Den svenska debattens mysterium

Frågan om det svenska debattklimatets natur och förändring är fortsatt fascinerande, och jag kan inte avhålla mig att fundera kring Mattias Hagbergs granskning för DN:s räkning av övriga borgerliga ledarsidors förändrade budskap och innehåll.

Hagberg ser en ideologisk förskjutning mot konservatism och högerpopulism. När Hagberg kontrasterar 2016 med samma tid 2010 finner han att 2010 präglades av betydligt större spännvidd i ämnen – ”allt från sömnbrist till narkotikapolitik”, och med ett tonfall som ”ofta [är] positivt, framtidsorienterat, hoppfullt”. En stor förändring alltså.

Det uppenbara försvaret för dessa ledarskribenter är naturligtvis att världen har förändrats, snarare än de underliggande värdena hos skribenterna. Jämfört med 2010 har det helt enkelt blivit påkallat med ett större fokus på grundläggande frågor om kriminalitet, rättssäkerhet, migration och samhällsgemenskapens grunder, etc. Eller som Anna Dahlberg skriver:

Mattias Hagberg undrar varför vi inte skriver lika mycket om exempelvis jämställdhet som vi gjorde 2010. Svaret är enkelt. Personligen kan jag inte uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn. Det finns första och andra rangens frågor och om samhällets grundläggande funktioner börjar svikta måste vår opinionsbildning anpassas efter det.

En intressant aspekt är att båda sidor utgår från att den offentliga debatten 2010 faktiskt var adekvat och rimlig. Hagberg anser det per automatik, hans kritiker genom att hänvisa till att den politiska verkligheten var annorlunda.

Men redan 2010 borde det ha varit uppenbart att mycket allvarliga problem var under uppsegling, och att de inte behandlades ordentligt. I mars 2010 skrev jag en text med utgångspunkt i att jag jag då hade blivit rånad och frihetsberövad i mitt arbete som lastbilschaufför. Jag sammanfattade bland annat brottsligheten som denna verksamhet (leverans av tobak i sydvästra Skåne) varit utsatt för, och beklagade mig över den svenska debattens brist på känsla för prioritet:

[Det] ska också påpekas att [rånet] i fråga inte är en isolerad företeelse. Denna ganska ringa verksamhet (som omfattar 3,5 chaufförstjänster ) har under de senaste två åren utsatts för två rån (varav ett med automatvapen, bakbunden chaufför, osv), en stulen lastbil, en knivhotad chaufför i Trelleborg, en pistolhotad chaufför i Rosengård, en tårgasattack från ett ungdomsgäng i Helsingborg, samt en rad mindre incidenter. Antalet liknande händelser som har drabbat kunderna är alltför många för att räkna upp, men de senaste innefattar två misshandlade affärsbiträden under ett rånförsök i Lund och nu i helgen en pistolhotad butiksinnehavare i Söderkulla.

För min del utgör all denna brottslighet — organiserad eller ”spontan” — tecken på ett samhälle som sviktar i sin förmåga att besvara ”politikens första fråga”. Det är vad min magkänsla säger mig, när jag i mitt arbete besöker de ruffiga delarna av Helsingborg, Landskrona eller Malmö. Inte minst under de senaste vintermånaderna då mörkret hunnit falla innan arbetets slut, så har känslan av osäkerhet, som till råga på allt tycks mig vara rationellt underbyggd, varit stark. Befinner jag mig i ett område där faktiskt politiken råder? ”Order, protection, safety, trust, and the conditions of cooperation”?

Som sagt, innan detta råder så är det, utifrån den realistiska ansatsen, oresonligt att sätta upp andra mål på den politiska agendan. Det är därför jag blir bekymrad över den svenska politiska debatten, där så mycket annat står på agendan. Skälet till detta måste vara ett slags politisk ojämlikhet. De agendasättande delarna av vårt samhälle bor eller arbetar inte inom sådana områden, och även om de har insikter om tillståndet så finns det stora risker med att föra upp det till debatt. Försvårande faktorer är att denna kriminalitet i de flesta av dessa fall (som jag personligen har erfarenhet från) är begången av invandrare.1 Och de som främst utsätts för brotten kommer därtill ur grupper som har svårt att göra sig hörda: dels andra invandrare, dels lågutbildad arbetarklass som har svårt att artikulera sina åsikter och erfarenheter på ett adekvat, icke-generaliserande, sätt. Dessa två fakta — att bristerna i vår politiska gemenskap drabbar vissa grupper i mycket högre grad än andra, och att dessa grupper samtidigt har svårigheter att få gehör för detta i debatten — är ett allvarligt problem. Det handlar, i en mycket precis mening, om politisk ojämlikhet.

Under denna tid, och inte minst efter valet 2010, var det mycket svårt att diskutera sådana här saker i offentligheten, eftersom så väldigt många ansåg att det var suspekt att lyfta frågor om brottslighet och integration. Många akademiker och journalister repeterade mantrat att det viktigaste var att bekämpa negativa föreställningar och berättelser kring invandring och integration, snarare än att sakligt diskutera vilka problem som fanns, och vad som kunde göras. Detta var olyckligt. Och ja, man borde till och med ha kunnat diskutera huruvida landets migrationspolitik eventuellt övertrasserade samhällets integrationsförmåga.

Detta var, i min mening, förlorade år vad gäller svensk politisk debatt, och jag tror att de bäddade för att ett parti med rötter i nazismen kunde växa till att numera vara tredje största parti.

Diskussionen om den svenska politiska debatten bör därför i mina ögon inte fokusera alltför mycket vid själva förändringen 2014-2016. Det som verkligen är i behov av förklaring är det konsensus som rådde tidigare.

Detta för oss tillbaka till Hagberg. Särskilt i hans resonemang om socialliberalism och migration är Hagbergs artiklar intressanta genom vilka grundantaganden som de avslöjar. Hagberg kategoriserar helt enkelt frågor om invandring och nationell identitet som i sig ett avsteg från sociallliberal ideologi. Därmed illustrerar artiklarna, helt oavsiktligt, hur avlägsen svensk offentlighet verkligen varit från hur de akademiska diskussionerna om dessa frågor ser ut. Hagberg tar den politiska teoretikern Gina Gustavssons redogörelse för en av mainstream-positionerna kring förhållandet mellan liberalism och nationalism som ett exempel på en högervridning. Tvärtom är det just symptomatiskt att de synsätt Gustavsson beskriver överhuvudtaget ansetts udda och suspekta i Sverige. De två främsta internationella företrädarna för den position hon beskriver är för övrigt båda socialdemokrater. Att inget etablerat parti, exempelvis just Socialdemokraterna eller Folkpartiet, har influerats av denna flera decennier långa diskussion är mycket talande för svensk offentlighet.

* * *

Hagbergs antagande att invandringskritik per definition är ett avsteg från socialliberalism är helt enkelt mycket märkligt. Inte för att det råder konsensus inom akademin kring hur denna ideologi förhåller sig till migration – men för att det helt enkelt pågår en levande debatt. För att ytterligare illustrera detta kan vi gå tillbaka 25 år i tiden och titta på en mycket inflytelserik akademisk diskussion i denna fråga.

