Recension av ”Nationalstaten” i Fokus, och en kommentar om humankapital

Den första recensionen av Nationalstaten har kommit. Den har skrivits av Christian Abrahamsson (fil.dr i kulturgeografi och frilansskribent) i Fokus.

Recensionen är övervägande positiv och delar bokens analys av den skeva svenska offentligheten. Men recensionen är kritisk till mitt resonemang om högutbildade och migration, som Abrahamsson tolkat som att människor med högt humankapital har svårare att leva och verka utomlands jämfört lågutbildade.

Det behöver förtydligas att mitt resonemang i boken inte var avsett att tolkas så generellt. Jag personligen skulle naturligtvis generellt ha lättare än en lågutbildad att hitta ett bra jobb utomlands, eftersom det finns många länder där jag genom engelska kan ta mig fram på ett bra sätt. Poängen är snarare att om jag händelsevis skulle flytta till ett land som har ett för mig helt okänt språk, med kanske till och med annat alfabet, och där engelska inte är ett betydande arbetsspråk, så skulle mycket av mitt humankapital vara utraderat, och jag skulle jag ha förlorat en större andel av mitt humankapital jämfört med exempelvis en person som jobbat som städare i sitt hemland. 

Det är dock möjligt att jag uttrycker mig för generellt eller för starkt. Framförallt när jag säger att matchningen mellan utbildningsgrad och ”kvalifikationsnivå på ens arbete” oftast är sämre för högutbildade utlandsfödda än för lågutbildade (s.137). Jag tror jag här underförstått att påståendet handlar om Sverige, för detta kan stämma för svensk del givet sammansättning på vår invandring. Men vid närmare eftertanke vet jag inte vad som skulle vara bästa sättet att räkna på detta. Den artikel om svensk arbetsmarknad som jag förlitar mig mest på visar på att en stor andel högutbildade utlandsfödda inte har ett högkvalificerad jobb, men också att många lågutbildade infödda tvärtom har en överrepresentation bland mellankvalificerade jobb. Om inföddas matchning används som referenspunkt framstår skillnaden mellan infödda och utlandsfödda som lika påtaglig bland lågkvalificerade arbeten som för högkvalificerade arbeten. Så här ser siffrorna ut i artikeln ”Skilled Migrants in the Swedish Labour Market: An Analysis of Employment, Income and Occupational Status” av Nahikari Irastorza och Pieter Bevelander:

Hursomhelst, det är mycket tydligt att även högutbildade har stora svårigheter på arbetsmarknaden. Artikeln ifråga visar bland annat att högutbildade invandrare även efter 10 år i landet har högre arbetslöshet än lågutbildade infödda.

Poängen med detta är absolut inte att utmåla högutbildade som en mer problematisk form av migration – det är tveklöst så att det faktum att Sverige (jämfört med exempelvis Canada) har haft omfattande migration av människor med lågt humankapitel från länder med lågt HDI ligger till grund för att vi har stora sociala problem kopplade till migrationen.

Likväl tyckte jag detta med högutbildades svårigheter, som orsakas av att humankapital i ganska hög grad är ”landspecifikt” är en ganska bra illustration av hur kultur och socioekonomi inte är helt distinkta kategorier utan samverkar, vilket är den övergripande poäng som jag försöker driva hem i boken. Bakgrunden, som jag kunde tydliggjort bättre, är den bland annat den föreställning om ”kompetensregn” som länge florerade i debatten, en argumentation där denna uppenbara poäng kring humankapital förnekades eller förträngdes. Ännu ett av de fall där vi i Sverige generellt varit helt blinda för kultur som social faktor.