Boksläpp!

Boken Nationalstaten kommer snart från tryckeriet. Det ska bli väldigt roligt att få hålla den i handen!

Torsdagen 25/8 sker ett boksläpp och samtal tillsammans med Gina Gustavsson och Katarina Barrling. Mer info.

Det går fortfarande att förhandsbeställa boken direkt från förlaget (då skickas ett signerat exemplar). Mer info.

Vill man bevaka boken på nätbokhandlarna hittas den på länkarna nedan:

Medverkan i Ideologipodden

Idag släpptes ett avsnitt av Ideologipodden, där jag samtalar med Andreas Johansson Heinö om nationalstaten, grundlagspatriotism och liberal nationalism.

Efter en genomlyssning tycker jag det blev ett bra samtal, men givetvis var det flera ställen där jag önskar jag hade uttryckt mig tydligare. 

Ett sådant är när jag säger att det är märkligt att liberal nationalism är ovanlig i debatten givet att att staters praktiska politik trots allt ofta är i linje med vad liberal nationalism skulle förespråka. Det påståendet skulle kunna tolkas som att den migrationspolitik som Sverige fört de senaste decennierna är förenlig eller önskvärd sett utifrån liberal nationalism. Men det är inte alls vad jag menar – det jag egentligen syftar på är det grundläggande faktum att stater generellt faktiskt har en reglerad invandringspolitik, och generellt villkorar de medborgarskap med språkkrav med mera. Jag upplever att det är en politisk praktik som på många sätt har saknat en ideologisk uppbackning från ledande politiker och intellektuella, som istället lättvindigt slängt sig med ideal och argument som gått väldigt långt i universalistisk riktning.

Om man tog dessa ideal, argument och rena slagord på allvar så skulle man inte kunna bibehålla staters praktik av att reglera migration och medborgarskap. Det är i den kontexten som det är märkligt att liberal nationalism inte framstått som en tämligen okontroversiell mittenposition – en position som blott påminner om staters legitima skäl att reglera dessa saker.

Författningspatriotism vs liberal nationalism

Andreas Johansson Heinös Anteckningar från kulturkriget har hyllats på många håll, och det är inte förvånande. Heinö har alltid varit bra på att reda ut kniviga debatter om invandring och integration. Själv slukade jag hans avhandling när den kom 2009, just eftersom den lyckades skingra dimmorna och tydliggöra olika positioner i debatten.

Men vad är hans alternativ till den nationalism och den nationalstat som han kritiserar? På den punkten är han inte lika tydlig och övertygande.

Vad är då Johansson Heinös förslag till alternativ till nationalstaten? Det är att det framtida Sverige borde präglas av vad som kallas “författningspatriotism”, en idé och term hämtad från den tyske filosofen Jürgen Habermas. Ordet verfassungspatriotismus anser Heinö är “det tyska språkets vackraste ord”, och samtidigt är termen också ”ett rasande effektivt svar på frågan vad som utmärker en fungerande demokrati”. 

I Heinös Farväl till folkhemmet beskrivs denna ”medborgargemenskap” utförligare. En svensk nationell identitet kommer att fortsätta att existera, men denna kulturellt ”tjocka” och luddiga gemenskap bör inte ligga till grund för medborgarskapet, och alltså inte vara definierande för Sverige som statsbildning och politisk gemenskap. Istället bör kriterierna för att ingå i den politiska gemenskapen Sverige (dvs vara medborgare) avgränsa en ”tunnare, men skarpare” svenskhet. Exempelvis är det ett nödvändigt krav att ha förmågan att ta till sig basal information om svensk lagstiftning. Medborgarskapets rättigheter och skyldigheter ska sedan garantera ett skydd både mot en assimilerande politik från majoritetens sida, och verktyg som ser till att etniska enklaver inte skapar egna rättsordningar eller på annat sätt undergräver samhällets spelregler. Ett sådant paket av rättigheter och skyldigheter kan åtnjuta ett brett stöd och utgöra det gemensamma bandet mellan samhällets medlemmar. ”Så kan vi värna frihet, jämlikhet, och sammanhållning, i invandrarlandet Sverige” (Farväl till folkhemmet, s. 162).