I ett ofta refererat replikskifte från 1992 diskuterar de politiska teoretikerna Joseph Carens och James Woodward just frågan om förhållandet mellan fri rörlighet och välfärdsstat i den tanketradition som kallas ”liberal egalitarianism”. Joseph Carens – en känd förespråkare för öppna gränser – tar Kanadas vård av aidssjuka som ett exempel. Om migration från USA var öppen skulle ”both the capacity and willingness to support the programmes be in jeopardy”.2 Det tycks som att det är upprätthållandet av gränsen som gör det möjligt för Kanadas medborgare att välja en mer generös sjukvårds- och socialpolitik än USA.3 Carens accepterar att så är fallet, men med hänvisning till att liknande begränsningar inom ett land, exempelvis USA:s delstater, skulle uppfattas som omoraliska, så borde motsvarande gränser mellan stater betraktas som lika orättfärdiga, eftersom Carens inte kan se några avgörande skäl till att statlig suveränitet ska förlänas sådan moralisk tyngd.4 Om man anser att det råder en konflikt mellan öppna gränser och omfattande välfärdssystem så måste man således välja – och Carens val är att hålla gränsen öppen tills ända fram till att det finns reella skäl att oroa sig för effekterna på ”den allmänna ordningen” och de grundläggande institutionerna för lag och ordning – det är uttryckligen en ”minimalist standard”.5 Carens idealvärld är en värld av socialliberala välfärdssamhällen med fri migration, men rent konkret sätter han rörlighet mellan politiska enheter före de socialliberala ambitionerna i varje given politisk enhet.

Det är därför inte svårt att ifrågasätta om Carens svar är det enda rimliga svaret för någon som förfäktar liberal-egalitära ideal. I praktiska termer innebär Carens prioritering att socialliberala samhällen alltså inte är realiserbara.6 Och en existerande välfärdsstat som anammar Carens sätt att prioritera och tillåter omfattande migration kan komma att bli ett samhälle där medelklass och rika drar sig tillbaka från offentliga institutioner (och betalningsviljan för dem minskar då i förlängningen, vilket skapar en ond cirkel). Bostadssegregationen ökar, flykt till privatskolor, mindre användande av bibliotek, kollektivtrafik och andra offentliga inrättningar. Kort sagt, människor reagerar genom att återupprätta ”gränser” i mindre skala och på den gemensamma offentlighetens bekostnad. James Woodward noterar i sitt svar att Carens position långt ifrån karakteriserar de länder som faktiskt har anammat liberal-egalitära ideal: de flesta stater i Skandinavien och nordvästra Europa har präglats av relativt restriktiva regler för invandring och medborgarskap – då som nu för västliga välfärdsstater exempelvis en politik som ser till att det är utvecklingsländer som huserar den största andelen av världens flyktingar.7 Det går naturligtvis att betrakta detta som ett misslyckande med att nå upp till sina ideal. Men givet att Carens själv erkänner att omfattande migration till ett land som Kanada skulle begränsa landets möjligheter till en ambitiös socialpolitik så är frågan om denna praxis istället avspeglar att fri eller omfattande migration faktiskt inte är vad den liberala egalitarianismen sätter som främsta värde.

Woodward ställer därför frågan om när det inte längre blir rimligt att kalla någon för socialliberal: kvalar Carens in även när hans rekommendationer enligt egen utsago förmodligen omöjliggör socialliberala institutioner och värdens uppkomst och existens? Även om det ideal som teoretikern resonerar sig fram till innebär att välfärdssystem bör vara globala och inte villkoras till medborgarskap, så krävs också ett ställningstagande om vad som bör göras i den aktuella världens icke-ideala omständigheter där de facto sådana välfärdsprogram inte existerar mer än i ett fåtal länder, och där den globala ojämlikheten skapar starka incitament till att migrera.8 Och det är på den punkten som Woodward undrar om Carens val är rimligt:

[A] commitment to the characteristic policies and institutions of the modern welfare state is, one would have thought, a key feature which distinguishes liberal egalitarianism from such competing political traditions such as libertarianism which require the dismantling of such policies and institutions. Can it really be true that a commitment to liberal egalitarian values implies that one must embrace policies that would lead to just this dismantling?9

Woodward är alltså enig med Carens om att det finns en målkonflikt mellan välfärdsstat och migration, men han menar också att socialliberalers och socialdemokraters ideologi innebär ett ställningstagande att, så länge de omständigheter som skapar målkonflikten består, prioritera de inomstatliga ambitionerna kring jämlikhet och omfördelning.

* * *

Länge var Woodwards position också konsensus i Sverige. En ambition om långtgående jämlikhet satte uttryckligen ramarna för hur stor invandringen kunde vara. En bärande tanke i svensk migrationspolitik har varit att invandringens omfattning måste vara kopplad till integrationsprocessens framgång – den interna jämlikheten och sammanhållning har motiverat restriktioner.10 Det är denna hållning som under 2000-talet successivt övergavs, och av olika anledningar tycks vi haft väldiga svårigheter att prata om de problem som en omfattande migration kan medföra till ett land med stor välfärdsstat, höga tillitsnivåer, höga jämlikhetsambitioner, och med ovanligt frigjorda normer kring familjeliv och individuell autonomi. Det är uppkomsten och existensen av denna epok i svensk politik som är i störst behov av förklaring – inte hur den till slut gick i graven.

Av olika anledningar var det liberala och konservativa som först satte ljuset på dessa bortglömda målkonflikter, och vissa av dem kommer alltid höra till de mer restriktiva i sina positioner. Men det är helt enkelt inte intellektuellt försvarbart att som på sina håll inom vänstern fortsätta att agera som om det inte finns en grundläggande målkonflikt. Det är en empiriskt öppen fråga vid vilken nivå som effekter på resurser och betalningsvilja blir påtaglig – och svaren kan vara mer eller mindre verklighetsförankrade. Det är också en normativt öppen fråga vad som är det moraliskt rätta att prioritera. Man diskvalificerar sig dock från en seriös diskussion om man inte låtsas om att det finns ett val att göra här.

 

Noter:

  1. Tillägg 2016: Detta handlade alltså om en konkret observation om ett litet antal fall. Därutöver finns såklart den omdiskuterade frågan om överrepresentation i statistiken som helhet. Det verkar råda konsensus kring en överrepresentation på ca 2,5. Detta anförs exempelvis även av Sarnecki som i övrigt anser att överrepresentationen i grunden har socioekonomisk förklaringsgrund. Sarnecki nämner att invandrare är ”särskilt kraftigt överrepresenterade” vad gäller misshandel, rån, och sexualbrott. Se debattinlägget: ”Ökad invandring leder inte till ökat antal brott”. Personligen övertygas jag inte av Sarneckis övergripande poäng. Ojämlikhet och utsatthet är tveklöst en förklarande mekanismen. Men dessa företeelser är knappast oberoende av invandringen: att öka invandringen av människor med låg kunskapsnivå och ett annat språk medför större ojämlikhet och socialt utanförskap. Därmed blir det konstigt att dra den övergripande slutsatsen att invandringen inte påverkar brottsligheten. Men detta är en parentes. Eller en fotnot rättare sagt… ↩︎
  2. Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 41. Carens har ändrat en del av sina positioner från sin ursprungliga artikel 1987 till sin senaste bok 2013. Det aktuella avsnittet handlar dock inte om Carens som sådan, utan är bara menat som exempel på ett meningsskifte. ↩︎
  3. Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 42. ↩︎
  4. Detta är Carens så kallade ”Cantilever”-argument som varit föremål för mycket diskussion, se Carens (2013), The Ethics of Immigration, s. 237-45. ↩︎
  5. Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 30. ↩︎
  6. Och givet antalet flyktingar i världen är inte heller Carens inställning till asylrätten i praktiken förenlig med en socialdemokratisk välfärdsstat, se Gibney (2004), The Ethics and Politics of Asylum, s. 74-76. ↩︎
  7. Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 63. ↩︎
  8. Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 77-79. ↩︎
  9. Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 72. ↩︎
  10. Se exemplevis Spång (2008), Svensk invandringspolitik i demokratiskt perspektiv, s. 48, 53, 96; Öberg (1994), Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser, s. 61 anger att det är vid 1968 års riktlinjer för utlänningspolitiken som jämlikhetsmålet första gången används som motivering i förhållande till invandringspolitiken. ↩︎

