvis när man kallar någon för intolerant för att denne hyser negativa åsikter om något. Men intolerans handlar inte om negativa attityder i sig, utan huruvida man agerar utefter dem.

Jag skulle vilja hålla i sär dessa dimensioner. Men vad ska vi då säga om exempelvis en homofob? Jo, i förstaläget kan vi säga att han är inskränkt. Och först därefter kan vi fråga, är han intolerant? Homofoben kan mycket väl vara tolerant i den meningen att han ”håller tillbaka” eller ”står ut med” och alltså icke-intervenerar. Som Andreas Johansson Heinö kommenterade i mitt förra inlägg (och i sin avhandling, s. 208) så har Bernard Williams påpekat att ett homosexuellt par kan bli förnärmade om de får veta att de ”tolereras” av sina grannar. Vad detta visar är att begreppet även i dagligt tal ibland implicerar ett ogillande. För vad det homosexuella paret förmodligen är ute efter är att de tycker att deras grannar inte överhuvudtaget borde misstycka angående deras homosexualitet.

Detta illustrerar de två dimensionerna: Dels vad som gillas eller ogillas (här är termer som ”öppensinnad” och ”inskränkt” applicerbara), och dels synen på vad vilka aktioner som ett ogillande kan legitimera (här är termerna ”tolerant” och ”intolerant” applicerbara).

Den som ogillar homosexuella men som inte agerar mot dessa eller uppmanar staten att göra det kan vi nu kalla för inskränkt men tolerant. Och om den som inte alls hyser ovilja mot homosexualitet kan vi i linje med detta i första hand kalla för öppensinnad. Och är man öppensinnad gentemot ett fenomen uppkommer inte ens frågan om tolerans i det specifika fallet. Däremot, om vi ska prata om personlighetstyper, så kan vi notera, vilket gjordes i mitt förra inlägg, att en person som överlag är öppensinnad mycket väl kan ha en intolerant läggning. För frågan är vilken attityd denna person intar när han väl står inför ett fenomen som han faktiskt ogillar. Kanske är han öppensinnad men intolerant?

Nu är ju alla dessa termer laddade med positiva eller negativa betydelser. Men i mitt tidigare inlägg noterade vi att detta är missvisande. En aspekt som måste vägas in är vad som tolereras. För vi tycker inte att det är bra att tolerera mobbning. Och inte heller hyllar vi de som är öppensinnade inför pedofili. Om pedofili är en genuint dålig sak så bör vi vara intoleranta mot sådant beteende.

Resultatet av att ta med denna aspekt i beräkning är alltså att termer som ”tolerans” tappar sin inneboende positiva valör. Alla dessa termer saknar moraliskt värde innan vi har ställt frågan vad det är som tolereras, vad vi är intoleranta mot, gentemot vad är vi öppensinnade? Är x dåligt så bör vi förhålla oss intoleranta. Är x gott eller saknar moralisk relevans så har vi skäl att vara toleranta.

Man kan inflika att detta ger ett intressant synsätt på debatter och konflikter som handlar om vad som ska tolereras. I sådana debatter kan ena sidan anklaga den andra genom att säga ”Du är intolerant!”. Denna invändning försöker utnyttja den moraliska laddningen som finns i termerna tolerant och intolerant, och den anklagade tenderar att vilja slingra sig och svara ”Nej, jag tycker bara…” Men med det synsätt vi har utvecklat så framstår en a-kontextuell anklagelse om intolerans som fullständigt tom. För debatten gäller ju just huruvida x ska tolereras eller inte, och ”Du är intolerant” är därmed helt enkelt en beskrivning av motståndarens position — och den kan inte fungera i sig som en moralisk anklagelse. Vad debatten gäller är värdet hos fenomenet självt. Säg att det exempelvis handlar om aga av barn, och värdet av denna praktik — då måste den korrekta formen för anklagelse lyda ungefär ”Barnaga är faktiskt inte dåligt och därför har du fel i att förespråka intolerans mot aga”. Ett annat exempel: vid den sexuella frigörelsen på 60-talet kunde kritik av pedofili och incest utmålas som intolerans mot människors sexuella läggning. Sedan kom man på att, tja, det kanske var helt rätt attityd till dessa fenomen.

