Anti-demokraten Andersson

En sak som konfunderar mig är att ingen, vad jag vet, har gjort en grundlig genomgång av Lena Anderssons syn på demokrati.

Trots att hon är en av de mest framträdande politiska skribenterna i landet tycks det undgått de flesta att hon konsekvent talar nedsättande om ”rösträttsdemokratin”, att hon omdefinierar demokrati till att betyda något helt annat, och att hon förespråkar ett verkligt minimalt utrymme för vanligt demokratiskt beslutsfattande. Jag vet inte om någon annan politisk skribent inom etablerade medier har lika tydliga odemokratiska eller rent av anti-demokratiska drag i sitt tänkande.

Den traditionella betydelsen av termen ”liberal demokrati” är förstås ett system som kombinerar å ena sidan demokratiska processer för beslutsfattande och tillsättande av maktpositioner, och å andra sidan individuella rättigheter som skyddar medborgarna från vissa ingrepp och tvångsutövning från maktens sida. Ifall majoritetens önskan utgör eller medför en kränkning av individers grundläggande rättigheter så måste majoritetens önskan stå tillbaka.

Detta politiska system, som utgör en kompromiss, har stort stöd bland medborgare och politiker. Lena Andersson har dock i hög grad övergett denna kompromiss.

I sina krönikor och i boken Om falsk och äkta liberalism betonar Lena Andersson föga förvånande de liberala rättigheternas funktion och värde. Men hon stannar inte med några grundläggande liberala begränsningar av den demokratiska maktutövningen. Det politiska systemet – ”rösträttsdemokratin” – tycks nämligen hela tiden leda till politisk reglering av sådant som enligt Lena Anderssons ideologi borde vara fritt: exempelvis internationell handel och människors migration över gränser, med mera. Hur ser Lena Andersson på att det politiska systemet tenderar att leda till en politik i strid med hennes övertygelser? Jo, att i den ideala staten ska ”de röstande och deras riksdag” över huvud taget inte kunna reglera människors mellanhavanden av detta slag (s. 57). Fenomen som rör (i formell mening) frivilliga relationer och interaktioner får inte hamna på den politiska dagordningen; de hör inte till det som demokratiska institutioner har rätt att besluta om:

Man kan i den klassiska liberalismen inte rösta bort friheten, det är det som gör den oförytterlig. Friheten är sann i Platons mening på samma sätt som man i kommunismen inte kan rösta bort arbetarnas herravälde. Det är också oförytterligt, fundamentet där allt börjar och slutar. (s. 57)

Detta är en anmärkningsvärd syn på förhållandet mellan liberalismen och demokratin. Fenomen som handel och migration är saker som i princip alla moderna stater reglerar i högre eller lägre grad, och utifrån olika ideologiska utgångspunkter kan man ha olika åsikter i frågorna. Även bland de som är emot regleringar skulle ytterst få hävda att frågan som sådan inte borde avgöras med demokratiska procedurer. Så inte Lena Andersson.

Man hade kunnat tro att Lena Andersson försvarar ett liberal-demokratiskt system och att hon inom detta system förespråkar och bildar opinion för en klassisk liberalism eller nyliberalism. Men det hon för fram är inte bara en uppfattning om vad som är det rätta beslutet i en fråga, utan det är en uppfattning om rätten att besluta. Liberalismen är klart och tydligt överordnad, och det som kvarstår för de demokratiska beslutsorganen att legitimt bestämma över är sådant som inte täcks in av den fullt realiserade liberalismen. Om Lena Andersson skulle utforma det politiska systemet skulle en majoritet inte kunna rösta fram en politik med minsta dragning åt socialism, konservatism eller en ”grön” ideologi, eftersom alla dessa alternativ skulle inskränka vissa av individernas handlingsmöjligheter (deras ”oförytterliga frihet”).

