Björn Östbring

I det föregående inlägget refererade jag Hugh Heclo’s idéer om vikten av institutioner. Han argumenterar för behovet av att tänka institutionellt. Detta tänkande ställer Heclo i motsats till ”kritiskt” tänkande, det tänkande som ifrågasätter, vrider och vänder på allt. Heclos poäng är att det sociala livet  är beroende av vi inte ständigt är beredda att ändra och kullkasta institutioner och vanor, utan tvärtom att det finns ett värde i ”internalizing norms to the point of habitual practice”.

Personligen anser jag att Heclo har en del poänger. Likväl är det helt orimligt att avvisa det kritiska förhållningssättet i relation till institutioner. Och jag undrar om inte Heclo delvis kontruerar en alltför skarp kontrast mellan kritiskt tänkande och institutionellt tänkande.

Jag kom att tänka på Karl Popper. I en viss mening tycks Popper predika det rationalistiska förhållningssätt som Heclo kritiserar, dvs ”the idea of self-consciously thinking about and questioning everything we are doing”. Men jag vill framkasta tanken att man hos Popper faktiskt finner en bra mellanposition där Heclos vettiga poänger ryms . Denna position bygger på en av Poppers huvudnummer: vanan att kritisera, argumentera, och bruka förnuftet är i sig en tradition. Denna insikt slår mot de rationalister som är fientliga mot traditioner överhuvudtaget, de som vill tänka nytt och friskt i varje ny situation helt obundna av tradition. Poppers insikt leder inte till denna anti-traditionalism utan till en egen tradition, nämligen en rationalistisk tradition. Vilket förhållningsätt har denna rationalism gentemot andra sociala traditioner och institutioner?  Jo, denna rationalism ”considers existing traditions critically, weighing their merits against their demerits, and never forgetting the merit which lies in the fact that they are established traditions” (Popper 2002, s. 178).

Dessa ord kommer från Poppers ‘Towards a Rational Theory of Traditions’. Jag vill nu påstå att Heclos poänger kan ses som påminnelser om just ”the merit which lies in the fact that they are established traditions”. När Heclo således dissar ”kritiskt” förnuft så tror jag att han har låtit sig förledas av att många utövare av detta förnuft är tämligen ytliga anti-traditionalister. Det tycks mig som att Heclo mycket väl borde kunna finna sig till rätta med Poppers ”kritiska rationalism”. För denna rationalism rymmer insikten om behovet av traditioner, institutioner och den förutsebarhet i det sociala livet som dessa för med sig. Så här skriver Popper:

[W]henever we happen to be surrounded by either a natural environment or a social environment of which we know so little that we cannot predict what will happen, then we all become anxious and terrified. This is because if there is no possibility of our predicting what will happen in our environment–for example, how people will behave–then there is no possibility of reacting rationally. […]

[I]nstitutions and traditions […] may give people a clear idea of what to expect and how to proceed. This is important. What we call social life can exist only if we can know, and can have confidence, that there are things and events which must be so and cannot be otherwise.

It is here that the part played by tradition in our lives becomes understandable. We should be anxious, terrified, and frustrated, and we could not live in the social world, did it not contain a considerable amount of order, a great number of regularities to which we can adjust ourselves. The mere existence of these regularities is perhaps more important than their peculiar merits or demerits. They are needed as regularities, and therefore handed on as traditions, whether or not they are in other respects rational, necessary or good or beautiful or what you will. There is a need for tradition in social life. (Popper 2002, s. 175)

Detta innebär att varje potentiellt nyskapande lösning måste vägas mot det negativa i själva förändringen och som brott mot eventuella traditioner eller institutionaliserade tillvägagångssätt. Heclos poäng kan i detta perspektiv sägas vara en uppmaning att ta på allvar och uppvärdera det tänkande, ”thinking institutionally”, som utgår från vana och internaliserade normer, snarare än ”kritisk” medvetenhet och viljan att i varje läge ”tänka utanför boxen”.

För att kunna tänka utanför boxen så krävs det ju förresten en box. Och vad Heclo påminner om är att denna box många gånger faktiskt är nyttig. Det sociala livet behöver regelbundenhet och förutsebarhet, och inte att alla hela tiden strävar efter att tänka nytt och innovativt. (Inom finansvärlden hade det varit önskvärt att man inte tänkt så satans mycket utanför boxen, utan mer inom den, eller diskuterat boxen i sig. Dvs antingen tänkt institutionellt à la Heclo, eller kritiskt och utvärderande om institutionen i sig.) Här är avvägningen igen: boxen har ett värde, men förbättring kräver att vi kan se bortom den och utvärdera nya idéer. Hur avväga?

Utifrån Popper framstår nu Heclo’s motsättning mellan ”thinking about institutions” och ”thinking institutionally” i en liten annan dager. Det som Heclo för fram anser jag bör informera just sättet som vi tänker kring institutioner. Dvs att vi, med Poppers ord, inser att ”there is a need for tradition in social life”, och således att vi, när vi reflekterar kritiskt kring olika institutioner, inte glömmer ”the merit which lies in the fact that they are established traditions”. Detta är något annat än Heclo’s nidbild av ”kritiskt” tänkande och det medför inte risken att leda till ett underdånigt eller antirationalistiskt förhållande till etablerade institutioner. Det popperianska synsättet är i den meningen mer tilltalande: det har en udd riktad både mot konservativ anti-rationalism och mot oreflekterad anti-traditionalism.

Popper, Karl (2002)[1963] Conjectures and Refutations (London & New York: Routledge Classics).