Johansson Heinö refererar till filosofen Anders Hansson som menar att ”eftersom det inte kan vara dygdigt att hysa intoleranta åsikter kan det heller inte vara dygdigt att vara tolerant” (Heinös referat, s. 198). Låt oss bena ut det här. (Hansson pratar om intoleranta åsikter, vilket jag inte vill göra. Som jag sagt ovan föredrar jag termen ”inskränkta” åsikter, och vill reservera tolerans och intolerans till termer som vårt agerande.). Hansson påtalar ett viktigt problem. Så som vi definierat termerna ovan så kan vi uttrycka problemet på följande vis: i en given fråga tycks det som att man borde vara antingen öppensinnad eller intolerant. För vi bör vara öppensinnade mot det som är bra eller moraliskt irrelevant och intoleranta mot sådant som är dåligt. Tolerans ser därmed ut att vara en olycklig position. För tolerans, så som vi har definierat det, innebär ogillande av ett x — och x är antingen bra (och då bör vi inte hysa ovilja) eller så är x dåligt (och då borde vi inte tolerera x utan istället ingripa).

Detta är naturligtvis väldigt teoretiskt, men det för oss in på den centrala frågan vad tolerans egentligen har för moraliskt och politiskt värde. Om tolerans rent teoretiskt är en suboptimal position så kanske vi bör vända ögonen mot det rent de praktiska effekterna samt väga in mer realistiska faktorer i bedömningen av toleransens värde. Angående Hanssons argument skriver Johansson Heinö:

Men detta resonemang är alltför idealistiskt och verklighetsfrånvänt. Det är ytterst mänskligt att hysa ogillande inför andra, att ha fördomar och odla stereotyper, varför tolerans, givet mänsklig natur, nog rentav är att betrakta som en dygd (i betydelsen en eftersträvansvärd egenskap). […] Om man tar kulturella skillnader på allvar […] kan man inte blunda för att det finns ett stort utrymme för negativa känslor inför andra, något som måste hanteras inom ramen för en demokrati. [s. 198-9]

Jag delar Johansson Heinös realistiska synsätt. Det finns en väldigt naiv syn där man tror sig kunna få ett pluralistiskt samhälle utan konflikter. Man tror sig kunna få mångfald och samtidigt njuta av genuin social harmoni. Denna förhoppning tror jag ger upphov till den en väldigt konstig syn på tolerans där den likställs med öppensinnighet, och i den meningen kräver att alla i samhället måste vara pluralister. Den mer realistiska synen betraktar däremot tolerans som ett svar på social disharmoni, dvs att den har funktionen att åstadkomma fredlig samlevnad trots disharmoni.

This is an important point: toleration brings an end to persecution and fearfulness, but it is not a formula for social harmony. [Michael Walzer, 1997, s. 98]

Kanske har det tyckts krystat att som ovan göra en skarp åtskillnad mellan inskränkt/öppensinnad och intolerant/tolerant. Men skälet är att de rör två dimensioner som är radikalt olika. Å ena sidan åsikterna i sig och å andra sidan vår syn på vilka handlingar som kan vara legitima. Detta är viktigt att hålla i huvudet när man diskuterar. Rent moralpsykologiskt är det stor skillnad mellan en öppensinnad hållning till ett visst fenomen och en tolerant (dvs ogillande som inte utageras) och därför tycks det mig olämpligt att man så ofta klumpar ihop alltsammans och säger att ”vi måste bli mer toleranta”. Man bör hålla i sär strävan efter att få människor att bli mer öppensinnade (mot utövare av religion, mot homosexuella, osv) och strävan efter att få dem att bli toleranta (dvs givet en negativ hållning få dem att inte agera ut den på ett sätt som är intolerant).

Låt oss repetera igen. Frågan har två dimensioner: Dels vad som gillas eller ogillas (här är termer som ”öppensinnad” och ”inskränkt” applicerbara), och dels syn på vad vilka aktioner som ett ogillande kan legitimera (här är termerna ”tolerant” och ”intolerant” applicerbara). Så låt oss nu titta närmare på toleransens interna dimension, dvs ställa frågan vilka handlingar som motiverar epitetet ”intolerant”. Att inte agera utifrån sitt ogillande, vad innebär det?