Anne Ramberg och välfärdsstaten

Förra veckan blev en intervju med Anne Ramberg i P1 mycket uppmärksammad. Angående att många fler partier nu pratar om att vi måste ”värna välfärden”, sa Ramberg (ca 40 minuter in):

Jag inser också att alla dom gamla människor som har jobbat hårt ett helt liv … nu ska ställas emot alla dom flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Det är bra att denna ärliga prioritering kommer i dagen. Det ska Ramberg ha heder av, för ett av problemen i höstas var att målkonflikter förnekades. Under hela hösten 2015 kampanjades det på många håll att man inte fick ”ställa grupper mot varandra” och inte ”göra människor till siffror”. Det var en orimlig hållning. Både jag (i SSU:s tidskrift Tvärdrag) och min statsvetarkollega Anders Sundell (på Politologerna) kände oss på olika håll plötsligt manade att påminna om en av statsvetenskapens grunddefinitioner: att politik handlar om ”den auktoritativa fördelningen av värde”. Det är inget sundhetstecken att sådana självklarheter behövde sägas. Det är för övrigt extra svårbegripligt hur detta kan/kunde vara kontroversiellt i ett parti vars själva väsen handlar om fördelningspolitik. Idén om fördelning, när allt kommer kring, är bara meningsfull utifrån antagandet att resurserna är begränsade. Med detta sagt finns det självklart retorik och politiska förslag vars syfte verkligen är att slå split och misstro. Men om det tas till intäkt för att man inte får ifrågasätta om resurser satsas bäst och skäligast på en grupp eller nyttighet i samhället över en annan, då har man abdikerat från politikens grundläggande uppdrag.

Hursomhelst, det är positivt att debatten nu har förflyttats så att mycket färre nu försöker gömma sig bakom sådana retoriska grepp. Det gör att vi nu öppet kan diskutera ställningstaganden och värderingar. Så låt mig diskutera just Rambergs inställning till målkonflikten. Kanske kan det inspirera någon journalist att ställa svårare frågor nästa gång, och på så sätt få till stånd en mer nyanserad debatt.

För min första reaktion på intervjun var nämligen en liten irritation över att Ramberg tilläts att utan följdfrågor argumentera utifrån rena principskäl (”humanism”), och aldrig behövde motivera någon begränsning alls. Men i en värld av upp till 60 miljoner människor med skyddsskäl så kan man tycka att en debattör bör ha en idé om när Sverige har tagit sin del av bördan. Kort sagt, man borde ha en idé om vid vilken punkt ”humanismen” möter ett legitimt egenintresse/gruppintresse. Man bör bli pressad att svara vilken nivå man anser är den rimliga. För tanken på att man i sin tur kan bli kritiserad för egoism av någon som vill förlägga linjen ytterligare åt det universalistiska hållet skulle kunna medföra lite större ödmjukhet gentemot de man själv anser ha dragit linjen för egoistiskt. Framförallt tvingar det en att erkänna att de flesta av oss är inblandade i samma svåra bedömningar, snarare än att som Ramberg reducera frågan till bara två ”sidor”, humanism eller gruppegoism.

Fast å andra sidan, om Ramberg faktiskt säger att det är så hon ser på frågan så ska vi ta henne på allvar och försöka utreda vad som händer om man anammar hennes tänkande. I sitt blogginlägg skriver hon:

[I] en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden.

Detta är såklart just en princip om att omsorg om välfärdssystemen inte ryms inom vad som är ett legitimt gruppintresse. Det är värt att påpeka att detta är en ganska radikal linje. I Rambergs ögon är det inte en fråga om gradskillnader – att vi kan offra en del välfärd, men att det också finns en punkt där vi med goda skäl kan anse oss gjort tillräckliga uppoffringar. Det vill säga hon avfärdar premisserna för den diskussion som de flesta av oss anser delta i. (Här finns exempelvis inte ens rum för argumentet att Sverige borde ta emot en andel flyktingar motsvarande vår andel av världens BNP.) Istället är det renodlade principiella positioner som hon är ute efter. Hon tycks anse att man måste ha en princip som ger samma utslag i alla situationer eller nivåer där en praktisk målkonflikt uppkommer mellan den egna välfärden och andras basala skydd. Kort sagt, hon är inte intresserad av att, i bokstavlig mening, hitta en ”avvägning” mellan dessa intressen, utan bara av principer som ger otvetydiga utslag i hur den aktuella typen av intressekonflikt ska avgöras.

Samtidigt undrar jag om hon helt tänkt igenom vad de två extrempositionerna isåfall består i. Exempelvis tycks Ramberg utgå från att nuvarande politik, eller önskan av minska flyktinginvandringen, utgör renodlad gruppegoism. Men både gårdagens och dagens politik utgör i själva verket en avvägning mellan gruppens intressen och utomståendes. Hade Sverige agerat utifrån ren gruppegoism hade vi inte haft något bistånd överhuvudtaget (eller bara så lite som skulle kunna motiveras egennyttigt). Vi skulle förmodligen inte heller ha någon flyktinginvandring alls. Detta senare påstående går för övrigt att göra utan att man intar någon speciell hållning i frågor om mångfaldens värde kontra institutionernas behov av homogenitet. För oavsett var man landar i sådana frågor så skulle mångfaldens värde istället kunna tillfredsställas av kvalificerad arbetskraftsinvandring, och vars omfattning skulle kunna kalibreras för att undvika integrationsproblem. En del av de sociala problem, bristande social rörlighet och bristande integration som Sverige präglas av är uppkomna av våra humanistiska åtaganden i flyktingfrågan, snarare än som en nödvändig baksida av invandring i sig. Ett totalt egennyttigt land skulle kunna ha invandring som gav den mångfald som det önskade, men välja ut högutbildade invandrare och noga väga mångfalden i relation till samhällets och invandrarnas förmåga till integration, etc. Sverige utmärker sig dock sedan 70-talet av att flyktinginvandring dominerar över arbetskraftsinvandring – i praktiken en invandring dominerad av lågutbildade till en ekonomi som hör till de mest kunskapsintensiva. Ett land som satte sina egna intressen över allt annat skulle aldrig bedriva en sådan politik. Det följer att så länge Sverige inte har strypt allt bistånd och helt stängt dörren för all flyktinginvandring så kan dess politik alltså inte betraktas som ren gruppegoism. Vi har alltid befunnit oss på en skala vad gäller hur vi värderar egna och andras intressen. Det är naturligtvis fortfarande möjligt att tycka att den nuvarande avvägningen är för egoistisk, men det är inte korrekt att måla upp alla sina motståndare som företrädare för extrempositionen att inget välstånd eller välfärd någonsin bör offras.