En traditionell liberal demokrat skulle istället sätta ett större värde på den demokratiska komponenten i ”liberal demokrati”, det vill säga värdesätta de demokratiska procedurer som används som lösning på genuina och legitima åsiktsskillnader om gemensamma angelägenheter. För ifall området för kollektivt beslutsfattande krymps alltför mycket så möjliggör det politiska systemet inte längre demokratisk styrning kring gemensamma angelägenheter – det är inte längre representativt eller responsivt i relation till människors olika önskningar och uppfattningar. I en liberal demokrati balanseras helt enkelt dessa demokratiska värden mot de liberala värdena – det råder ingen självklar harmoni mellan dem.

Liberalismen är trots allt ett i hög grad heltäckande svar på hur samhället ska styras. Även de varianter vars ”svar” till sin substans kan sammanfattas som en uppmaning till ”minimal styrning” är heltäckande i den avgörande betydelsen: att svaret som sådant kan tillämpas i så gott som alla samhällsfrågor. Det innebär att om ideologin fullt ut grundlagsfästs, det vill säga bestämmer vad riksdag och regering får göra, då har möjligheten för medborgarna att välja en annan riktning för samhället kraftigt beskurits. Samhället präglas då mer av en liberal ”regim” snarare än av de nuvarande demokratiskt valda representanterna.

Lena Andersson föreslår således en helt annan avvägning mellan demokrati och liberalism än den nuvarande. Jag finner det märkligt att det inte har uppmärksammats att denna hyllade politiska skribent uttryckligen förespråkar ett system med ytterst begränsad demokrati.

Kanske beror det på att hon dessutom använder det klassiska knepet att omdefiniera begreppet och prata om en ”verklig” demokrati? Men det är i sig anmärkningsvärt att möta detta grepp hos en ledande svensk intellektuell, och behöver i sin tur uppmärksammas.

Som vanligt i modern tid är ”odemokratisk” och ”antidemokratisk” inte etiketter som någon gärna sätter på sig själv eller sitt tänkande. Så inte heller Lena Andersson. Som termen ”rösträttsdemokratin” antyder finns det i hennes tänkande även en annan mer genuin och värdefull form av demokrati. Smidigt nog visar det sig att denna form av demokrati utgörs av … det liberala samhället självt:

Den verkliga demokratin i liberalismen utövas inte i röstandet, på valdagen eller i formandet av en riksdag efter majoritetens vilja till makt. Demokratin utövas varje timme i vardagen när fria människor äger rätten att inte tvingas till något. (s. 215)

Demokrati upphör att handla om kollektivt maktutövande över huvud taget; tvärtom är det liberalismens begränsningar av makten som enligt Lena Andersson är ”demokratins essens”. Det är så det blir möjligt att påstå att verklig demokrati minsann består i en liberal konstitution som inte tillåter att ”de röstande” väljer en annan politik.

Hennes resonemang är såklart inte särskilt övertygande när det synas i sömmarna på detta sätt, men det är svårt att inte förstå lockelsen. Fördelen med att blanda bort korten på detta sätt är att kan det framstå som att någon egentlig förlust i demokrati inte har skett. Om verklig demokrati definieras ”substantiellt”, det vill säga likställs med en specifik samhällsmodell, vad spelar det då för roll om man gör sig av med eller minskar inflytandet för den ”proceduriella” demokratin? Inte bara framstår den senare som oviktig och meningslös i jämförelse, den rymmer även faror: den proceduriella ”rösträttsdemokratin” kan ju leda till en politik i strid med den verkligt demokratiska samhällsordningen.

Som alla vet har det funnits odemokratiska regimer i vår närhet och närtid som använt sig av just detta sätt att legitimera sitt politiska system. Att finna samma struktur på argumentationen hos en framstående liberal skribent är….. ja, jag vet faktiskt inte vilken slutsats man bör dra. Det minsta man kan säga att det hela förtjänar att bli uppmärksammat, eftersom vetskapen om att Lena Andersson inte är demokrat i gängse mening är relevant för att tolka och bedöma hennes övriga argument och positioner i andra samhällsfrågor.