Här kan vi tänka oss en skala. I den ena änden av skalan räknas alla former av utagerat ogillande som intolerans. Dvs man får inte uttrycka sitt ogillande av x eller uppmana till avståndstagande gentemot x. I andra änden räknas endast våld mot x, hot om våld, samtycke till våld, uppvigling till våld, propagerande för långtgående sociala sanktioner  (naturligtvis uppkommer här gränsfrågor), propagerande för statlig intervention mot x.

I Sverige har vi en ganska vid syn på vad som räknas som intolerans, där snudd på varje uttryck av ogillande av någons livsval betraktas som intolerans. Detta utifrån den sunda tanken att i ett pluralistiskt samhälle så måste människors val respekteras. Å andra sidan kan det hävdas att just pluralismen gör att vi inte borde ta illa vid oss när någon misstycker, för oenighet är fullkomligt naturlig. I ett pluralistiskt samhälle kommer folk att trampa varandra på tårna mest hela tiden, och även om det är bra och eftersträvansvärt att människor håller tillbaka sitt ogillande, så är det samtidigt nödvändigt att vi inte ojar och gestikulerar alltför mycket när vi känner oss kränkta eller när våra livsval ifrågasätts. Ett pluralistiskt samhälle innebär genuina och legitima åsiktsskillnader i hur livet bör levas, och det vore konstigt om uttryck för dessa skillnader automatiskt räknas som intolerans för andras sätt att leva. Man skulle kunna säga att ifall fredlig samvaro ska kunna uppnås i ett pluralistiskt samhälle så krävs det inte bara att vi håller tillbaka i våra omdömen om andras sätt att leva, utan också att vi håller tillbaka på vår känslighet inför att andra misstycker angående våra egna livsval.

Johansson Heinö skriver:

Men toleransen [på det sätt Heinö vill att detta värde ska uppfattas] fungerar inte enbart genom restriktioner på hur man bör argumentera, det krävs också en ömsesidighet. Vi kommer hela tiden i det mångkulturella samhället att konfronteras med personer som ogillar vad vi håller på med och som ger uttryck för detta. Därför bör vi även försöka att lägga band på vår känslighet, att inte varje gång vi anser oss kränkta av någon annans yttrande eller ogillande kräva politiska åtgärder och ingripande av staten. [s. 200]

De två uppfattningarna om vad som räknas som tolerans, den omfattande och den mer snäva, kan ses bygga på två mer grundläggande synsätt. Den text av Bernard Williams som tidigare refererats till heter ”Toleration, a Political or Moral Question?” och just skillnaden mellan tolerans som ett moraliskt begrepp kontra ett politiskt begrepp är mycket central. Och det är för övrigt en distinktion som jag tror att Johansson Heinö med fördel hade kunnat använt sig av.

In  [Thomas] Nagel’s formulation, the tension characteristic of the attitude of toleration is expressed by saying that the tolerant agent will, on the one hand, think that a certain conduct or a certain way of life is sinful, but at the same time think that the power of the state should not be used to suppress that conduct.

But there are at least two ways of understanding this contrast. On one reading, the agent’s thought is this: ”This other agent has a sinful and disgusting way of life and engages in sinful and disgusting practices. However, it is nobody’s business to make him, force him, induce him, or (perhaps) even persuade him to take another course. It is up to him – his morality is in his own hands”. It is as a particular consequence of all this that political power should not be used to constrain him. The contrast in this form expresses what I take to be a moral doctrine, one that has, incidentally, a political conclusion. This moral doctrine expresses an ideal of moral autonomy.

On the second reading of the contrast expressed in Nagel’s formulation, the agent’s thought is, rather, this: ”This person’s way of life is sinful and disgusting. Indeed we should do everything we decently can to persuade him to change his ways and to discourage other people from living like him. We may appropriately warn our children not to consort with his children, not to share his social life, and discourage as many people as we can from think well of him so long as he lives in this way. However, it is not appropriate that the power of the state be used in this way”. This I take to express a political doctrine, a doctrine expressive of the liberal concept of the state. [s. 131]

Johansson Heinö lutar åt den senare varianten.