Om Ramberg nu ändå vill beskriva det på detta sätt så måste ett minimikrav vara att hon också tar ansvar för ”sin” egna motsatta extrempunkt. Och hon är, åtminstone med debattens tidigare mått, faktiskt förvånansvärt bra på detta. I sitt blogginlägg skriver hon att flyktingmottagande innebär att ”alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav”. Det är inte många som faktiskt står upp för att de anser att en långsiktig sänkning av välfärd och institutioners kvalitet är ett acceptabelt pris. Men det bör ändå inskärpas att det är ett missvisande ”kanske” som hon slänger in, alternativt att ”lång sikt” här sträcker sig bortom alla nu levande individer. Kort sagt avspeglar formuleringen att hon nog inte helt tänkt igenom sin positions interna logik.

Hennes formulering väcker nämligen två frågor: hur mycket lägre krav, och hur länge. Hur många av de 60 miljonerna med skyddsskäl bör Sverige ta emot? Eftersom omsorg om den egna gruppens välfärdssystem anses vara ogiltig gruppegoism, så har Ramberg ingen ”broms” att tillgå i sitt resonemang. Sveriges skyldigheter härstammar från att vi är ett rikt och stabilt land, och i avsaknad av andra principer som kan ange en brytpunkt, så måste vi dra slutsatsen att storleken på flyktingmottagandet kommer vara omfattande så länge som Sveriges relativa välstånd är stort. När den offentliga ekonomin och samhällets institutioner försämras, av de kostnader och de personella resurserna som flyktingmottagningen och integrationen kräver, så leder detta naturligt till att Sverige blir mindre attraktivt som land, och flyktingströmmen minskar. Mycket mer än så kan inte Ramberg säga. Det ligger i positionens natur att så länge andra människors basala intressen främjas av att komma hit så kan Ramberg inte neka, förrän när själva den politiska ordningen i Sverige i sin tur är i riskzonen. Hon har helt enkelt inte några argumentativa resurser för att säga ”stopp” i ett tidigare skede. Om det inte sker rena mirakler med världens fredlighet och välstånd så innebär hennes position att människor kommer att komma hit tills dess att tillståndet i landet inte längre motiverar någon att göra resan, det vill säga när vi inte längre framstår som ett attraktivt land i förhållande till, säg, Libanon. Det behöver nog inte påtalas att denna utjämning i livschanser och livskvalitet är en mycket långtgående sänkning av ”våra krav”. Och det finns inget relevant ”kanske” kring huruvida Rambergs principer leder till en långsiktig sänkning av livskvalitet och tryggheten i Sverige. Tvärtom är det närmast inbakat i den position hon förfäktar. För hur skulle hennes principiella linje inte leda till att vi fortsätter att sänka inhemska krav för att möjliggöra flyktingmottagning?

Är det här resonemanget orättvist mot Ramberg? Jag tror inte det. Som sagt, det är Ramberg själv som insisterar på att framställa frågan på ett sätt som reducerar den till extrempunkterna – det är inte jag. Det enda jag insisterar på är att hon isåfall står upp för implikationerna av sin extremposition. Det innebär att hon inte får linda in eller hymla genom att säga att målkonflikterna ”kanske” kvarstår på lång sikt. Ju mer jag tänker på det desto märkligare framstår detta påstående. Det låter som om hon menade det som en empiriskt öppen fråga. Men hennes princip anger som sagt den rätta prioriteringen – om flyktingmottagandet blir så omfattande att det inte finns resurser till våra ordinarie välfärdsystem, då är det välfärdsstaten som måste monteras ner. Så det enda förhållandet som gör att ett ”kanske” kan komma in i bilden är att hon isåfall gör empiriska antaganden som är helt exceptionellt optimistiska. Som sagt, 60 miljoner med flykting- och skyddsskäl. Denna siffra går inte att avfärda genom att säga ”men det kommer ju aldrig komma 60 miljoner hit!”, för då fortsätter man att förlita sig på visumtvång och transportörsansvar – döden i Medelhavet – och man tar inte heller in att det står oss fritt att via UNHCR välja hur många kvotflyktingar vi vill ta emot. Trots att Ramberg retoriskt anspelar på flyktingkatastrofens magnitud så tycks den alltså ändå inte sjunkit in i hennes egna funderingar. Om den hade gjort det hade hon insett att det inte kan råda några tvivel kring vad hennes princip innebär: att hon faktiskt, här och nu, måste rekommendera välfärdsstatens avskaffande.

Eller så har hon, trots allt, några andra kriterier som faktiskt anger vad som kan anses vara en rimlig och skälig storlek på flyktingmottagandet, och som då berättigar restriktioner när det är uppfyllt. Isåfall så får hon gärna klargöra dessa nästa gång hon möter en mer granskande journalist. Och hon bör isåfall från och med nu undvika att måla upp bilden av att det finns en alldeles självklar humanistisk linje i kontrast till en renodlat gruppegoistisk.

”Vill vi vara kosmopoliter eller medborgare?”

Jag är tillbaka på jobbet efter några veckors föräldraledighet i samband med att barn nr 2 kommit till världen…

Idag publiceras en text av mig i nya tidskriften Kvartal. Det är ett försök att ge en översikt över konfliktlinjerna och de djupare antaganden som finns i debatten. Jag uttrycker viss skepsis gentemot de kosmopolitiska idéerna, som jag inte tror klarar av att underbygga fungerande institutioner, eller upprätthålla vissa centrala aspekter av vår nuvarande ganska toleranta och progressiva samhällsgemenskap.

Konflikten nationell/partikulär samhällsgemenskap och kosmopolitisk är såklart mycket gammal. Ett av de första moderna verken inom politisk teori, Henry Sidgwicks The Elements of Politics (1891), noterade just denna konfliktlinje. Och trots att mycket har hänt sedan dess tror jag fortfarande att hans skepsis – att kosmopolitisk form av ordning i bästa fall kan betraktas som “perhaps the ideal of the future” – fortfarande är giltig. Moderna samhällen och dess institutioner utvecklas i olika riktningar, och är alla beroende av olika föreställningar, normer, gemensamhetskänslor, för att åtnjuta den legitimitet som är nödvändig för att systemet ska hålla ihop. Detta innebär inte en kritik av det kosmopolitiska idealet som sådant. Men det innebär att det i praktiken kan undergräva existerande institutioner utan att ha tillräcklig kraft att sätta något annat önskvärt i dess ställe.

Man kan såklart peka på att människors sätt att identifiera sig har vidgats successivt, och att det inte är naturgivet att människor idenitifierar sig nationellt. Men då måste man också erkänna att det är en helt öppen fråga hur männsikor identifierar sig. Och det tycks mig vara långt mer sannolikt att vi kommer se en reträtt till snävare och mer etnisk nationalism – i förlängningen är risken att staten inte i tillräcklig grad bärs upp av gemensam identifikation, och dess funktionsduglighet avsevärt försvagas. Den spiralen leder mot att för-politiska gemenskaper blir de viktigaste i människors liv. Då har den politiska identifikationen gått förlorad – den gemenskap som potentiellt är mycket mer öppen för etnisk och religiös mångfald än vad de små gemenskaperna är – “the tyranny of cousins”, som Gellner uttryckte det.

Det finns två dimensioner här. Den ena ligger i själva bedömningen av sakförhållandena: optimistisk eller pessimistisk kring möjligheten till kosmopolitiska identiteters framväxt. Den andra är mer meta-teoretisk och gäller förhållningssättet till empiriska förhållanden och förväntande effekter. Här finns två typer av politisk teori. Å ena sidan en “moraliserande” politisk teori (jag menar detta utan negativa konnotationer) som inriktar sig på att fastslå och övertyga om vad som är normativt önskvärt, på ett sätt som är relativt oberoende av social och politisk verklighet och vilka effekter på denna som är troliga ifall att dessa föreställningar och normer skulle implementeras. Å andra sidan en politisk teori som i större utsträckning tar de existerande föreställningarna och beteendemönster för givna – inte i bemärkelsen att de inte förändras, men i bemärkelsen att de utgör utgångspunkten för teoretiserandet kring institutioner och policy, snarare än som föremål för påverkan och förändring.

