Reflektioner om tolerans

Jag skrev i ett tidigare inlägg om två typer av tolerans. Här kommer ytterligare några rader, om än mycket repetition, kring ämnet. Det är dock ingen färdig text, bara en samling reflektioner och läsanteckningar. Kommentarer välkomnas varmt.

I det föregående inlägget skiljde jag mellan tolerans som praktik och tolerans som attityd. Tolerans som praktik innebär att inte ingripa eller förhindra x. Det är alltså icke-intervention när det gäller andra personers handlingar, åsikt eller läggning. Istället för ordet ”tolerera” kan vi som verb använda det i och för sig mycket krystade uttrycket ”icke-intervenera”.

Den toleranta attityden innebär att man väljer icke-intervention trots att man ogillar x. Detta vill jag reservera som den enda rimliga betydelsen av termen ”tolerans”. Dvs, att man inte agerar mot, utan tolererar, de hädande katolikerna trots att man anser att de trotsar Guds ord. För att verkligen utgöra tolerans måste det föreligga ett ogillande.

Tolerans i vanlig, vid och praktisk mening, dvs icke-intervention, kan motiveras utifrån en tolerant attityd. Men den kan också komma helt naturligt av att man faktiskt är helt indifferent mot x i fråga. Om personen y inte alls upprörs av, säg, homosexualitet så kommer denne givetvis att i praktiken tolerera detta fenomen.

Det är problematiskt att dessa distinktioner normalt inte görs. Inte bara att man förväxlar praktik och attityd, utan också att man förväxlar indifferens (eller till och med bejakande) med tolerans. Denna sammanblandning sker i dagligt tal exempelvis när man kallar någon för intolerant för att denne hyser negativa åsikter om något. Men intolerans handlar inte om negativa attityder i sig, utan huruvida man agerar utefter dem.

Jag skulle vilja hålla i sär dessa dimensioner. Men vad ska vi då säga om exempelvis en homofob? Jo, i förstaläget kan vi säga att han är inskränkt. Och först därefter kan vi fråga, är han intolerant? Homofoben kan mycket väl vara tolerant i den meningen att han ”håller tillbaka” eller ”står ut med” och alltså icke-intervenerar. Som Andreas Johansson Heinö kommenterade i mitt förra inlägg (och i sin avhandling, s. 208) så har Bernard Williams påpekat att ett homosexuellt par kan bli förnärmade om de får veta att de ”tolereras” av sina grannar. Vad detta visar är att begreppet även i dagligt tal ibland implicerar ett ogillande. För vad det homosexuella paret förmodligen är ute efter är att de tycker att deras grannar inte överhuvudtaget borde misstycka angående deras homosexualitet.

Detta illustrerar de två dimensionerna: Dels vad som gillas eller ogillas (här är termer som ”öppensinnad” och ”inskränkt” applicerbara), och dels synen på vad vilka aktioner som ett ogillande kan legitimera (här är termerna ”tolerant” och ”intolerant” applicerbara).

Den som ogillar homosexuella men som inte agerar mot dessa eller uppmanar staten att göra det kan vi nu kalla för inskränkt men tolerant. Och om den som inte alls hyser ovilja mot homosexualitet kan vi i linje med detta i första hand kalla för öppensinnad. Och är man öppensinnad gentemot ett fenomen uppkommer inte ens frågan om tolerans i det specifika fallet. Däremot, om vi ska prata om personlighetstyper, så kan vi notera, vilket gjordes i mitt förra inlägg, att en person som överlag är öppensinnad mycket väl kan ha en intolerant läggning. För frågan är vilken attityd denna person intar när han väl står inför ett fenomen som han faktiskt ogillar. Kanske är han öppensinnad men intolerant?

Nu är ju alla dessa termer laddade med positiva eller negativa betydelser. Men i mitt tidigare inlägg noterade vi att detta är missvisande. En aspekt som måste vägas in är vad som tolereras. För vi tycker inte att det är bra att tolerera mobbning. Och inte heller hyllar vi de som är öppensinnade inför pedofili. Om pedofili är en genuint dålig sak så bör vi vara intoleranta mot sådant beteende.

Resultatet av att ta med denna aspekt i beräkning är alltså att termer som ”tolerans” tappar sin inneboende positiva valör. Alla dessa termer saknar moraliskt värde innan vi har ställt frågan vad det är som tolereras, vad vi är intoleranta mot, gentemot vad är vi öppensinnade? Är x dåligt så bör vi förhålla oss intoleranta. Är x gott eller saknar moralisk relevans så har vi skäl att vara toleranta.