Som avslutning, här kommer en övergripande kommentar till dennes bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Eftersom jag läst denna bok samtidigt med en hel del texter av Judith Shklar så har jag inte kunnat undgå vissa likheter dem emellan. De framstår båda som osentimentala och orädda, inte blödiga, idealistiska, eller romantiska; man kan säga att det är politisk teori av det hårdkokta slaget.

Bernard Williams skriver:

The case of toleration is, unsurprisingly, a central one for distinguishing between a strongly moralized conception of liberalism as based on ideals of individual autonomy, and a more skeptical, historically alert, politically direct conception of it as the best hope for humanly acceptable legitimate government under modern conditions. The first of these conceptions has been dominant in American political philosophy in the last twenty-five years. The present arguments, such as they are, favor the second conception, one nearer to what the late Judith Shklar called ”the liberalism of fear”. [s. 138]

Den första av dessa är även dominerande i Sverige, och vår politiska kultur är i en närmast extrem grad fokuserad på personlig autonomi. Vill man sammanfatta Johansson Heinö så tror jag att man kan säga att hans budskap är att denna variant inte är en lämplig grund för ett mångkulturellt och alltmer pluralistiskt samhälle — och att vår politiska kultur därför måste förändras i riktning åt det hårdkokta.

Referenser
Johansson Heinö, Andreas (2009), Hur mycket mångfald tål demokratin?, (Malmö: Gleerups).
Walzer, Michael (1997), On Toleration, (New Haven and London: Yale University Press).
Williams, Bernard (2005), In the Beginning Was the Deed, (Princeton: Princeton University Press).

Site Meter

Björn Östbring Uncategorized

Walzer och ”bad utopianism”

Har just påbörjat Michael Walzers On Toleration (som jag borde ha läst för länge sedan). Apropå mitt tidigare inlägg om ”The Aims of Political Philosophy”:

Sometimes, at least, and probably very often, the things we admire in a particular historical arrangement are functionally related to the things we fear or dislike. It is an example of what might be called ”bad utopianism” to imagine that we can reproduce or imitate the first and avoid the second. Philosophy has to be historically informed and sociologically competent if it is to avoid bad utopianism and acknowledge the hard choices that must often be made in political life. The harder the choices are, the less likely it is that one outcome, and one only, warrants philosophical approval. Perhaps we should choose this way here and that way there, this way now, that way at some future time. Perhaps all our choices should be tentative and experimental, always subject to revision or even reversal.

(s. 5)

Björn Östbring Uncategorized

Hägglund och två typer av tolerans

På DN debatt idag fortsätter Hägglund med att ta upp klyftan mellan folket och etablissemanget. Men hans text är inte så lyckad. Eftersom Hägglund inte vill stöta sig med alltför många så tvingas han snäva in frågan till att gälla en mycket liten kulturelit, snarare än ett bredare sociokulturellt skikt.

Hägglund raljerar en del över de kulturradikala som predikar ”provocerande” konst men som blir helt vansinniga om någon målar en figurativ tavla. Hägglunds idé är vanligt förekommande, det är idén om en dubbelmoral när det gäller åsikten att allt måste tolereras. Jag tror det ligger mycket i den. Låt mig försöka reda ut det hela (delvis med hjälp av bl a Bernard Williams).

Låt oss föreställa oss en konstkritiker som kör hela rejset om att konst måste provocera, utmana folks invanda föreställningar, och att allt måste tolereras osv. Själv blir han (eller hon) extatisk när en konstnär ställer ut en pissoar, klär in bajs i bladguld m.m. Men så går han till Edsviks konsthall och ser en utställning med figurativt måleri, och vips blir han fly förbannad, nedkallar Goebbels och hans moster, och skriver genast en indignerad kulturartikel.

Fenomenet beror helt enkelt på att det som kallas provocerande konst finner denne kritiker personligen inte provocerande, och det är därför han med sådan självgodhet kan predika ”provokation” och sedan ondgöra sig över de oupplystas reaktioner. Men när han själv faktiskt blir provocerad (av exempelvis figurativt måleri), när hans invanda föreställningar utmanas, ja då är det inte roligt längre.

För att föra upp detta till en högre nivå så tänkte jag bena ut den förvirring som råder angående toleransbegreppet. Ofta talar vi om tolerans i väldigt högstämda ordalag, som något odelat fint. Det finns två skäl till att detta är problematiskt.

