Isaiah Berlin och upplysningen

En god vän har uppmärksammat mig på att en understreckare häromdagen framförde en märklig synpunkt på Isaiah Berlin. En skribent vid namn Clas Johan Gardell skriver om en bok av Zeev Sternhell under titeln ‘Motupplysningen lade grunden för fascismen‘.

Sternhell följer den intellektuella produktionen från Vico till vår tids religiösa fundamentalister och placerar många tänkare på kontraupplysningens parnass. [. . .] Kalla krigets totalitarism-teoretiker, som Jakob Talmon och den brittiske filosofen Isaiah Berlin på 1950- talet, fördömde upplysningsfilosofin och hävdade att Rousseaus och Voltaires tankar var ansvariga för den ryska revolutionen och det stalinistiska skräckväldet. I en intervju 1990, när Berlin blev tillfrågad om sina intellektuella förebilder, räknade han bland annat upp Vico och Herder samt Sorel och greve Joseph de Maistre. Den sistnämnde, som levde 1753–1821, var en fransk monarkist som hävdade att den franska revolutionens förödande tsunami utlöstes av ett skalv på 1500-talet när den lutherska reformationen frigjorde individen från den katolska kyrkans trygga kollektiva famn.

Detta är ganska märkligt. Vico och Herder är väl en sak, men att Berlin skulle vara influerad av Sorel och de Maistre är svårare att svälja. Att Berlin ägnade sig åt sådana tänkare var i mångt och mycket för att just förstå uppkomsten av totalitära politiska ideologier. Och därtill, i stycket ovan görs ingen åtskillnad mellan att vara intellektuellt influerad av någon samt att dela dennes politiska slutsatser.

Skälet till att Berlin ifrågasatte upplysningen var att han ansåg att vissa av dess grundantaganden var politiskt farliga. Enligt Berlin så utgörs upplysningens politiska arv inte bara av liberal demokrati utan även av kommunismen. Det var för att komma till rätta med de potentiellt farliga antagandena i upplysningen som Berlin försökte utkristallisera det gångbara och sunda inom motupplysningen. Det kan tilläggas att en person som instämmer med de Maistre aldrig med glädje skulle kunna skriva att Voltaires ”life and writings probably liberated a greater number of human beings than those of any man in recorded history”.

Jag gjorde en sökning på Sternhells bok och hittade en recension skriven av Adam Kirsch i The New Republic:

What is missing from Sternhell’s book is any sense of why the anti-Enlightenment flourished in the first place, and how it produced thinkers of the stature of Burke and Herder. Sternhell takes for granted that the Enlightenment—or his preferred version of it—is mankind’s only hope, so that its opponents cannot seem anything other than perverse and malevolent. Yet it was not just these thinkers who felt that the advance of science and liberalism was making the world less happy. The same intuition can be found in almost all the literature of the nineteenth century, from Wordsworth to Dostoevsky, and sometimes even in Mill, the greatest liberal of all. And it was not just conservatives such as Carlyle who attacked the dehumanizing effects of modern life. Liberals and socialists such as Charles Dickens, George Eliot, and William Morris all felt the same way. When such thinkers looked back to a more organic and religious past, it was not because they were enemies of the human spirit, but because they felt that the spirit was starving in modern conditions. Traditionalism is not always the same as authoritarianism.

Sternhell never really engages this critique of the Enlightenment and its legacy. He simply dismisses it out of hand, leaving the reader to wonder why some of the arguments of Burke and Herder sound so reasonable. [. . .]

At the same time, Sternhell’s belief in the power of ideas means that he offers little sense of how political, economic, and social changes affected the way ideas were received and transformed. He blasts Renan, for example, for writing that “the masses only have the right to govern if they know better than anyone else what is best,” a frankly elitist and anti-democratic notion. But as Sternhell notes, Renan wrote this in reaction to the demise of the Second Republic in France, when the majority of the people elected Napoleon’s corrupt, ineffectual nephew as president and then applauded his decision to abolish democracy and become emperor. It was this coup that, Renan said, “made me disgusted with the people,” and it was a feeling shared by many liberals at the time. Even Mill opposed universal suffrage.

Berlin, Isaiah (2006), Political Ideas in the Romantic Age, (Princeton: Princeton University Press), s. 36.

Upplysningsfundamentalism och ”Islam in Europe”-debatten.

För några veckor sedan dök det upp en liten uppföljning av Signandsights ”Islam in Europe”-debatt. (Årtiondets kanske största debatt. Väldigt liten uppmärksamhet i Sverige dock. Har för mig att Expressen publicerade ett par av de inledande artiklarna)

Timothy Garton Ash har nyligen ångrat att han myntade termen ”Enligthenment fundamentalist”. John Gray gav genast honom bannor, och nu har Thierry Chervel (redaktör på signandsight) försökt reda ut begreppen.

What interest does [John Gray] have in this supposed symmetry of fundamentalisms which [Garton Ash] has just declared obsolete? Gray obviously needs it to uphold his pessimistic worldview.

Det mest intressanta är dock just vad som menas med en upplysningsfundamentalism.

Is there such thing as Enlightenment fundamentalism, a mirror image of Islamic fundamentalism? Is there a danger that these fundamentalisms will drive one another into a spiral of violence until a clash of cultures ensues?

