Scherps teoretiska ramverk

En traditionell skillnad mellan historiker och statvetare är att de senare brukar vara mer teoretiskt intresserade och ha mer generaliserande ambitioner, medan historikernas arbeten tenderar att vara fokuserade på enskilda fall och sällan vara styrda av ett teoretiskt resonemang eller hypotes.

Vad gäller studiet av det tidigmoderna Sveriges politiska historia så är dock förhållandet mellan historia och statsvetenskap lite annorlunda. För det första: ämnet i sig studeras längre knappt av statsvetare. För det andra: de historiker som ägnar sig åt det är påtagligt influerade av samhällsvetenskaplig teori. Historiker som Jan Glete, Mats Hallenberg och Magnus Linnarsson hämtar inspiration från Douglass North, Frederic C. Lane, Oliver E. Williamson, Margaret Levi, m fl.

Joakim Scherp är en av dessa historiker. Hans ansluter sig till en institutionalistisk teoribildning och lyfter fram North och Ostrom. Han betraktar därmed institutioner som spelregler som aktörerna har att förhålla sig till. I det här fallet gäller det spelreglerna för aktörerna inom riksdagen, dvs de fyra stånden, samt spelreglerna för riksdagen som helhet gentemot statsledningen (kungen repsektive förmyndarregeringen) samt riksrådet (s. 33–34).

Spelreglerna kan vara informella normer eller formella bestämmelser. Från Ostrom hämtar han indelningen mellan tre nivåer av spelregler (s. 35):
Operationella regler (Regler som påverkar människors handlingar och interaktioner i konkreta situationer. Jag gissar att i det aktuella fallet handlar om “förordningslagstiftning”, dvs i historiska termer: stadgor, plakat, ordningar (s. 43))
Regler för kollektiva beslut (dvs regler för beslut om vilka operationella spelregler som skall gälla.)
Regler för konstitutionella beslut (dvs regler för beslut om vilka regler som skall gälla för kollektiva beslut: vilka aktörer konsulteras, röstregler, veton, etc

Scherp säger sig studera den tredje nivå. Han noterar kort att dessa regler är ”lite speciella då de till skillnad från de andra nivåerna inte bestäms av en överordnad nivå” (s. 35).[1] Det hade varit intressant att höra mer om detta; om vad författaren ser ligger bortom dessa regler, och om deras natur. Hur inverkar det på förhandlingar och strategi kring denna typ av regler?

Från Acemoglu hämtar sedan Scherp ett ”socialt konfliktperspektiv” [refererar till Erlingsson 2009]. Detta innebär att intsitutioner formas av rådande maktförhållanden, och ofta utformas för att befästa dessa: dvs ge politiska och ekonomiska fördelar till dominerande eliter eller klasser. Strävan att kodifiera reella maktskillnader i lag och konstitution sker dock sällan utan kompromisser. Om inte mot andra interna aktörer så åtmintone i relation till externa hot och omständigheter: institutionerna måste vara effektiva ekonomiskt och militärt för att överleva, och detta begränsar eliternas valmöjligheter.

Scherp följer North vad gäller att betrakta organisationer som aktörer som försöker maximera medlemsnytta. Mycket av ”spelet” avgörs av formeln (institutionernas spelregler+ organisationernas intressen). Men individuella ledare för dessa organisationer kan dock ha avgörande inverkan, eftersom det politiska spelet trots allt också kan spelas skickligt eller oskickligt: ledarnas kompetens och erfarenhet kan fälla avgörandet.

Han betraktar således riksdagsstånden som organisationer, och hans uppgift är att studera deras intressen, ideologi samt erfarenhet och kunskap. För att analysera förhandlingarna mellan stånden använder sig Scherp av begreppet transaktionskostnader (39, 41). Jag är dock lite skeptiskt till hur Scherp överför detta begrepp till sin studie. Med sökkostnader menar Scherp kostnaderna för att utbyte av information som leder till möjligheter för politiska uppgörelser mellan stånden. Med förhandlingskostnader menar han ”hur lätt eller svårt det var att tolka [beslutsreglerna i riksdagen] och vad hade reglerna för effekt på uppgörelserna?”. Med tillämpningskostnader, slutligen, avses frågan ”kunde stånden kontrollera att fattade beslut verkligen följdes?”.

Vad gäller ideologi definierar Scherp som utgångspunkt tre breda ideologiska strömningar kring kungens maktanspråk, som han sedan använder för att positionera ståndens olika positioner och argument (s. 25–27).
Patriarkalism. Kung eller råd ses som fadersgestalt och undersåtarnas roll är att lyda, som barn sina föräldrar. Riksdagsstånden representerar dessa undersåtar, och ska således underordna sig statsledningen.
Teokrati. I betydelsen att kungen ses som utsedd med guds nåde (inte betydelse prästvälde). De absolutistiska anspråken mer långtgående eller stabila med denna ideologiska grund.
Konstitutionalism. En ideologi som hävdar att kungamakt måste begränsas av regler och kungabalken, kungaförsäkringar, regeringsformen, etc. Två former beroende vem som anses ska dela makten: rådskonstitutionalsim respektive ständerkonstitutionalism. Samtida termer: regimen politicum, dominium politicum et regale, och monarchia mixta.

Scherp motiverar att viss ideologisk komplexitet skalas bort eftersom det han studerar är ”fundamentala grundmönster i politiskt handlande”, snarare än ideologiska föreställngar i sig själva (s. 25–26).