Man kan se det som sin uppgift att argumentera för att det kosmopolitiska idealet ska gå från “perhaps the ideal of the future” till att faktiskt få bred uppslutning och genomföras. Eller kan man se det som sin uppgift att reflektera och argumentera kring vilka institutioner och vilken policy som bäst förverkligar de värden och normer – som inte sällan är motstridiga antingen principiellt eller i praktiken – som de facto omfamnas.

Detta är naturligtvis förenklat. Men jag tror det beskriver en skillnad mellan det slags politisk teori jag själv företräder och vad som kanske vanligtvis förknippas med politisk teori, som jag misstänker förknippas mer med en “moralistisk” ansats.

 

FullSizeRender.jpg

Välfärdsstaten och den sociala hållbarheten

Här kommer några yviga reflektioner med en massa sidospår som borde följas upp. Jag ber härmed om ursäkt på förhand!

Social hållbarhet

När jag för några år sedan la fram min masteruppsats så hade en student i seminariegruppen skrivit en uppsats om begreppet social hållbarhet. Detta begrepp, uppenbart ett modeord i vissa politiska och akademiska kretsar, förknippades med en hel rad politiska och sociala ideal. Så här beskrivs den mer övergripande idén om ”hållbar utveckling” i ett dokument från Malmö stad:

En utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter. De tre dimensionerna social, ekonomisk och ekologisk utveckling är ömsesidigt beroende av varandra. Hållbar utveckling är när alla tre dimensioner tillmäts lika stort värde. Den sociala dimensionen sätter människors behov och välbefinnande i centrum. Samhällets värdegrund är demokratisk. Hälsa, delaktighet, rättvis fördelning av makt och trygghet är centrala begrepp. En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där alla människor, oavsett kön, ålder, socioekonomisk, etisk eller kulturell tillhörighet har samma möjligheter att ta del av och vara delaktig i samhället.

Det går säkert att stipulera en någorlunda stringent akademisk definition av begreppet, men här vill jag bara konstatera att för tjänstemän och politiker hade begreppet kommit att bli ett ord som skulle fyllas av alla möjliga ideal och goda ting.

Och det var nånting som skavde här. Ambitioner om jämlikhet, deltagande, icke-diskrimening och rättvisa har normalt varit ambitioner och mål att sträva efter, och uttrycker ett ideal som det faktiska samhället ska försöka uppnå. Ideal och normativa teorier anger då en riktning för framtiden, och skälet för att sträva dit är att det föreskrivna tillståndet är gott i sig. Men ifall dessa ideal bakas in i begreppet “hållbarhet” så ändras relationen mellan det faktiskt existerande samhället och idealen: de senare beskrivs som nödvändiga förutsättningar för att samhället ska bestå.[1]

Detta är problematiskt eftersom det i grunden uttrycker en fullständigt osannolik tes: att uppfyllandet av liberal-demokratiska och egalitära ideal är nödvändiga för att samhället ska bestå, och därmed per implikation att ojämlika och auktoritära samhällen är mer instabila. Varje sociolog värd namnet kan berätta om hur djupa ojämlikheter i resurser, status och inflytande kan upprätthållas och legitimeras, och de flesta av historiens mest framgångsrika och seglivade samhällen och statsbildningar har naturligtvis inte varit i närheten av de ideal som nu hade ompaketerats under devisen social hållbarhet.

Kort sagt, om social hållbarhet verkligen var den primära angelägenheten skulle man snarast sträva mot att tona ner ideal och förväntningar – manipulera den måttstock med vilken vi bedömer huruvida samhället är rättvist och välfungerande. Att sätta hållbarhet främst borde helt enkelt innebära att man fokuserar på riskerna och gränserna för när ojämlikhet, fattigdom och utanförskap är så djupt eller omfattande att det hotar samhällslivet på ett grundläggande plan. Ojämliket riskerar onekligen ”hållbarheten”, men om hållbarheten på allvar vore det primära snarare än jämlikhet i sig, då är det en krass och empirisk bedömning av den sociala verkligheten som bör styra politiken – inte stipulerandet att all ojämlikhet ”är socialt ohållbar”.

Emerson och de två politiska dispositionerna

Kanske ska man inte ta ett modeord så allvarligt, eller betrakta det som en seriös ideologisk utvevkling. Likväl är begreppets användning och framgång värd att fundera över.

Det finns flera intressanta distinktioner som är relevanta här. Exempelvis har vi här en fråga om normativ politisk teori och dess relation till empirisk samhällsvetenskap. Vi kan prata om skillnaden i termer av optimism och pessimism. Vi kan prata om skillnaden inom normativ politik mellan de som strävar mot det högsta goda, summum bonum, och de som ser det som sin och politikens uppgift att undvika katastrof och kollaps, summum malum, det värsta tänkbara.

Av alla möjliga infallsvinklar kan vi testa en hämtad från Ralph Waldo Emerson. I sitt föredrag “The Conservative” (1841) inleder han med att beskriva två olika politiska läggningar och impulser:

The two parties which divide the state, the party of Conservatism and that of Innovation, are very old, and have disputed the possession of the world ever since it was made. This quarrel is the subject of civil history. […] The war rages not only in battle-fields, in national councils, and ecclesiastical synods, but agitates every man’s bosom with opposing advantages every hour. On rolls the old world meantime, and now one, now the other gets the day, and still the fight renews itself as if for the first time, under new names and hot personalities.

Such an irreconcilable antagonism, of course, must have a correspondent depth of seat in the human constitution. It is the opposition of Past and Future, of Memory and Hope, of the Understanding and the Reason. It is the primal antagonism, the appearance in trifles of the two poles of nature.[…]

The castle, which conservatism is set to defend, is the actual state of things, good and bad. The project of innovation is the best possible state of things.

I Emersons ögon var de båda läggningarna som han identifierade kompletterande och måste i slutändan balanseras mot varandra. [2] För de motverkar varandras synder.

Conservatism makes no poetry, breathes no prayer, has no invention; it is all memory. Reform has no gratitude, no prudence, no husbandry.

Med detta blir det tydligt vad som i grunden skavde med Malmö stad och modeordet ”social hållbarhet”. Det var så att säga ”fel” personer använde sig av det. När allt kommer kring, är fokus på samhällets hållbarhet en typiskt konservativ böjelse och målsättning. För att ta Emersons beskrivning, den konservativa läggningen avspeglas i en generell politisk målsättning: ”to keep out wind and weather, to bring the day and year about, and make the world last our day”. Trots att begreppet ”social hållbarhet”, genom de ideal som stoppats in under det, hade fått en viss air av progressivitet kring sig så faller det sig mer naturligt hos de som med konservativ försiktighet funderar mer på hur den existerande ordningen och dess visserligen imperfekta förtjänster ska värnas och bibehållas.

Vi kan närstudera citatet från Malmö stad: ”En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där” ideal X, Y och Z är uppfyllda. Notera att värnandet om ”hållbarhet” sammanflätas med ”utveckling” och ”strävan efter”. Detta är, med Emersons synsätt, att sammanblanda två olika politiska läggningar och ambitioner, nämligen mellan att antingen främst sträva mot förbättring eller främst värna de framsteg som redan skett. ”Innovation is the salient energy; Conservatism the pause on the last movement”.

