Isaiah Berlin och det liberala dilemmat gällande utbildning

Som vissa av bloggens läsare vet så skriver jag för tillfället på en uppsats angående ett liberalt dilemma angående utbildning. Dilemmat formuleras bra av Eamonn Callan:

[S]ome people want to deny their own children particular educational opportunities or experiences that are widely regarded as necessary to the good of every individual child. They want this not out of malice toward their children but because they sincerely subscribe to an understanding of what counts as a good human life that is repugnant to the cultural mainstream. That understanding entails a conception of education that seems deeply harmful to children from the perspective of the mainstream. What is at stake here is [. . .] a collision between parental choice and the basic interests (as the larger society defines those interests) of individual children. If parental choice is thwarted in such cases, we have what seems to many people a violation of freedom of conscience. If parental choice is accommodated, children are denied at least part of the education to which many people will think them morally entitled. (2006, 262)

Min uppsats går ut på att undersöka Isaiah Berlins politiska tänkande med detta liberala dilemma i åtanke.

Callan argumenterar i den aktuella artikeln mot William Galston, som angående det kända fallet Wisconsin v. Yoder argumenterar för föräldrars rätt att undandra sina barn från utbildning som strider mot deras (föräldarnas) övertygelser. Utifrån Galstons version av liberalism är detta rätt och rimligt. Intressant är att Galston grundar sin liberalism filosofiskt i Berlins idéer om värdepluralism och har därmed skapat en ”liberal pluralism” i Berlins efterföljd. I min uppsats försöker jag utröna vad Berlin skulle kunna tänkas säga om detta dilemma. Endast vid ett fåtal tillfällen skriver Berlin direkt om utbildning. Men dessa stycken (citerade nedan) är klart i motsättning till Galston. De har en upplysningsliberal ton som knappast är förenlig med Galstons ackommoderande linje gentemot föräldrar som av exempelvis religiösa skäl vill undanhålla sina barn från viss typ av kunskap eller framställandet av vissa livsstilar som de finner anstötliga. Min förhoppning med uppsatsen är dock inte att blott peka ut dessa stycken, utan även att argumentera att att de följer utifrån en logik inom Berlins övergripande antaganden och normativa ståndpunkter. I min uppsats hoppas jag kunna förklara detta, och genom att göra jämförelser till några av Galstons kritiker inom den samtida politiska teorin (främst Callan och George Crowder), visa att Berlins liberalism och värdepluralism innebär att det är giltigt att fastslå individuell autonomi och kritiskt tänkande som legitima mål för skolan, även när dessa mål krockar med föräldrarnas övertygelser, värdet av kulturell tillhörighet, osv.

Eamonn Callans hållning är följande:

I claim that Galston underestimates considerations within his own theory that might tell against deference to parental choice. In particular, he overlooks the extent to which restricting parental choice may be necessary to the expressive liberty of children because of the internal connection between their liberty and the avoidance of servility in their education. Here again Yoder is revealing. I show that considerations of children’s prospective interest in liberty make a reasonable case for regarding the Supreme Court’s decision in Yoder as morally unfortunate. (2006, 263)

Ett av de två centrala stycket i Berlin som jag tänkte ta upp ligger i linje med detta, specifikt det Callan kallar för ”considerations of children’s prospective interest in liberty”. Vid ett tillfälle då Berlin ska förklara hur man kan resonera utifrån hans utgångspunkter gällande frihet, oundvikligheten i moraliska konflikter, osv, så tar han som exempel frågan om att införa ett offentligt och enhetligt utbildningssystem. Detta finner Berlin önskvärt, och han säger sig resonera på följande sätt:

If I were told that this must severely curtail the liberty of parents who claim the right not to be interfered with in this matter — that it was an elementary right to be allowed to choose the type of education to be given to one’s child, to determine the intellectual, religious, social, economic conditions in which the child is to be brought up — I should not be ready to dismiss this outright. But I should maintain that when (as in this case) values genuinely clash, choices must be made. In this case the clash arises between the need to preserve the existing liberty of some parents to determine the type of education they seek for their children; the need to promote other social purposes; and, finally, the need to create conditions in which those who lack them will be provided with opportunities to exercise those rights (freedom to choose) which they legally possess, but cannot, without such opportunities, put to use. (2002, 46)