Noter och referenser
[1]: Kanske borde Scherp också tagit med Ostroms senare utveckling av denna modell, där hon lägger till en meta-konstitutionell nivå (Ostrom 1999, 44–45)

– Scherp, Joakim. 2013. De ofrälse och makten. En institutionell studie av riksdagen och de ofrälse ståndens politik i maktdelningsfrågor 1660–1682. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.

Politikens transportkostnader

Ett flertal av de moderna historiker och statsvetare som jag läser har anammat det ekonomiska begreppet transaktionskostnader. Transaktionskostnader kan delas in på olika sätt i underkategorier, så som exemplevis informationskostnader (hitta relevanta partners/kunder, få kunskap om produkten eller tjänsten etc) förhandlingskostnader, transportkostnader, och kontrollkostnader.

Hur ska detta översättas i politisk analys? Nyckeln ligger i påminna sig om den ursprungliga insikten bakom begreppet: Förändringar och skillnader i transaktioner behöver inte nödvändigtvis bero på parternas intressen, incitament och potentialen till en ömsesidigt gynnsam uppgörelse, utan blott på ändringar i kostnader för att dessa transaktioner ska komma till stånd. Transportkostnader är naturligtvis det mest uppenbara ekonomiska exemplet. Men vi hittar transportkostnader även inom politiken. Här kommer ett resonemang som jag hittade häromdagen, i en text från 1909:

När folken eller de maktägande klasserna ändtligen ett stycke fram i medeltiden lärde sig att låta sig företrädas genom ombud, är det en händelse, som ser ut som en tanke, att detta nya sätt vinner sin största framgång i England. Andra länder började också att skaffa sig parlament, som till en början hade rätt mycket att säga till om, och vi behöfva blott påminna om Aragonien med sin kringskurna konungamakt och sin Justicia, den mäktiga förebilden för den svenske justitieombudsmannen. Men skillnaden var allenast, att sedan de romerska vägarna på den spanska halfön lämnats att förfalla, funnos inga framkomliga vattenvägar, som gjorde riksdagsmannens färd till sin bestämmelseort lättare och billigare, under det England på alla sidor var genomskuret af djupt in i landet segelbara floder, som öfverspunno det med ett nät af naturliga och lätt tillgängliga farleder.

Författaren ger där efter en förklaring – vad vi med denna moderna terminologi kan kalla en transaktionskostnadsförklaring – till varför de svenska riksdagarna länge var tämligen underdåniga:

Nyare häfdaforskare hafva med starkt eftertryck betonat, att de svenska konungarna i äldre tider ingalunda voro afvogt stämda mot representationen, utan fastmera af alla krafter sökte, förmå den till täta sammanträden och skaffa den största möjliga tillslutning från olika stånd och klasser. Å andra sidan finner man hos dem, som borde låta sig representeras vid riksmötena, ingen åtrå därefter, utan snarare ett bestämdt motstånd under mycken klagan öfver de allt för tätt återkommande riksdagarna. I sina privilegier söker adeln förbehålla sig att icke allt för ofta varda med riksdagar betvingad, och Karl IX utfar i sitt vanliga mustiga språk mot dess obenägenhet att bevista riksdagarna. Till den småländska adeln skrifver den bistre tuktomästaren bl. a.: “Om I klädden mindre på edra hustrar och döttrar, så haden I bättre råd att ligga vid riksdagarna”. Man har sökt orsaken till denna konungarnas ständiga äflan efter understöd från riksdagar i deras starka känsla af det ansvar, som följde med riksstyrelsen och deras önskan att dela detta ansvar med folkets lagliga ombud. Förklaringen äger nog äfven sin riktighet, men denna konungarnas sträfvan efter ett deladt ansvar hade säkert varit mindre ifrig, om riksdagarna visat lust att nappas med dem om makten. Men det hafva riksdagarna icke gjort, af det enkla skäl, att de icke kunnat det.

Förhållandet har nämligen äfven här varit det, att om deltagandet i riksdagar icke varit en eftersträfvad rättighet, utan en betungande skyldighet, så ligger den förnämsta förklaringen därtill i den stora svårigheten att besöka och bevista dessa landsmöten. Länge har det varit föremål för uppmärksamhet, att de svenska riksdagarna, innan det blef sed att hålla dem i hufvudstaden, så godt som utan undantag plägat förläggas till någon sjöstad, vare sig vid öppna hafvet eller vid någon af de stora sjöarna. Söderköping och Linköping, Arboga och Örebro hafva med förkärlek uppsökts för riksdagars hållande, och det är ingen tillfällighet. Saken var ju den, att i gamla tider med deras få och dåliga vägar till hands var det alltid lättare att komma fram till sjöss. Men det oaktadt torde vi sena tiders barn midt uppe i ångans tidehvarf hafva svårt att föreställa oss, huru det gick till, när en man af anspråkslösa villkor sökte tinga sig plats hos förste bäste prejande skutskeppare, eller med hvilka vedermödor det varit förenadt att skaffa sig skapligt kvarter på riksdagsorten. Så länge detta var fallet, måste olägenheterna af vistandet vid riksdagarna vida öfvergå fördelarna, och riksdagsmännen, de själfskrifne som de valde, blefvo långt mera angelägna att undgå lagstiftarekallets utöfning än att därvid njuta af maktens sötma.

Så förblef det och måste förblifva så länge Sverige hade ondt om goda landsvägar. Men knappast var detta förhållande ändradt genom det svenska landsvägsnätets anläggning, förrän den svenska riksdagens ställning liksom genom ett trollslag förändrar sig.

Svensén, Emil. 1909. “Referendum.” Statsvetenskaplig tidskrift 12 (2), s. 71–74.