Välfärdsstaten och den sociala ordningen

Jag tror att det är mycket lättare idag, jämfört med för några år sedan, att spontant känna att ”social hållbarhet” konnoterar pessimism och försiktighet, snarare än att det uppfordrar förverkligandet av höga ideal (demokrati, jämlikhet, hälsa, delaktighet). Och detta, gissar jag, är ett symptom så gott som något på att något grundläggande har hänt med den svenska politiska debatten. Ett socialt och politiskt sammanbrott har på allvar blivit ett scenario i människors föreställningsvärld, vilket det inte var under 00-talet. Förändringen har kommit krypande under 10-talet.

Många av våra politiker och opinionsbildare är formade av en tid då man tog den sociala och politiska ordningen för given. Så här skrev Peter Wolodarski i december 2011, när eurokrisen var under upptåg:

Jag har aldrig trott på undergångsscenarier eller att Europa åter ska dras ned i det svarta hål som världsdelen befann sig i för bara 70 år sedan. EU-samarbetet har främjat ett fredligt och välmående Europa, i vilket försvarsministrarna dricker kaffe tillsammans – som socialdemokraten Thage G Peterson uttryckt saken – i stället för att mötas på slagfältet.

Men eurokrisen underminerar känslan av trygghet. De väldiga krafter som just nu är i rörelse har förutsättningar att slå sönder den sociala ordning som vi lärt oss att ta för given.

Frågan jag ställde mig då var vem som hade lärt Peter Wolodarski att ta den sociala ordningen för given? Med en mer skeptisk hållning, som hållt denna tanke vid liv, så hade vi kanske sluppit den overreach som det i grunden mycket goda EU-projektet har kommit att präglas av, och som mycket väl kan leda till dess kollaps.

En av de intellektuella som velat påminna oss om riskerna med att ta gamla framgångar för givna är den socialdemokratiske historikern Tony Judt. Han ville påminna om de pragmatiska skäl som en gång i tiden bidrog till att motivera välfärdsstatens uppbyggnad. I essän ”What is Living and What is Dead in Social Democracy” (2009) skrev han om en de inflytelserika tänkarna bakom detta bygge, John Maynard Keynes:

The great English economist, born in 1883 (the same year as Schumpeter), grew up in a stable, confident, prosperous, and powerful Britain. And then, from his privileged perch at the Treasury and as a participant in the Versailles peace negotiations, he watched his world collapse, taking with it all the reassuring certainties of his culture and class. […] Yes, Keynes acknowledged, the disintegration of late Victorian Europe was the defining experience of his lifetime. Indeed, the essence of his contributions to economic theory was his insistence upon uncertainty: in contrast to the confident nostrums of classical and neoclassical economics, Keynes would insist upon the essential unpredictability of human affairs. If there was a lesson to be drawn from depression, fascism, and war, it was this: uncertainty—elevated to the level of insecurity and collective fear—was the corrosive force that had threatened and might again threaten the liberal world.[3]

Att sådana perspektiv åter känns relevanta avspeglar naturligtvis en en bakomliggande politisk förändring som i sig är dålig och oroväckande. Men som effekt på samhällsdiskussionens förutsättningar och utgångspunkt kan det på sätt och vis vara positivt, i det att vi slutar ta saker för givna och tar ”social hållbarhet” på allvar.

Jag håller med Judt om att Keynes i grunden hade rätt: välfärdsstatens ekonomiska garantier och skyddsnät minskar risken för att sociala grupper känner sig hotade av varandra och dras till extrema rörelser i kamp om den politiska makten. Lyckas man upprätta en välfärdsstat som medborgarna hyser tillit till så kan de lättare hantera oron för ekonomisk nedgång och social konkurrens. Här är Judt igen:

It was social democracy that bound the middle classes to liberal institutions in the wake of World War II (I use “middle class” here in the European sense). They received in many cases the same welfare assistance and services as the poor: free education, cheap or free medical treatment, public pensions, and the like. In consequence, the European middle class found itself by the 1960s with far greater disposable incomes than ever before, with so many of life’s necessities prepaid in tax. And thus the very class that had been so exposed to fear and insecurity in the interwar years was now tightly woven into the postwar democratic consensus.

Men frågan är om inte välfärdsstaten är något paradoxal. Just på grund av dessa gararantier från välfärdsstaten så skapas eventuellt grunderna för ett annat slags social oro. Välfärdsstaten ändrar i sin tur människors syn på risk i livets alla stora val: den påverkar konsumtionsmönster, ekonomiskt sparande inför ålderdom, risktagande i val av utbildning, med mera. Det påverkar till slut alla avgörande kalkyler och livsval. Därmed blir ett hot eller oro för välfärdsstatens förutsättningar en direkt personlig oro – på ett sätt som ekonomiska bekymmer för en mer avskalad stat inte behöver medföra. I den meningen skapar välfärdsstaten en annan form av grogrund för politisk reaktion, nämligen när något framstår som ett hot mot dess fundament, och alltså alldeles oavsett om man själv tvingats köpa billigare rödvin eller inte.

Det finns naturligtvis en massa forskning kring attityder till välfärdsstaten, och dess effekter på privatekonomiska beslut och levnadsmönster. Jag borde sätta mig in i detta ordentligt, men tillsvidare vill jag bara nämna en artikel som gör en intressant analogi. I ”And what if the state fades away?” analyserar sociologen Zsuzsa Ferge välfärdsstaten utifrån Norbert Elias civilisationsteori. (För övrigt: intresset för Elias går rimligen mot en renässans; jag känner själv att det är dags att födjupa mig på den fronten. Detsamma gäller visserligen Foucault, men det kan knappast beskrivas som en renässans). Så här skriver Ferge:

The explicit and implicit, overt or covert civilising impacts of the school system, the health system and the social insurance schemes have been analysed by many. I want to focus here on some possible impacts of social security in the large sense. Social security in general, and social insurance in particular – even if compulsory – are instruments which give a sort of guarantee to be able to cope with future adversities or difficulties. These arrangements represent the compulsory institutionalisation of the ability of rational foresight (of deferring gratification if you wish), an ability which is socially very unequally diffused. This means that one is enabled to reckon with the future without too much particular individual effort. In this sense, the impact of these arrangements resembles that of the public monopoly of violence. Social security schemes reduce the necessity of being constantly on the alert for fear of (socially manageable) adversities in the same way that the monopoly of violence frees the citizen from the constant obligation of preparing individually for unexpected attacks.

Här någonstans ligger nog förklaringen till varför ideal om personlig autonomi och självförverkligande kan vara så starka i Sverige; det är den materiella basen för våra post-materialistiska värderingar.[4] Men det var inte det jag främst vill fokusera på. Om vi istället påminner oss om Judts beskrivning av Keynes upptagenhet med osäkerhet, så framträder en intressant parallell som aldrig slagit mig tidigare: den mellan Keynes och Hobbes. Och därmed en ännu viktigare parallell: det leder till tanken att välfärdsstaten precis som våldsmonopolet visserligen skänker trygghet och stillar oro, men bara så länge oron inte gäller systemet självt.

Referenser

Emerson, Ralph Waldo. 1883. “The Conservative”, i J. E. Cabot (red.) The Complete Works of Ralph Waldo Emerson, vol. 1, Nature, Adresses and Lectures. New York: Sully & Kleinteich.

Ferge, Zsuzsa. 1999. ”And what if the state fades away?”, i (red.) Stefan Svallfors & Peter Taylor-Gooby, The End of the Welfare State? Responses to state retrenchment. London & New York: Routledge.

