Annika Ström-Melin har idag en ledare som tar upp Ian Burumas nya bok, som i sin tur tar upp Tocqueville och Popper. Boken har tidigare recenserats i DN och då skrev jag en liten kommentar om Tocqueville och islam. Men nu: Popper och toleransparadoxen.
Ström-Melin:
Denna paradox beskrivs bäst av Karl Popper i boken ”Det öppna samhället och dess fiender” från 1945. Poppers ord känns förfärande aktuella: ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.”
De toleranta måste därför vara redo att vara intoleranta. Men är inte denna intolerans lika illa? Det är det som är paradoxen. Motsatsen till Poppers ståndpunkt kan formuleras på olika sätt. Exempelvis på följande vis av Jakob Heidbrink under debatten i våras om presstödet och Nationaldemokraterna:
Det är ingen principiell skillnad mellan demokrater som särbehandlar misshagliga totalitära åsikter och totalitarister som särbehandlar misshagliga demokratiska åsikter. Vi gör precis det som vi anklagar Nationaldemokraterna för att vilja göra om vi särbehandlar denna åsiktsriktning. Vi blir totalitära själva.
Detta resonemang kan kontrasteras mot Lars Gustafsson:
There is a logic of tolerance, which remains to be formalized by some future philosopher. Let me, as a starter, suggest two fairly obvious axioms:
– Tolerance of intolerance yields intolerance.
– Intolerance of intolerance yields tolerance.
Jag sympatiserar överlag med Gustafsson (och Popper), men brukar försöka hålla mig borta från toleransparadoxen av skälet att det ofta sker begreppsglidningar, och för att de logiska sätten att uttrycka den på inte tycks kunna formulera det politisk-filosofiska problemet på ett fullödigt sätt. (Det var av det skälet som jag, när jag senast reflekterade över toleransbegreppet, försökte laborera med distinktionen mellan att vara tolerant och att vara öppensinnad. En fundamental insikt angående Sverige är att vi karakteriseras av att vara mer öppensinnade än toleranta.)
Nu åter till Popper. Efter att ha skrivit Det öppna samhället och dess fiender så lämnade Popper den politisk filosofin i hög grad åt sidan. Men det han skrev innehåller ett flertal mycket skarpa formuleringar om de öppna samhällenas rätt att vara ”intoleranta mot de intoleranta”. Den främsta texten är ‘On Toleration’ från 1981.
Toleration, at first sight, does not seem to be a problem any longer; not, at least, in the democratic countries of Europe, North America, Australia and New Zealand. In these open or almost open societies of the West, everybody, or almost everybody, is tolerated by almost everybody else; and everybody, or almost everybody believes in toleration; perhaps even more strongly than in democracy. Indeed, they believe in toleration so strongly that there is a serious problem here: whether we do not go too far in our emotional attachment to toleration. Fearing to be intolerant, we are inclined to extend toleration, as a right, also to those who are intolerant; to those who are trying to spread intolerant ideologies: ideologies that entail the principle that all who dissent from them must be suppressed by force; ideologies that even regard all dissenters as criminals. I suggest that this is one of our most serious problems, not so much from a theorethical as a practical point of view. And I shall suggest that, in our devotion to the idea of toleration, we are in danger of destrying liberty — and toleration with it.
[. . .]
Voltaire saw very clearly that toleration must be mutual: that it is based on reciprocity. But he did not forsee the rise of a democratic society in which toleration has become the accepted principle; not only religious toleration, but also political toleration. And he did not forsee that, in such a society, minorities would arise who are unwilling to reciprocate the tolerance offered to them by the majority: minorities who accept a principle of intolerance; who accept a theory of the necessity of violence and who may even act violently. These minorities, we have reason to think, would try to abolish democracy, freedom of speech, and toleration, if they succeeded in gaining power even for a day.
Our problem is: Shall we or shall we not tolerate these minorities? If we do not tolerate them, we seem to deny our own principles: we seem to make concessions to intolerance and so become hypocrites. If we do tolerate them, we may become responsible for ending democracy and toleration.
Ur ‘The Open Society and the Democratic State’ (1963):
I once read a touching story of a community which lived in the Indian jungle and which disappeared because of its belief in the holiness of life, including the life of tigers. Unfortunately the tigers did not reciprocate. Similarly, the German republic before 1933 — the so-called Weimar Republic — tolerated Hitler; but Hitler did not reciprocate.
This was one of the mistakes from which we now have to learn: there certainly can be no obligation upon the tolerant to tolerate the intolerant — those who do not reciprocate. Yet although there is no such obligation, an open society should, in times of peace and strength, as far as possible tolerate its lunatic fringe, that is to say, those who preach intolerance and even violence.
Detta sistnämnda är naturligtvis ett helt centralt tillägg till poängen att ”there is no such obligation”. Hos Popper är toleransparadoxen på det teoretiska planet ganska enkel, och det problematiska gäller praktiken: bedömningarna vad som är reella hot, rimliga motmedel, etc.
Så även om man som jag på det teoretiska planet inte finner det problematiskt att vara intolerant mot de intoleranta, så kan man fortfarande motsätta sig de nuvarande praktiska tillämpningarna, eftersom man kan hävda att riskerna och hoten överdrivs, att motmedlen riskerar att slå bakut, med mera. Det är lättvindighet i sådana bedömningar, snarare än positionen i den teoretiska frågan i sig, som riskerar att leda till att demokratin och toleransen förgör sig själv i kampen mot sina motståndare.
Björn Östbring 
Lämna en kommentar