Hägglund och två typer av tolerans

På DN debatt idag fortsätter Hägglund med att ta upp klyftan mellan folket och etablissemanget. Men hans text är inte så lyckad. Eftersom Hägglund inte vill stöta sig med alltför många så tvingas han snäva in frågan till att gälla en mycket liten kulturelit, snarare än ett bredare sociokulturellt skikt.

Hägglund raljerar en del över de kulturradikala som predikar ”provocerande” konst men som blir helt vansinniga om någon målar en figurativ tavla. Hägglunds idé är vanligt förekommande, det är idén om en dubbelmoral när det gäller åsikten att allt måste tolereras. Jag tror det ligger mycket i den. Låt mig försöka reda ut det hela (delvis med hjälp av bl a Bernard Williams).

Låt oss föreställa oss en konstkritiker som kör hela rejset om att konst måste provocera, utmana folks invanda föreställningar, och att allt måste tolereras osv. Själv blir han (eller hon) extatisk när en konstnär ställer ut en pissoar, klär in bajs i bladguld m.m. Men så går han till Edsviks konsthall och ser en utställning med figurativt måleri, och vips blir han fly förbannad, nedkallar Goebbels och hans moster, och skriver genast en indignerad kulturartikel.

Fenomenet beror helt enkelt på att det som kallas provocerande konst finner denne kritiker personligen inte provocerande, och det är därför han med sådan självgodhet kan predika ”provokation” och sedan ondgöra sig över de oupplystas reaktioner. Men när han själv faktiskt blir provocerad (av exempelvis figurativt måleri), när hans invanda föreställningar utmanas, ja då är det inte roligt längre.

För att föra upp detta till en högre nivå så tänkte jag bena ut den förvirring som råder angående toleransbegreppet. Ofta talar vi om tolerans i väldigt högstämda ordalag, som något odelat fint. Det finns två skäl till att detta är problematiskt.

1) ska vi tolerera dåliga saker? Ska man stoltsera med sin toleranta syn på pedofili? Denna punkt är alltså den mycket enkla tanken att det är bra att tolerera bra saker (eller sådant som varken är bra eller dåligt) men dåligt att tolerera dåliga saker. Av detta skäl är det inte helt korrekt att tala om tolerans som något i sig positivt.

2) vi pratar ofta som om tolerans är en storslagen och vacker känsla som fyller människors bröst. Detta är fel. Tolerans betyder ”att stå ut med” eller ”att kunna leva med”. Detta implicerar ett befintligt ogillande. Man måste hysa negativa känslor mot x för kunna sägas tolerera x. En tolerant attityd innebär att även om man ogillar grannens homosexuella leverne, hans utövande av religion, eller kanske hans livade grillfester, så agerar man inte. Tolerans handlar om att bita sig i kinden eller gnissla tänder – det finns inget högstämt med det.

För att lösa upp den förvirring som råder måste vi skilja mellan tolerans som praktik (att inte ingripa mot x, dvs icke-intervention) och tolerans som attityd (attityden att inte ingripa mot x även om jag ogillar x).

Vilka bevekelsegrunder kan finnas för icke-intervention, dvs  för tolerans i praktiken. Ja en attityd som skulle kunna motivera detta är den toleranta attityden som beskrevs ovan. Men det finns fler. Exempelvis om jag är indifferent mot x. Om jag inte alls bryr mig om huruvida grannen är homosexuell så har jag inga skäl till att ingripa eller handla mot detta. Vi kan vara indifferenta gentemot folks religion, hur de klär sig, hur de talar osv, och därför acceptera dessa eftersom vi inte har några skäl att ingripa. Låt oss kalla en sådan person öppensinnad. Eller så kan man ogilla alla dessa saker, men ändå anse dessa måste accepteras och att det vore fel att försöka ingripa emot dem. En sådan person kan vi kalla tolerant.

Om vi frågar dessa två ”bör vi acceptera x och dennes religion/åsikt/sexualitet?” så svara båda ja, men den öppensinnade svarar med självklarhet, med en lätt axelryckning. Den andra svarar ja men gnisslar tänder.

Eftersom vi i dagligt tal pratar om tolerans som en praxis, som en icke-intervention, så missar vi att denna praxis motiveras av två helt skilda moraliska attityder. Detta skapar gigantisk förvirring.

Detta resonemang öppnar upp för tanken på att en person kan vara öppensinnad och intolerant. Om vi nu återvänder till att prata om en stereotyp kulturradikal och moralproggressiv debattör så behöver vi inte bli förvånade över att denne predikar tolerans men i vissa lägen blir ytterst intolerant. För denne person kan vara indifferent mot en lång rad av fenomen, som han därför tolererar, men samtidigt sakna den toleranta attityden, dvs när det faktiskt dyker upp något som han ogillar så är hans tolerans som bortblåst.

Låt mig dock spinna vidare på det teoretiska planet. Det kan noteras att kombinationen öppensinnad och intolerant faktiskt kan beskrivas som den mest optimala. För med resonemanget ovan kan man undra om inte den toleranta attityden, i den bästa av världar, är överflödig. Detta eftersom:

1/ Vi konstaterade att tolerans i sig inte kunde ha ett värde, eftersom tolerans av dåliga saker, exempelvis mord, inte kan vara något gott. Det vi är ute efter när vi säger att folk borde vara mer toleranta är att det finns saker som de är intoleranta mot men som inte förtjänar intolerans (exempelvis homosexualitet).

2/ Den toleranta attityden innebar att man ”håller tillbaka” trots att man ogillar x. Men (enligt det nyss gjorda antagandet 1 ) är x antingen något gott (eller saknar värde i sammanhanget) och borde således inte ens ogillas – dvs vi borde bli öppensinnade angående x. Eller så är x faktiskt dåligt (som mord), men då borde vi ju inte vara toleranta mot x överhuvudtaget.

Alltså: i den bästa av världar är man öppensinnad men intolerant. Eller?

Mer på samma tema här.