Jag tänkte koppla detta till Joel Feinbergs kända idé, utvecklad i respons till Yoder, om ”the child’s right to an open future”. Det finns likheter, även om Berlin inte kan ses som en rättighetsteoretiker av Feinbergs släkte. Men en rätt till en ”öppen framtid” tycks återfinnas även i det andra stycket av vikt som jag har hittat. Jag vill argumentera att samma skäl som gör att Berlin att förespråkar långtgående tolerans överlag, samma skäl gör det rimligt med starkt begränsade möjligheter för föräldrar att medvetet begränsa sina barns utbildning och förmåga till egna livsval. Läs nu följande stycken, ur ett långt brev till George Kennan (publicerat i volymen Liberty):

What horrifies one about Soviet or Nazi practise is not merely the suffering and the cruelty, since although that is bad enough, it is something which history has produced too often, and to ignore its apparent inevitability is perhaps real Utopianism – no; what turns one inside out, and is indescribable, is the spectacle of one set of persons who so tamper and ‘get at’ others that the others do their will without knowing what they are doing; and in this lose their status as free human beings, indeed as human beings at all.

Certainly we do not detest this kind of destruction of liberty merely because it denies liberty of action; there is a far greater horror in depriving men of the very capacity for freedom – that is the real sin against the Holy Ghost.
[. . . ]
If pushed to the extreme, this doctrine would, of course, do away with all education, since when we send children to school or influence them in other ways without obtaining their approval for what we are doing, are we not ’tampering’ with them, ’moulding’ them like pieces of clay with no purpose of their own? Our answer has to be that certainly all ’moulding’ is evil, and that if human beings at birth had the power of choice and the means of understanding the world, it would be criminal; since they have not, we temporarily enslave them, for fear that, otherwise, they will suffer worse misfortunes from nature and from men, and this ’temporary enslavement’ is a necessary evil until such time as they are able to choose for themselves – the ’enslavement’ having as its purpose not an inculcation of obedience but its contrary, the development of power of free judgement and choice; still, evil it remains even if necessary. (2002, 339–42)

Vad jag vill hämta ur detta är naturligtvis att den liberala friheten att göra egna livsval också har tydliga implikationer gällande utbildning. Vad jag vill bygga på är tanken att liberalismen innefattar —måste innefatta, trots att den historiskt varit ovillig till det — både en teori om vilka faktiska preferenser som ska tolereras men också en idé om processen genom vilken preferenserna skapas. (Kanske jag här överdriver detta tomrum i liberal teori. Åtminstone enligt Brian Barry, s. 200) Människor föds inte med färdiga preferenser och inte heller med ”the power of choice and the means of understanding the world”. Det är pga detta som skola och utbildning inte kan behandlas som vilken annan samhällsinstitution som helst. Notera att diskussionen här blott är en del i en större debatt. Nämligen den mellan ”autonomi-liberaler” och ”tolerans-liberaler”. Och notera, som David Thunder, att “this toleration-autonomy debate is not merely a ‘family dispute’ about some fine points of liberal theory”.

On the contrary, the outcome of this dispute has dramatic implications for societies where deep religious and cultural differences are either well-entrenched (say, the U.S.) or growing at a fast rate (say, France or Germany). If we adopt a tolerationist stance, social groups and social infrastructures (e.g. schools, hospitals, businesses) devoted to tradition-based ways of life involving, say, arranged marriages, intellectual submission to religious authority, some form of patriarchal social structure, and the limited exposure of members to “alternative ways of life,” may be permitted to exist and reproduce themselves, albeit against the backdrop of a liberal juridical and economic order that includes freedom of association. If, on the other hand, we adopt a pro-autonomy stance, the State and its agents may be authorized to control, either through legal rules or educational policies or both, the internal practices of associations—and presumably, of families—to ensure that their members develop an adequate capacity for personal autonomy, albeit in a prudent and even-handed manner. (Thunder 2009, 155)

