För några veckor sedan dök det upp en liten uppföljning av Signandsights ”Islam in Europe”-debatt. (Årtiondets kanske största debatt. Väldigt liten uppmärksamhet i Sverige dock. Har för mig att Expressen publicerade ett par av de inledande artiklarna)
Timothy Garton Ash har nyligen ångrat att han myntade termen ”Enligthenment fundamentalist”. John Gray gav genast honom bannor, och nu har Thierry Chervel (redaktör på signandsight) försökt reda ut begreppen.
What interest does [John Gray] have in this supposed symmetry of fundamentalisms which [Garton Ash] has just declared obsolete? Gray obviously needs it to uphold his pessimistic worldview.
Det mest intressanta är dock just vad som menas med en upplysningsfundamentalism.
Is there such thing as Enlightenment fundamentalism, a mirror image of Islamic fundamentalism? Is there a danger that these fundamentalisms will drive one another into a spiral of violence until a clash of cultures ensues?
Gray påpekar — som alltid — att fler människor dödades under 1900-talet av sekulära regimer än religiösa. Det var upplysningens ideal som boljsevikerna förvaltade.
Frågan är bara…
… whether Lenin and Mao really did draw on ”Enlightenment ideology”. What they actually drew upon, albeit in a drastically coarsened version, was Marx. Is it enough to declare your own explanation of the world scientific, in order to pass as an advocate of Enlightenment?
[…]
But if real existing socialism was a fundamentalism, it certainly wasn’t Enlightenment fundamentalism. It practised dogmatic exegesis like religious fundamentalism. It just used a different book.
[….]
How is it possible to equate the Enlightenment with fundamentalism? Its principles are aimed precisely against the belief in fundamentals. It is only by ”thinking for oneself” that one emerges from self-imposed immaturity. By thinking for oneself one frees oneself of dogmas and seemingly eternal truths which are imposed by the clergy. Thinking for oneself also means thinking about oneself, self-reflection, self-relativisation in relation to others. This is why the motto of the Enlightenment is often paradoxical: ”Freedom is the freedom of dissenters.”
Jag tycker det känns som om Popper svävar över det här synsättet. Chervel vill fastslå att termen upplysningsfundamentalist självmotsägande, för själva kärnan i upplysningen är att vara icke-dogmatisk. Det vill säga att upplysning inte i främsta hand definieras utifrån vilka föreställningar och åsikter man hyser, utan utifrån hur man hyser dem och den process som gjort att man har anammat dem.
Med detta synsätt kan visserligen vissa av upplysningen typiska ståndpunkter stelna till dogmer, bli en ”karikatyr av förnuftet” som Niklas Ekdal nyligen skrev angående Sovjetunionen, men termen upplysningsfundamentalist är trots det självmotsägande eftersom utvecklingen ifråga innebär att man inte längre verkar i upplysningens anda och endast på ytan kan framstå som tillhörande upplysningen.
Detta påminner om Popper i den meningen att han, exempelvis till skillnad från John Gray, aldrig tolkade Sovjetunionen, med dess officiella ateism och vetenskapstro, som ett genuint uttryck för upplysningen. Gray sätter gärna upp kommunismen på upplysningens ”minuskonto”. Detta gör inte Popper. Genom hela Det öppna samhället och dess fiender finns istället idén om en grundläggande auktoritär tankestruktur i den västerländska traditionen, och att denna kan ta form i olika ideologier och religioner vid olika historiska epoker. Poppers mest koncentrerade formuleringen av detta synsätt tror jag är detta:
The historicist revolution, like most intellectual revolutions, seems to have had little effect on the basically theistic and authoritarian structure of European thought.
The earlier, naturalistic, revolution against God replaced the name ‘God’ by the name ‘Nature’. Almost everything else was left unchanged. Theology, the Science of God, was replaced by the Science of Nature; God’s laws by the laws of Nature; God’s will and power by the will and power of Nature (the natural forces); and later God’s design and God’s judgement by Natural Selection. Theological determinism was replaced by a naturalistic determinism; that is, God’s omnipotence and omniscience were replaced by the omnipotence of Nature and the omniscience of Science.
Hegel and Marx replaced the goddess Nature in its turn by the goddess History. So we get laws of History; powers, forces, tendencies, designs, and plans, of History; and the omnipotence and omniscience of historical determinism. Sinners against God are replaced by ‘criminals who vainly resist the march of History’; and we learn that not God but History (the History of ‘Nations’ or of ‘Classes’) will be our judge.
It is this deification of history which I am combatting.
(Karl Popper, ’Prediction and Prophecy in the Social Sciences’, i Conjectures and Refutations, Routledge, London, 2003, ss. 465-6.)
Fågan om ”upplysningsfundamentalism” är onekligen central. För om upplysningen i stor grad handlar om hur man hyser och anammar åsikter och trosföreställningar, om icke-dogmatism och icke-fundamentalism, då uppkommer naturligtvis frågan hur man löser konflikter där dessa dessa principer och nödvändiga instituioner utmanas. Om detta handlade den stora ”Islam in Europe”-debatten. Den lär fortsätta.
Björn Östbring 