Judt, Tony. 2009. ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?”, New York Review of Books, vol 56, nr 20.


  1. (skriv något som om vad som skiljer empiriska tes från Bernard Williams distinktion mellan structural vs enactment theories)  ↩
  2. [It] may be safely affirmed of these two metaphysical antagonists, that each is a good half, but an impossible whole. Each exposes the abuses of the other, but in a true society, in a true man, both must combine.  ↩
  3. Judt. Jämför ”of fear”-teorier som syftar till undvika summum malum, med ”party of memory” – hur passar ”pause on the last movement” in i detta?   ↩
  4. Jag har ingen koll på detta, men intuitivt låter det rimligt att det inte bara är genomsnittligt välstånd som påverkar utbredningen av post-materiella värderingar. Om grundläggande trygghet, även i ålderdom, är hyfsat säkrade på kollektiv nivå så underlättar det rimligen genomslaget för sådana värderingar, ceteris paribus jämfört med ett land med motsvarande välstånd per capita.  ↩

Välfärdsstatens legitimitet

Mitt förra avhandlingsområde handlade om hur man kan förklara staters uppkomst i det tidigmoderna Europa. Det kan tyckas vara ett långt steg till att nu skriva om migration och integration i dagens Sverige. Men det finns kopplingar, och på många sätt är det samma slags politisk-teoretiska intresse som ligger bakom (förutom att det nya ämnet leder till normativa frågor). Det rör frågor om politisk ordning, gemenskap, och territorium, och om en viktig typ av föreställningar: de som handlar om huruvida en ordning anses ha legitimitet.

—Staten som politisk ordning—

En modern stat, som en variant av politisk ordning, präglas av att organisationen är suverän över ett territorium, där den har våldsmonopol gentemot människorna som vistas där. Som politisk ordning betraktad utmärker sig den från tidigare former, genom både kopplingen till territoriet och genom att den är mer ”opersonlig”. Det är ens geografiska position som avgör jurisdiktion, samtidigt som relationen mellan styrande och styrda inte längre är personlig. Kontrasten mot äldre former av politisk ordning är tydliga: vår gemenskap och lojalitet är exemplevis inte knuten till en klanledare – den tydligaste varianten av en form av ordning som inte är knuten till territorium. På samma sätt är vår lojalitet inte längre feodal eller ens dynastisk i karaktär – våra skyldigheter och lojaliteter är inte längre till kungar, prinsar, hertigar, eller godsherrar. I det feodala Europa var gemenskap och jurisdiktion mer personlig än territoriell: härskare styrde ”over people rather than land” (Spruyt 1996, 40). Det fanns ingen kung av Frankrike, men väl en kung över frankerna.

Statens framväxt innebär att politisk ordning blir mer territoriell och mindre personlig och dynastisk i karaktär. Individens lojalitet, rättigheter och skyldigheter är idag inte gentemot en ”härskare” utan gentemot de opersonliga institutioner som nu utgör en konkretion av hennes politiska gemenskap.

—Legitimitetsföreställningar—

Mitt intresse för den tidigmoderna statens framväxt handlade om att förstå hur politisk ordning uppkommer och förändras. Centralt i den frågan är (menar jag och många andra) att förstå vilka föreställningar hos styrande och framförallt de styrda som ger en politisk ordning dess nödvändiga legitimitet. Med legitimitet menas här sociala och moraliska uppfattningar som får en person att lyda en lag, föreskrift eller order utifrån en uppfattning om att det är det rätta beteendet. Dvs man utgår från att ordningen är beroende av mer än våldsmakt eller att vara i individers egenintresse (mer om detta i ett senare inlägg). Legitimitet förstås här alltså som ett empiriskt fenomen, och definieras ibland som ”quasi-voluntary compliance” (Levi 1988, 54): att efterleva och inordna sig utifrån att en auktoritet uppfattas som moraliskt rättfärdig (eller bara naturlig och självklar: det viktiga är att det framstår som rätt att inordna sig, betala skatt, överlåta tvister att avgöras i dess institutioner, etc etc).

Detta är egentligen inga konstigheter. Det är på många sätt inbakat i begreppet ”stat”:

In interesting cases, like ”the state”, introducing the ”concept” requires one to get people not merely to use a certain word, but also to entertain a certain kind of theory, which has a strong ”normative” component. You don’t ”have” the concept of the state unless you have the idea of a freestanding form of authority, and the idea of authority requires some appeal to notions like ”ought” or ”should”. You do not automatically have a state when some group in fact completely controls the use of violence within a territory–if you did, every group of successful kidnappers would constitute a ”state.” Rather, a state exists only if enough people think they ”ought” to obey the orders of some person or designated group of people, in the right sense of ”ought.” … Characteristically, the concept ”the state” is introduced together with a theory about the nature and the source of the authority which the abstract entity that is so named is supposed to have (Geuss 2008, 44-45).

Hur förhållandet mellan materiella faktorer och sociala och normativa föreställningar ser ut är så klart en evig fråga. Men föreställningarna är hursomhelst intressanta, vare sig de betraktas som orsaker eller som symptom. Charles Taylor använder sig av begreppet ”social imaginaries”, som han menar är avgörande för vilka sociala och politiska institutioner som är möjliga att legitimera.

By social imaginary, I mean the ways people imagine their social existence, how they fit together with others, how things go on between them and their fellows, the expectations that are normally met, and the deeper normative notions and images that underlie these expectations. … The social imaginary is that common understanding that makes possible common practices and a widely shared sense of legitimacy (Taylor 2004, 23).

—Folkhem vs mänskliga rättigheter?—

Präglas Sverige idag av att sådana föreställningar är i gungning? Att vi ser en splittring i hur samhället och den politiska gemenskapen förstås, ända ner till detta djupliggande plan? Jag tar gärna emot synpunkter i denna fråga.

Ett exempel på ett jakande svar har kommit från Lars Trägårdh, som i ett inslag i P1 (13/10-2015) om flyktingkrisen fick möjlighet att beskriva vad han ansåg den moraliska konflikten bestå i (ca 15 min in i programmet). I Trägårdhs analys krockar nu det etablerade sociala kontraktet med ett framväxande ideal om mänskliga rättigheter och kosmopolitanism. Å ena sidan moraliska föreställningar som knyter an till en nationalstatlig och folkhemslig omsorg om de egna medborgarnas välfärd och säkerhet, och å andra kosmopolitiska föreställningar som fokuserar på mänskliga rättigheter, internationell solidaritet, och som kritiserar den nationalstatliga visionens exkluderande konsekvenser.

Den senare berättelsen dominerar (eller har dominerat) den offentliga retoriken och beskrivs allmänt som det mer upplysta synsättet, medan det nationalstatliga och partikulära ställningstagandet länge har betraktats som problematiskt. Detta trots att det är just sådana föreställningar som underbygger svensk praktik. Välfärdsstaten gör skillnad på människor och människor. Den sätter fattigpensionären i Malmö framför gatubarnen i Nairobi eller flyktingar från Syrien. Trägårdh menar att det svenska samhällskontraktet – de föreställningar som får människor att betala skatt etc – innebär att fattigpensionären i Malmö, vars levnadsstandard trots allt i globala termer är mycket hög, har intressen som måste gå före insatser för världens utsatta.

Likväl har Sverige samtidigt präglats av att de intellektuella och moraliska skälen för välfärdsstatens praktik har kommit i skymundan och undergrävts – de ideologiska föreställningar som präglade och möjliggjorde folkhemmet och välfärdsstatens uppbyggnad har sedan länge förpassats till sophögen.