Bland dessa ”sociala infrastrukturer” vill jag alltså hävda att skolsystemet har en sådan funktion att den generella debatten mellan tolerans och autonomi inte är rakt av överförbar. Givet en mångfald av preferenser kan vi i övriga fall välkomna en mångfald inom en given social infrastruktur, för en sådan mångfald gör det möjligt för medborgarna att leva sina liv efter eget huvud och känsla för mening. Fortfarande är det så att autonomi-liberalen kan påminna om de fall inom dessa infrastrukturer och sammanslutningar där individer far illa eller hindras från att lämna, och vi kan i sådana fall diskutera legitimiteten i statlig intervention för att upprätthålla vissa liberala värden och individuella rättigheter. Här har vi då tolerans/autonomi-debatten i sin generella form.

Men är skolan en institution om alla andra? Vad bör den liberala friheten innebära här? Isaiah Berlin citerar John Stuart Mill: “The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way”. Och skriver:

If this is so, is compulsion ever justified? Mill had no doubt that it was. Since justice demands that all individuals be entitled to a minimum of freedom, all other individuals were of necessity to be restrained, if need be by force, from depriving anyone of it. (2002, 174)

Tänk att individerna x och y väljer fritt att inrätta sitt liv på så sätt att de går med i en sekt och lever efter vissa värderingar. De besitter ”the power of choice and the means of understanding the world” och de utövar nu sin rätt att ”pursuing our own good in our own way”. Men vad händer om x och y får barn? Ska deras frihet innebära att de och deras sekt tillåts sörja för barnens skolgång på ett sådant sätt att dessa barn inte vet något om yttervärlden, inte något om andra sätt att leva, eller blir intalade att andra sätt att leva leder till helvetet. Eller vore detta ett sätt att beskära dessa barns frihet, vilket isåfall innbär att föräldrarna rätteligen borde bli ”restrained, if need be by force” från att undandra barnen från en allsidig öppen utbildning? Detta är således alldeles oberoende om det sätt att leva som sekten utövar anses legitimt och rätt av staten att tolerera. Jag tror att Berlins utgångspunkter måste leda till en sådan slutsats. För notera kraftfulla i att den vision om människans fria val hade som konsekvens att i teorin ”do away with all education”. Den enda legitima form av utbildning är i liberala ögon den som har ”as its purpose not an inculcation of obedience but its contrary, the development of power of free judgement and choice”. Denna sociala infrastruktur skulle annars helt sakna existensberättigande.  Strider sådan utbildning mot föräldrarnas önskan måste liberalen sätta ner foten, precis som i fall där vuxna sinsemellan kränker varandras frihet.

Går det att finna stöd för detta hos Isaiah Berlin. En teoretiker som skrivit om Berlin ifråga om utbildning är Neil Burtonwood. Men han håller med Galston. I en passage som jag förmodligen kommer kritisera i min uppsats skriver han:

In supporting separate schools for the children of non-liberal cultural minorities liberals should be able to recognise the gains that will be made in terms of cultural congruence and a sense of belonging but they will also have to accept that this entails a loss of individual autonomy. This is only problematic if autonomy is granted absolute status as some kind of foundational human value. As Berlin observes, the reality is a trade-off between human values. There comes a point where we have to make a choice, and for Berlin the genuine liberal does not require that individuals choose autonomy. (Burtonwood 2000, 282)

Är inte detta stycke förvirrat? Individer är visserligen inte är tvingade att ”välja” autonomi, men har de rätt att undandra denna möjlighet för sina barn? Det är ju detta hela frågan handlar om. Man är fri att inträda i en sekt och därmed kanske inordna sig i ett icke-liberalt levnadssätt, kanske även avsäga sig framtida möjligheter till autonoma val. Liberaler kan inte, precis som Burtonwood säger, tvinga människor att ”välja” autonomi. Det finns andra värden: ”cultural belonging”, osv. Men vem ska göra avvägningen mellan dessa värden? Det är det som är frågan. Den som är kritisk mot denna typ av skolor behöver inte vara det pga en idé om att ett autonomt liv är det enda goda (vilket Burtonwood säger: ”this is only problematic if. . .”). Att kräva ”en öppen framtid” innebär inte att autonomi görs till det enda legitima sättet att leva.