Gray påpekar — som alltid — att fler människor dödades under 1900-talet av sekulära regimer än religiösa. Det var upplysningens ideal som boljsevikerna förvaltade.

Frågan är bara…

… whether Lenin and Mao really did draw on ”Enlightenment ideology”. What they actually drew upon, albeit in a drastically coarsened version, was Marx. Is it enough to declare your own explanation of the world scientific, in order to pass as an advocate of Enlightenment?

[…]

But if real existing socialism was a fundamentalism, it certainly wasn’t Enlightenment fundamentalism. It practised dogmatic exegesis like religious fundamentalism. It just used a different book.

[….]

How is it possible to equate the Enlightenment with fundamentalism? Its principles are aimed precisely against the belief in fundamentals. It is only by ”thinking for oneself” that one emerges from self-imposed immaturity. By thinking for oneself one frees oneself of dogmas and seemingly eternal truths which are imposed by the clergy. Thinking for oneself also means thinking about oneself, self-reflection, self-relativisation in relation to others. This is why the motto of the Enlightenment is often paradoxical: ”Freedom is the freedom of dissenters.”

Jag tycker det känns som om Popper svävar över det här synsättet. Chervel vill fastslå att termen upplysningsfundamentalist självmotsägande, för själva kärnan i upplysningen är att vara icke-dogmatisk. Det vill säga att upplysning inte i främsta hand definieras utifrån vilka föreställningar och åsikter man hyser, utan utifrån hur man hyser dem och den process som gjort att man har anammat dem.

Med detta synsätt kan visserligen vissa av upplysningen typiska ståndpunkter stelna till dogmer, bli en ”karikatyr av förnuftet” som Niklas Ekdal nyligen skrev angående Sovjetunionen, men termen upplysningsfundamentalist är trots det självmotsägande eftersom utvecklingen ifråga innebär att man inte längre verkar i upplysningens anda och endast på ytan kan framstå som tillhörande upplysningen.

Detta påminner om Popper i den meningen att han, exempelvis till skillnad från John Gray, aldrig tolkade Sovjetunionen, med dess officiella ateism och vetenskapstro, som ett genuint uttryck för upplysningen. Gray sätter gärna upp kommunismen på upplysningens ”minuskonto”. Detta gör inte Popper. Genom hela Det öppna samhället och dess fiender finns istället idén om en grundläggande auktoritär tankestruktur i den västerländska traditionen, och att denna kan ta form i olika ideologier och religioner vid olika historiska epoker. Poppers mest koncentrerade formuleringen av detta synsätt tror jag är detta: 

The historicist revolution, like most intellectual revolutions, seems to have had little effect on the basically theistic and authoritarian structure of European thought.

The earlier, naturalistic, revolution against God replaced the name ‘God’ by the name ‘Nature’. Almost everything else was left unchanged. Theology, the Science of God, was replaced by the Science of Nature; God’s laws by the laws of Nature; God’s will and power by the will and power of Nature (the natural forces); and later God’s design and God’s judgement by Natural Selection. Theological determinism was replaced by a naturalistic determinism; that is, God’s omnipotence and omniscience were replaced by the omnipotence of Nature and the omniscience of Science.

Hegel and Marx replaced the goddess Nature in its turn by the goddess History. So we get laws of History; powers, forces, tendencies, designs, and plans, of History; and the omnipotence and omniscience of historical determinism. Sinners against God are replaced by ‘criminals who vainly resist the march of History’; and we learn that not God but History (the History of ‘Nations’ or of ‘Classes’) will be our judge.

It is this deification of history which I am combatting.

(Karl Popper, ’Prediction and Prophecy in the Social Sciences’, i Conjectures and Refutations, Routledge, London, 2003, ss. 465-6.)

Fågan om ”upplysningsfundamentalism” är onekligen central. För om upplysningen i stor grad handlar om hur man hyser och anammar åsikter och trosföreställningar, om icke-dogmatism och icke-fundamentalism, då uppkommer naturligtvis frågan hur man löser konflikter där dessa dessa principer och nödvändiga instituioner utmanas. Om detta handlade den stora ”Islam in Europe”-debatten. Den lär fortsätta.

”The politics of scepticism”

Stuart Sim i The Philosophers’ Magazine:

”Scepticism is not just a rarefied form of philosophical discourse, therefore, primarily concerned to undermine philosophical pretension, but a method for combating authoritarianism in daily life. There’s far too much unquestioning belief and just sheer certainty around, and far too little scepticism and just plain honest doubt. Without scepticism and doubt it is difficult to keep a sense of proportion, and that’s precisely what religious dogmatists in the main lack. They know what is best for us – but of course they don’t, and couldn’t, really know, and that is reason enough to campaign for scepticism. Certainty is the enemy of everything positive that modern society stands for. There’s always far more reason to doubt your beliefs than to be certain about them, and the more you doubt them the less likely you are to feel compelled to force them onto others. Simultaneously, however, you should be doing your best to inculcate doubt in others. Suspension of certainty when it comes to belief should be the minimum we require of both ourselves and our peers. Unfortunately, politics increasingly is becoming colonised by the dogmatists, for whom “there is no alternative”. But there’s always an alternative – that is the creed of an engaged scepticism.”