—Är oenigheten normativ eller empirisk?—

I mina ögon ligger det mycket i denna analys. Om Trägårdh har rätt så skulle det förklara varför debatten är så polariserad som den är. Man delar inte tillräckligt med underliggande antaganden och normativa föreställningar för att en diskussion kan förväntas leda till ändrade åsikter och positioner.

Eller finns det bättre lägesbeskrivningar? Hur mycket av dagens oenighet handlar egentligen inte om skilda normativa uppfattningar, utan snarare är uppfattningar om hur den sociala världen fungerar och vad som är troliga scenarier?

För vissa, med optimistisk läggning, har vi inget större långsiktigt problem: de ekonomiska förutsättningarna för en välfärdsstat består, och nya medlemmar kommer införlivas, acceptera samhällskontraktet, och bli produktiva deltagare i systemet. Andra ser fler skäl till skepsis, inte bara utifrån de direkta ekonomiska och sociala konsekvenserna som den bristande integrationen medför, utan i varierande grad också av att förutsättningarna för nödvändig tillit och känslor av gemenskap i sig utmanas av en befolkning präglad av stor språklig och kulturell mångfald.

Även skillnader i detta slags verklighetsuppfattningar kan så klart vara djupgående. Men det är inte samma sak som grundläggande oenighet på det normativa planet.

Personligen upplever jag att den akuta frågan är det normativa rättfärdigandet av välfärdsstaten. Kort sagt, jag tenderar att närmast utgå från att välfärdsstaten kräver exkludering, och att den sätter medborgarnas intresse före utomstånde (inkluderat de som vill ”in”). Frågan blir då för mig huruvida detta system kan rättfärdigas. Men samtidigt pågår ju diskussionen just om huruvida det finns en sådan motsättning, eller i vilken grad.  (Tyvärr har naturligtvis även debatt om denna empiriska fråga en tendens att bli moraliskt infekterad. För föreställningen om målkonflikt och nödvändig exkludering kan såklart hävdas vara egennyttiga påfund, en rationalisering av välfärdschauvinism).

Begeppet legitimitet har, på gott och ont, både en normativ och en empirisk betydelse. De två frågorna ovan kan därför båda formuleras i termer av legitimitet. Den empiriska gäller förutsättningarna för att välfärdsstaten (och det svenska samhällskontraktet generellt) ska uppfattas som legitim. Utan sådan legitimitet kan den inte bestå. En analys som kommer fram till att systemets (empiriska) legitimitet är i fara om inte ett antal i sig problematiska lagar är på plats och åtgärder vidtas, leder i sin tur till den normatva frågan om systemet är moraliskt legitimt – dvs om det går att rättfärdiga givet de moraliska kostnader och avigsidor som konstateras. Men vilken frågeställning är egentligen viktigast i nuläget?

—Referenser—

Geuss, Raymond. 2008. Philosophy and Real Politics. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Levi, Margaret. 1988. Of Rule and Revenue. Berkeley, CA: University of California Press.

Spruyt, Hendrik. 1996. The Sovereign State and Its Competitors. An Analysis of Systems Change. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Taylor, Charles. 2004. Modern Social Imaginaries. Durham & London: Duke University Press.

Greider och de progressivas realism

I en artikel i ETC säger sig Göran Greider vara rädd för ”en kraftig högersväng” som resultatet av en alltför öppen flyktingpolitik, och förespråkar därför en mer restriktiv linje. Det är bra att Greider tar tag i den här frågan, eller som han själv uttrycker det: ”Det förvånar mig att inte fler på vänsterkanten är beredda att diskutera de svåra målkonflikterna.”

Vad som sen anses lämplig nivå för en ”restriktiv” linje är naturligtvis en öppen fråga. För Greider är det en politik som ger 70 000-80 000 asylsökande om året. Hans rekommendation är alltså en årlig nivå precis under den förra rekordnoteringen, och tidigare exceptionella fallet, från 1992. Och det är framförallt nästan tre gånger så många än de 27 000 som är genomsnittet de senaste 20 åren (1995-2014).

Det är med denna genomsnittliga nivå som våra nuvarande integrationsproblem har uppkommit. Det är med den nivån som många segregerade områden vuxit fram med utanförskap och individer med svaga utsikter att lyckas i vårt samhälle, med tendenser till parallellsamhällen, och där de vanliga samhällsinstitutionerna är svaga och ofta möts med misstroende och/eller våld. Greider kan rimligen klandras för helt ogrundad optimistim om han tror att vi kan tredubbla den nivå som hittills lett till ganska allvarliga problem, utan att det leder till mycket stora sociala spänningar och segregation – dvs leder till det grundrecept för en politisk reaktion som han säger sig vilja undvika.

Men det är inte själva bedömningen i argumentet som är det viktigaste. Det mest intressanta, för min avhandling åtminstone, är att Greider inte bygger sitt argument på att han själv är orolig för nuvarande nivåer och dess konsekvenser för välfärd och social sammanhållning. Vad som bekymrar Greider är andras reaktion på dessa konsekvenser. Detta är en intressant argumentstyp. Greider anser att här gäller det att justera politiken med hänsyn till andra människors politiska beteende. Detta är ett typiskt ”realistiskt” argument: att ta hänsyn till människors begränsade altruism, empati och välvilja, och till de moraliska och politiska värden och förväntningar som faktiskt präglar dem, och utforma institutioner och politik med dessa realiteter i åtanke. Översatt till Nyheter24:s parlör: Jag är inte rasist, men andra är det – och för att undvika reaktion så måste vi därför lägga band på vår idealism.

Det är denna avvägning som Greider menar med ”målkonflikt”. Den inställningen har inte direkt präglat svensk debatt. Eller kanske präglat den med sin frånvaro. Progressiva har haft gott självförtroende. De har argumenterat för det rätta i sin sak, och tänkt att åsiktsmotståndare borde vika hädan för de upplysta argumenten. Att beakta att vissa eller till och med många ofrånkomligen inte kommer övertygas – och innebörden av detta faktum – skulle ha utgjort defaitism och kapitulation inför omoralen. Vad som präglat Sverige har varit Kants diktum: ”all politics must bend its knee before right”. Moralen kommer före politiken.

Den mest övergripande förändring som nuvarande kris medför svenskt debattklimat är, tror jag, att denna inställning nu är i kraftig gungning. Fler och fler börjar reflektera över nödvändiga kompromisser och åtgärder som kan krävas för att behålla stöd och förutsättningar för det i tid och rum mycket märkliga samhälle vi har: en liberaldemokratisk stat, med omfattande gemensamt finansierad välfärd, och med medborgare som är mycket frisinnade i förhållande till livsstilsfrågor och etnicitet. Vad krävs egentligen för att upprätthålla detta? Och vad är moraliskt försvarbart? På vilka grunder?

Sådana frågor är vad min avhandling kommer handla om. Men det slår mig att det kanske är naturligt att sådana här frågor har varit på undantag i svensk debatt. För kanske krävs det ett litet uns konservativ sensibilitet för att ta dessa frågor på allvar. Och just den sensibilitetet är per definition inte framträdande i ett progressivt och optimistiskt samhälle. Finns det något litet positivt som nuvarande kris för med sig så är det nog att den tvingar fram detta: tvingar progressiva att handskas med de många dilemman och målkonflikter som ett samhälle som vårat ofrånkomligen står inför givet den värld vi lever i.