Ja, det var några korta punkter om vad min uppsats handlar om. Synpunkter tas tacksamt emot. Som brukligt när man skriver uppsats så har jag varit ute och seglat på de vida haven, läst vitt och brett, innan jag lyckats smalna av ordentligt. Ett tag lämnade jag Berlin helt och ägnade mig åt samtida teoretiker, men nu, för att få en striktare ram, har jag återgått till Berlin.

Nu har jag bara 2,5 vecka kvar att skriva. Måste därför släppa lite på perfektionismen och börja hulka upp text på allvar. Usch. Publicerar kanske några stycken här på bloggen allt eftersom. Ni får gärna ge mig ett handtag genom kritik och frågor kring upplevda glapp i tankegångarna.

Referenser

Berlin, Isaiah (2002), Liberty (Oxford: Oxford University Press).

Burtonwood, Neil (2002), ’Must Liberal Support for Separate Schools Be Subject to a Condition of Individual Autonomy?’, British Journal of Educational Studies, Vol. 48, No. 3, pp. 269-284.

Callan, Eamonn (2006), ’Galston’s Dilemmas and Wisconsin v. Yoder’, Theory and Research in Education, Vol. 4, No. 3, pp. 261–273.

Thunder, David (2009), ’Why Value Pluralism Does Not Support the State’s Enforcement of Liberal Autonomy: A Response to Crowder’, Political Theory, Vol. 37, No. 1, pp. 154–160.

”Happy are those who live under a discipline which they accept without question” (Isaiah Berlin)

Stephen Law redogör i The Philosophers’ Magazine för sin bok The War for Children’s Minds. Han citerar där ur The Catholic Encyclopedia’s inlägg under ”infallibility”:

[One] must listen to the voice of those whom God has expressly appointed to teach in His name, rather than to one’s own private judgment … he who chooses to make himself, instead of the authority which God has instituted, the final arbiter in matters of faith is far from possessing the true spirit of faith.

Att jämföra med Isaiah Berlin i ‘The Pursuit of the Ideal’:

Happy are those who live under a discipline which they accept without question, who freely obey the orders of leaders, spiritual or temporal, whose word is fully accepted as unbreakable law; or those who have, by their own methods, arrived at clear and unshakable convictions about what to do and what to be that brook no possibe doubt. I can only say that those who rest on such comfortable beds of dogma are victims of forms of self-induced myopia, blinkers that may make for contentment, but not for understanding of what it is to be human.

Berlins värdepluralism har ibland tolkats som en intäkt till grupprättigheter och särlagstiftning för att skydda icke-liberala minoriteter. Dessa ”tolerans-liberaler” accepterar då exempelvis separat skolgång med religiösa utgångspunkter. Men många av de citat jag lagt ut på sistone pekar mot att vid varje tillfälle Berlin diskuterar utbildning och skola så låter han som en genuin ”autonomi-liberal” . Värdepluralismen tycks implicera att individen oundvikligen är ställd inför svåra avvägningar här i livet, och all utbildning måste sträva mot att ge individen verktyg att handskas med detta; därmed är all utbildning som tvärtom strävar efter att överföra en fastlagd värdeskala och moralisk auktoritet helt förkastliga. Berlin måste därför ses som en försvarare av det som han beskriver som karakteristiskt för västerländsk utbildningstradition:

Western education since the earliest times has consisted in teaching men the techniques of answering for themselves the questions which most tormented men – what to be, what to do, how to treat others, what to seek above all other things.

Hursomhelst, för att återgå till Stephen Law: han har en tankeställare till alla de som anser det legitimt med religiösa skolor.

Now here is the challenge. Those who favour a move back in the direction of the kind of Authority-based religious education that predominated up until the 1960s should ask themselves the following question.