Det här innebär att medborgarskapet och lagstiftningen ska präglas av den liberala demokratins universella värden, snarare än att lagstiftningen och staten blir ett verktyg för majoriteten att (inom vissa gränser) reglera och forma samhället efter dess kulturellt specifika värderingar. Det är det som gör att Heinö måste medge att Habermas författningspatriotism utgör ”politisk dynamit”, eftersom den innebär att det måste skapas ”ett avstånd mellan staten och den svenska majoritetskulturen” och att ”vi måste skilja (de svenska) värderingarna från lagen” (s. 139).

Det kan vara värt här att jämföra med positionen ”liberal nationalism”, som jag har förespråkat på annat håll. Den vill lösa mångfaldsfrågan genom att betona nationsbegreppets relativa öppenhet och föränderlighet, och menar att det är möjligt att frikoppla idén om en nationell kulturell gemenskap från klassiska föreställningar om blodsband och utseende. Men positionen behåller tanken på en nationalstat: att staten är denna kulturella gemenskaps ”hem” och verktyg för självbestämmande. Heinö går en annan väg: han tycks betrakta idén om nationen som gemenskap som en idé som ”i praktiken vilar på blodsband” (s. 104), och hans lösning är istället att lösgöra nationen från staten. 

Men är hans lösning övertygande? Det kan vara värt att vända tillbaka till Heinös påstående att verfassungspatriotismus är vad som ”utmärker en fungerande demokrati”. Det är svårt att få ihop det påståendet med att det är en vision som samtidigt är ”politisk dynamit”, och när det kommer till kritan tror jag dock att Heinö skulle medge att författningspatriotism inte alls är ett särskilt utmärkande drag för fungerande demokratier. 

Det land som tidigare ofta anfördes som ett exempel på hur demokratin kunde klara sig utan nationen, nämligen USA, framstår numera inte betraktas i riktigt samma dager. En inte orimlig slutsats av utvecklingen i USA är att det nu verkligen visat sig att demokratiska samhällen måste värna och odla de sociala och kulturella band som knyter samman dess invånare, och att uppslutningen bakom demokratiska ideal och principer inte är tillräckligt, eller hur som helst inte är bestående, ifall de sociala och kulturella motsättningarna blir för stora.

Ska man generalisera ligger det snarast närmare till hand att säga att ingen fungerande demokrati utmärker sig av att den politiska gemenskapen bygger enbart på lojalitet med liberal-demokratiska principer och institutioner. 

Ett dominerande tema i den politiska och intellektuella debatten är kritiken av nationalismen, men det är ytterst sällan någon målar upp den alternativa visionen för vilket slags samhällsgemenskap som Sverige bör vara. Eller rättare sagt, ett alternativ som inte omedvetet förutsätter politiska beteenden och attityder som på ett sociologiskt plan kan härledas till nationalstaten. Alternativet kan inte vara ”ett mångkulturellt land”, för det svarar inte på vad det är som gör att dessa människor kommer vara villiga att enas och följa samma lagar trots oenigheter, eller vara villiga att göra de uppoffringar och hysa den tillit som krävs för att lösa kollektiva problem. Mångkulturalismen som ideologi och politisk teori har en tendens att snarare ta fungerande stater som en given utgångspunkt, och förutsätter således medborgarnas villighet att samarbeta och underställa sig kollektiva beslut.

Man förutsätter därmed det som i själva verket är nationalstatens historiska bedrift: att möjliggöra storskaligt samarbete och självstyre i en grupp av miljontals sinsemellan obekanta människor, en samlevnad som därtill sker på jämförelsevis jämlika villkor. Nationalstaten lyckas med det eftersom befolkningen i huvudsak betraktar de politiska institutionerna och lagstiftningen som ett utlopp av den kulturella gruppens (“nationens”) självbestämmande, och samhällsmedlemmarna upplever sig vara sammanbundna av tätare band än det rent legala medborgarskapet. Institutionerna och lagstiftningen kan naturligtvis uppfattas som rättvisa eller orättvisa, och ekonomisk och politisk ojämlikhet har inte sällan motiverat civil olydnad och revolution. Men bortom extremfallen så medför den gemensamma kulturen och identiteten att det blir lättare att acceptera individuella uppoffringar för det gemensamma bästa, och lättare att foga sig i lagstiftning som man personligen ogillar men som man kan betrakta som den egna gruppens gemensamma beslut.