1) ska vi tolerera dåliga saker? Ska man stoltsera med sin toleranta syn på pedofili? Denna punkt är alltså den mycket enkla tanken att det är bra att tolerera bra saker (eller sådant som varken är bra eller dåligt) men dåligt att tolerera dåliga saker. Av detta skäl är det inte helt korrekt att tala om tolerans som något i sig positivt.

2) vi pratar ofta som om tolerans är en storslagen och vacker känsla som fyller människors bröst. Detta är fel. Tolerans betyder ”att stå ut med” eller ”att kunna leva med”. Detta implicerar ett befintligt ogillande. Man måste hysa negativa känslor mot x för kunna sägas tolerera x. En tolerant attityd innebär att även om man ogillar grannens homosexuella leverne, hans utövande av religion, eller kanske hans livade grillfester, så agerar man inte. Tolerans handlar om att bita sig i kinden eller gnissla tänder – det finns inget högstämt med det.

För att lösa upp den förvirring som råder måste vi skilja mellan tolerans som praktik (att inte ingripa mot x, dvs icke-intervention) och tolerans som attityd (attityden att inte ingripa mot x även om jag ogillar x).

Vilka bevekelsegrunder kan finnas för icke-intervention, dvs  för tolerans i praktiken. Ja en attityd som skulle kunna motivera detta är den toleranta attityden som beskrevs ovan. Men det finns fler. Exempelvis om jag är indifferent mot x. Om jag inte alls bryr mig om huruvida grannen är homosexuell så har jag inga skäl till att ingripa eller handla mot detta. Vi kan vara indifferenta gentemot folks religion, hur de klär sig, hur de talar osv, och därför acceptera dessa eftersom vi inte har några skäl att ingripa. Låt oss kalla en sådan person öppensinnad. Eller så kan man ogilla alla dessa saker, men ändå anse dessa måste accepteras och att det vore fel att försöka ingripa emot dem. En sådan person kan vi kalla tolerant.

Om vi frågar dessa två ”bör vi acceptera x och dennes religion/åsikt/sexualitet?” så svara båda ja, men den öppensinnade svarar med självklarhet, med en lätt axelryckning. Den andra svarar ja men gnisslar tänder.

Eftersom vi i dagligt tal pratar om tolerans som en praxis, som en icke-intervention, så missar vi att denna praxis motiveras av två helt skilda moraliska attityder. Detta skapar gigantisk förvirring.

Detta resonemang öppnar upp för tanken på att en person kan vara öppensinnad och intolerant. Om vi nu återvänder till att prata om en stereotyp kulturradikal och moralproggressiv debattör så behöver vi inte bli förvånade över att denne predikar tolerans men i vissa lägen blir ytterst intolerant. För denne person kan vara indifferent mot en lång rad av fenomen, som han därför tolererar, men samtidigt sakna den toleranta attityden, dvs när det faktiskt dyker upp något som han ogillar så är hans tolerans som bortblåst.

Låt mig dock spinna vidare på det teoretiska planet. Det kan noteras att kombinationen öppensinnad och intolerant faktiskt kan beskrivas som den mest optimala. För med resonemanget ovan kan man undra om inte den toleranta attityden, i den bästa av världar, är överflödig. Detta eftersom:

1/ Vi konstaterade att tolerans i sig inte kunde ha ett värde, eftersom tolerans av dåliga saker, exempelvis mord, inte kan vara något gott. Det vi är ute efter när vi säger att folk borde vara mer toleranta är att det finns saker som de är intoleranta mot men som inte förtjänar intolerans (exempelvis homosexualitet).

2/ Den toleranta attityden innebar att man ”håller tillbaka” trots att man ogillar x. Men (enligt det nyss gjorda antagandet 1 ) är x antingen något gott (eller saknar värde i sammanhanget) och borde således inte ens ogillas – dvs vi borde bli öppensinnade angående x. Eller så är x faktiskt dåligt (som mord), men då borde vi ju inte vara toleranta mot x överhuvudtaget.

Alltså: i den bästa av världar är man öppensinnad men intolerant. Eller?

Mer på samma tema här.