Suppose political schools started springing up – a neoconservative school in Billericay followed by a communist school in Middlesbrough. Suppose these schools select pupils on the basis of parents’ political beliefs. Suppose they start each morning with the collective singing of political anthems. Suppose portraits of their political leaders beam down from every classroom wall. Suppose they insist that pupils accept, more or less uncritically, the beliefs embodied in their revered political texts.

If such schools did spring up, there would be outrage. These establishments would be accused of educationally stunting children, forcing their minds into politically pre-approved moulds. They’re the kind of Orwellian schools you find under totalitarian regimes in places like Stalinist Russia. My question is, if such political schools are utterly unacceptable, if they are guilty of educationally stunting children, why on earth are so many of us still prepared to tolerate their religious equivalents?

Isaiah Berlin, ‘The Pursuit of the Ideal’, The Crooked Timber of Humanity, (London: Pimlico, 2003), s. 13-14.
Isaiah Berlin, ‘Democracy, Communism and the Individual’, (s. 5-6), The Isaiah Berlin Virtual Library.

Mer Isaiah Berlin om utbildning

Education, even if it cannot by itself knock down the barriers by which human beings are divided, should at any rate not add to them. Whatever else the task of education, it should not drive the intellect and the imagination of students into channels that seem to become narrower as our century grows older.

[. . .]

[Wider] knowledge is worth striving for. It is not necessary to believe that all knowledge always makes men happier or freer or morally better. The applications of modern science, it may be argued, have increased oppression, danger, misery in some spheres, as well as vastly diminished them in others. It need only be accepted, firstly, that the discovery of the truth is a great good in itself; and secondly, that the only real remedy for the evil consequences, whether of ignorance or of knowledge, is more knowledge: clearer understanding of what is involved, of what is worth pursuing, of means and ends, consequences and their value.

Unless men are given the chance to find out what kind of world they live in, what they have made, are making, and could make of it — and this can only be done if they have some notion of what other men are thinking and feeling and doing, and how and why — they will continue to walk in darkness and be faced by the unpredicted and sometimes appalling consequences of one another’s activities — faced by this beyond the degree which seems inescapably imposed on us all by our imperfections. The fact that we are never likely to know enough is no reason for not seeking to know as much as we can; to settle for less than this is gratuitous defeatism: blind surrender to forces which can be controlled.

Isaiah Berlin, ‘General Education’, i The Power of Ideas, (London: Pimlico/Random House, 2001), s. 214-5.

Isaiah Berlin om utbildning och indoktrinering

Jag har tidigare refererat till ett långt stycke där Isaiah Berlin behandlar utbildning och skola. Det gör han tyvärr på väldigt få ställen, men nu har jag i alla fall hittat ytterligare ett. Likt brevet till George Kennan handlar följande passage om vad som skiljer västerländska demokratier från totalitära staterna.

This violent contrast emerges most clearly in the conception of education: Western education since the earliest times has consisted in teaching men the techniques of answering for themselves the questions which most tormented men – what to be, what to do, how to treat others, what to seek above all other things.

Much blood has been shed by the schools of thought and religions advocating different ways of seeking replies to these questions. But even those most despotic in practice have paid at least lip-service to the idea that men must be so taught as to want to seek the right ends freely, because they believed in them and not because they were socially or morally conditioned into believing nothing else.

But the task of a Communist educator is not to supply knowledge and develop the faculty of assessing critically, but principally that of Stalin’s engineer – of so adjusting the individual that he should only ask those questions the answers to which are readily accessible, that he shall grow up in such a way that he would naturally fit into his society with minimum friction. History decrees how the society must behave if it is not to be destroyed. Only those are happy who are not self-destructive. There is, therefore, only one nostrum for happiness and this the ‘social engineer’ applies in creating those human arts or limbs and organs of which the ‘progressive’ social mechanism or organism must consist.

Curiosity for its own sake, the spirit of independent individual enquiry, the desire to create or contemplate beautiful things for their own sake, to find out truth for its own sake, to pursue ends because they are what they are and satisfy some deep desire of our nature, are henceforth damned because they may increase the differences between men, because they may not conduce to harmonious development of a monolithic society.