Den avskalade visionen om en politisk gemenskap byggd enbart på ömsesidig lojalitet med de liberal-demokratiska idealen och institutionerna inbjuder därför till skeptiska frågor. Vad händer om det finns djupa oenigheter, och att vissa medborgare vill ändra konstitutionen i grunden? Om det är gemensam lojalitet och tillgivenhet till grundlagen och de politiska institutionerna som är tänkt att utgöra det sammanhållande kittet, vad händer om det i samhället uppkommer radikalt olika idéer om styrelseskickets karaktär och om vad som är önskvärd lagstiftning? De egenskaper och känslor som skulle grunda ett ”vi” är precis de saker som oenigheten då gäller. Varför skulle dessa människor ”hålla ihop” över huvud taget?

Heinö tycks inte se detta problem. Ibland uttrycker han sig som om han verkar tro att ”lagar” kan frikopplas från ”värderingar”, och att den grundlag och lagstiftning som hans modell innebär inte skulle vara beroende av gemensamma (liberala) värderingar som understödjer just de rättigheter och skyldigheter som stipulerats. Han tycks inte tycks se inkonsekvensen i att återkommande kritisera fokuset på gemensamma värderingar i debatten om ”svenskhet”, och samtidigt förorda en övergång till Habermas författningspatriotism trots att det senare innebär en övergång från en kulturell gemenskap till en gemenskap som bygger på ömsesidig acceptans av vissa politiska grundsatser. Han tycks missa att Habermas själv var mycket tydlig över att modellen ofrånkomligen fordrar ett slags “politisk socialisering” över tid, en process som ser till att staten kan “preserve the identity of the political community”.

Teoretikern Bernard Yack har kritiserat författningspatriotism för att den öppnar för ett slags “McCarthyism”, och jag är benägen att tro att mycket av lockelsen med författningspatriotism är beroende av att den inte har praktiserats i verkligheten. Så länge konstitutionell patriotism är en teori för vänliga och upplysta politiska filosofer som Habermas (eller Heinö för den delen) är det lätt att se charmen med denna vision av samhällsgemenskap. Men om man betänker att förslaget är att detta slags politiska identifikation ska ersätta den roll som spelats av ofta oartikulerade kulturella, historiska och etniska föreställningar om gemenskap så ter det sig kanske mindre tilltalande. Finns det någon anledning att tro att en politisk chauvinism inte skulle bli resultatet, om denna politiska teori “skalas upp” och görs till hela samhällets uttryckliga fundament?

Heinö erbjuder onekligen en specifikt liberal vision av en politisk gemenskap. Både innebörden av värdena, och deras inbördes ranking, präglas av en liberal grundsyn. Men innehåller den verkligen ett trovärdigt svar på hur detta ska kunna ligga till grund för en gemenskap? Eller förutsätter den egentligen att alla människor ska bli så goda liberal-demokrater att de automatiskt finner systemet och dess beslut legitima, och automatiskt gör avkall på önskan att realisera några andra värderingar på politisk väg? Och de som trots allt inte skriver under på ett styrelseskick där en strikt tolkning av de liberal-demokratiska principerna begränsar allt annat handlingsutrymme – är det rimligt och klokt att, vilket är en av teorins implikationer, dessa personer och grupper måste anses undergräva eller vara en fiende till själva den politiska gemenskapen, snarare än bara torgföra en annan uppfattning om hur denna gemenskap borde organisera sig och sköta sina angelägenheter?

Personligen finner jag inte författningspatriotismen övertygande som svar på det problem som teorin måste lösa. Det är därför jag har landat i att en kombination av liberalism och nationalism är den mest önskvärda och rimliga visionen; en vision som rymmer en tilltalande och sociologiskt trovärdig kombination av värdena frihet, jämlikhet och gemenskap.