Den politiska kulturen i Ungern

Angående dagens artikel om ”Ungerns väg mot hatet” av Ervin Rosenberg (bl a översättare av Tocquevilles verk). Så här berättar historikern John Lukacs:

Jag har en god vän som återvände för gott till Ungern efter fyrtio år i Förenta staterna. Han var en ung advokat och medlem av parlamentet fram till 1949 då han flydde från den kommunistiska terrorns snabbt hårdnande grepp. Han hade gjort en hyfsad karriär i Förenta staterna. Han hade vunnit inträde i staten New Yorks advokatsamfund och sysslade med juridisk rådgivning och emigrantfrågor. För omkring ett år sedan bestämde han sig för att återvända till Ungern för gott; och på grund av den prestige som ungerska emigranter som gjort sig ett namn utomlands då åtnjöt (och som nu håller på att försvinna) är han nu en ledande personlighet inom ett av de småpartier som ingår i regeringskoalitionen. För någon tid sedan läste jag i tidningen ett utdrag ur ett tal som han hållit: ”Oppositionen”, sa han, ”är det ungerska folkets fiende”. Fyrtio års erfarenhet av liberal demokrati i Förenta staterna hade smält bort i den ungerska retorikens hetta.

Tidigare hade jag läst ett annat uttalande av en medlem –statssekreterare, till och med – i hans parti, inte alls någon extremist. ”Det ungerska folkets fiende”, sa denne man, ”är inte längre kommunismen. Det är liberalismen, den ateistiska liberalismen.” Jag är varken ateist eller liberal; men jag tyckte definitivt inte om vad jag läste.

John Lukacs, Slutet på det tjugonde århundradet — och den moderna tidens slut, (Stockholm: Rabén Prisma, 1998), s. 150–1.