Isaiah Berlin, ‘Democracy, Communism and the Individual’ (s. 5-6), The Isaiah Berlin Virtual Library.

Isaiah Berlin om liberalismen och rättfärdigandet av utbildning och fostran av barn

1951 brevväxlade Isaiah Berlin med den berömde amerikanske diplomaten George Kennan (upphovsmannnen till ‘containment’-politiken gentemot Sovjet). Breven mellan dessa figurer, båda två starkt förknippade med begreppet ‘cold war liberalism’, kom att handla om just innebörden av ett liberalt samhälle och om berättigandet av dess principer.

En central aspekt är att ett liberalt samhälle inte manipulerar (”tamper”) eller formar (”mould”) sina medborgare till lydiga undersåtar utan låter dem utvecklas till fria individer.

What I take you to say, and what I should have said myself if I had had the wit or the depth, is that the one thing which no utilitarian paradise, no promise of eternal harmony in the future within some vast organic whole will make us accept is the use of human beings as mere means – the doctoring of them until they are made to do what they do, not for the sake of purposes which are their purposes, fulfilment of hopes which however foolish or desperate are at least their own, but for reasons which only we, the manipulators, who freely twist them for our purposes, can understand. What horrifies one about Soviet or Nazi practise is not merely the suffering and the cruelty, since although that is bad enough, it is something which history has produced too often, and to ignore its apparent inevitability is perhaps real Utopianism – no; what turns one inside out, and is indescribable, is the spectacle of one set of persons who so tamper and ‘get at’ others that the others do their will without knowing what they are doing; and in this lose their status as free human beings, indeed as human beings at all.

[. . . ]

Certainly we do not detest this kind of destruction of liberty merely because it denies liberty of action; there is a far greater horror in depriving men of the very capacity for freedom – that is the real sin against the Holy Ghost. Everything else is bearable so long as the possibility of goodness – of a state of affairs in which men freely choose, disinterestedly seek their ends for their own sake – is still open, however much suffering they may have gone through. Their souls are destroyed only when this is no longer possible. It is when the desire for choice is broken that what men do thereby loses all moral value, and actions lose all significance (in terms of good and evil) in their own eyes; that is what is meant by destroying people’s self-respect, by turning them, in your words, into rags.

Men om motståndet till denna typ av manipulering är kännetecknet för att liberalt samhälle så uppkommer ett problem. På vilka grunder kan ett sådant samhälle legitimera utbildning och fostran av sina barn?

If pushed to the extreme, this doctrine would, of course, do away with all education, since when we send children to school or influence them in other ways without obtaining their approval for what we are doing, are we not ’tampering’ with them, ’moulding’ them like pieces of clay with no purpose of their own? Our answer has to be that certainly all ’moulding’ is evil, and that if human beings at birth had the power of choice and the means of understanding the world, it would be criminal; since they have not, we temporarily enslave them, for fear that, otherwise, they will suffer worse misfortunes from nature and from men, and this ’temporary enslavement’ is a necessary evil until such time as they are able to chosose for themselves – the ’enslavement’ having as its purpose not an inculcation of obedience but its contrary, the development of power of free judgement and choice; still, evil it remains even if necessary.

De som skiljer de kommunistiska och fascistiska samhällena från de liberala är att de förstnämnda vidhåller att detta slags uppfostran inte bara är nödvändigt för barnen utan för hela folket hela tiden, för att skapa det utopiska samhället. Liberaler har ett annat synsätt:

For we, i.e. those who join with us, are more concerned with making people free than making them happy; we would rather that they choose badly than not at all; because we believe that unless they choose they cannot be either happy or unhappy in any sense in which these conditions are worth having; the very notion of ’worth having’ presupposes the choice of ends, a system of free preferences; and an undermining of them is what strikes us with such cold terror, worse than the most unjust sufferings, which nevertheless leave the possibility of knowing them for what they are – of free judgement, which makes it possible to condemn them – still open.

Isaiah Berlin, ”A Letter to George Kennan”, Liberty, (Oxford: Oxford University Press, 2002), s. 339–342.