Man kan inflika att detta ger ett intressant synsätt på debatter och konflikter som handlar om vad som ska tolereras. I sådana debatter kan ena sidan anklaga den andra genom att säga ”Du är intolerant!”. Denna invändning försöker utnyttja den moraliska laddningen som finns i termerna tolerant och intolerant, och den anklagade tenderar att vilja slingra sig och svara ”Nej, jag tycker bara…” Men med det synsätt vi har utvecklat så framstår en a-kontextuell anklagelse om intolerans som fullständigt tom. För debatten gäller ju just huruvida x ska tolereras eller inte, och ”Du är intolerant” är därmed helt enkelt en beskrivning av motståndarens position — och den kan inte fungera i sig som en moralisk anklagelse. Vad debatten gäller är värdet hos fenomenet självt. Säg att det exempelvis handlar om aga av barn, och värdet av denna praktik — då måste den korrekta formen för anklagelse lyda ungefär ”Barnaga är faktiskt inte dåligt och därför har du fel i att förespråka intolerans mot aga”. Ett annat exempel: vid den sexuella frigörelsen på 60-talet kunde kritik av pedofili och incest utmålas som intolerans mot människors sexuella läggning. Sedan kom man på att, tja, det kanske var helt rätt attityd till dessa fenomen.

Johansson Heinö refererar till filosofen Anders Hansson som menar att ”eftersom det inte kan vara dygdigt att hysa intoleranta åsikter kan det heller inte vara dygdigt att vara tolerant” (Heinös referat, s. 198). Låt oss bena ut det här. (Hansson pratar om intoleranta åsikter, vilket jag inte vill göra. Som jag sagt ovan föredrar jag termen ”inskränkta” åsikter, och vill reservera tolerans och intolerans till termer som vårt agerande.). Hansson påtalar ett viktigt problem. Så som vi definierat termerna ovan så kan vi uttrycka problemet på följande vis: i en given fråga tycks det som att man borde vara antingen öppensinnad eller intolerant. För vi bör vara öppensinnade mot det som är bra eller moraliskt irrelevant och intoleranta mot sådant som är dåligt. Tolerans ser därmed ut att vara en olycklig position. För tolerans, så som vi har definierat det, innebär ogillande av ett x — och x är antingen bra (och då bör vi inte hysa ovilja) eller så är x dåligt (och då borde vi inte tolerera x utan istället ingripa).

Detta är naturligtvis väldigt teoretiskt, men det för oss in på den centrala frågan vad tolerans egentligen har för moraliskt och politiskt värde. Om tolerans rent teoretiskt är en suboptimal position så kanske vi bör vända ögonen mot det rent de praktiska effekterna samt väga in mer realistiska faktorer i bedömningen av toleransens värde. Angående Hanssons argument skriver Johansson Heinö:

Men detta resonemang är alltför idealistiskt och verklighetsfrånvänt. Det är ytterst mänskligt att hysa ogillande inför andra, att ha fördomar och odla stereotyper, varför tolerans, givet mänsklig natur, nog rentav är att betrakta som en dygd (i betydelsen en eftersträvansvärd egenskap). […] Om man tar kulturella skillnader på allvar […] kan man inte blunda för att det finns ett stort utrymme för negativa känslor inför andra, något som måste hanteras inom ramen för en demokrati. [s. 198-9]

Jag delar Johansson Heinös realistiska synsätt. Det finns en väldigt naiv syn där man tror sig kunna få ett pluralistiskt samhälle utan konflikter. Man tror sig kunna få mångfald och samtidigt njuta av genuin social harmoni. Denna förhoppning tror jag ger upphov till den en väldigt konstig syn på tolerans där den likställs med öppensinnighet, och i den meningen kräver att alla i samhället måste vara pluralister. Den mer realistiska synen betraktar däremot tolerans som ett svar på social disharmoni, dvs att den har funktionen att åstadkomma fredlig samlevnad trots disharmoni.

This is an important point: toleration brings an end to persecution and fearfulness, but it is not a formula for social harmony. [Michael Walzer, 1997, s. 98]

Kanske har det tyckts krystat att som ovan göra en skarp åtskillnad mellan inskränkt/öppensinnad och intolerant/tolerant. Men skälet är att de rör två dimensioner som är radikalt olika. Å ena sidan åsikterna i sig och å andra sidan vår syn på vilka handlingar som kan vara legitima. Detta är viktigt att hålla i huvudet när man diskuterar. Rent moralpsykologiskt är det stor skillnad mellan en öppensinnad hållning till ett visst fenomen och en tolerant (dvs ogillande som inte utageras) och därför tycks det mig olämpligt att man så ofta klumpar ihop alltsammans och säger att ”vi måste bli mer toleranta”. Man bör hålla i sär strävan efter att få människor att bli mer öppensinnade (mot utövare av religion, mot homosexuella, osv) och strävan efter att få dem att bli toleranta (dvs givet en negativ hållning få dem att inte agera ut den på ett sätt som är intolerant).

Låt oss repetera igen. Frågan har två dimensioner: Dels vad som gillas eller ogillas (här är termer som ”öppensinnad” och ”inskränkt” applicerbara), och dels syn på vad vilka aktioner som ett ogillande kan legitimera (här är termerna ”tolerant” och ”intolerant” applicerbara). Så låt oss nu titta närmare på toleransens interna dimension, dvs ställa frågan vilka handlingar som motiverar epitetet ”intolerant”. Att inte agera utifrån sitt ogillande, vad innebär det?

Här kan vi tänka oss en skala. I den ena änden av skalan räknas alla former av utagerat ogillande som intolerans. Dvs man får inte uttrycka sitt ogillande av x eller uppmana till avståndstagande gentemot x. I andra änden räknas endast våld mot x, hot om våld, samtycke till våld, uppvigling till våld, propagerande för långtgående sociala sanktioner  (naturligtvis uppkommer här gränsfrågor), propagerande för statlig intervention mot x.

I Sverige har vi en ganska vid syn på vad som räknas som intolerans, där snudd på varje uttryck av ogillande av någons livsval betraktas som intolerans. Detta utifrån den sunda tanken att i ett pluralistiskt samhälle så måste människors val respekteras. Å andra sidan kan det hävdas att just pluralismen gör att vi inte borde ta illa vid oss när någon misstycker, för oenighet är fullkomligt naturlig. I ett pluralistiskt samhälle kommer folk att trampa varandra på tårna mest hela tiden, och även om det är bra och eftersträvansvärt att människor håller tillbaka sitt ogillande, så är det samtidigt nödvändigt att vi inte ojar och gestikulerar alltför mycket när vi känner oss kränkta eller när våra livsval ifrågasätts. Ett pluralistiskt samhälle innebär genuina och legitima åsiktsskillnader i hur livet bör levas, och det vore konstigt om uttryck för dessa skillnader automatiskt räknas som intolerans för andras sätt att leva. Man skulle kunna säga att ifall fredlig samvaro ska kunna uppnås i ett pluralistiskt samhälle så krävs det inte bara att vi håller tillbaka i våra omdömen om andras sätt att leva, utan också att vi håller tillbaka på vår känslighet inför att andra misstycker angående våra egna livsval.

Johansson Heinö skriver:

Men toleransen [på det sätt Heinö vill att detta värde ska uppfattas] fungerar inte enbart genom restriktioner på hur man bör argumentera, det krävs också en ömsesidighet. Vi kommer hela tiden i det mångkulturella samhället att konfronteras med personer som ogillar vad vi håller på med och som ger uttryck för detta. Därför bör vi även försöka att lägga band på vår känslighet, att inte varje gång vi anser oss kränkta av någon annans yttrande eller ogillande kräva politiska åtgärder och ingripande av staten. [s. 200]

De två uppfattningarna om vad som räknas som tolerans, den omfattande och den mer snäva, kan ses bygga på två mer grundläggande synsätt. Den text av Bernard Williams som tidigare refererats till heter ”Toleration, a Political or Moral Question?” och just skillnaden mellan tolerans som ett moraliskt begrepp kontra ett politiskt begrepp är mycket central. Och det är för övrigt en distinktion som jag tror att Johansson Heinö med fördel hade kunnat använt sig av.

In  [Thomas] Nagel’s formulation, the tension characteristic of the attitude of toleration is expressed by saying that the tolerant agent will, on the one hand, think that a certain conduct or a certain way of life is sinful, but at the same time think that the power of the state should not be used to suppress that conduct.

But there are at least two ways of understanding this contrast. On one reading, the agent’s thought is this: ”This other agent has a sinful and disgusting way of life and engages in sinful and disgusting practices. However, it is nobody’s business to make him, force him, induce him, or (perhaps) even persuade him to take another course. It is up to him – his morality is in his own hands”. It is as a particular consequence of all this that political power should not be used to constrain him. The contrast in this form expresses what I take to be a moral doctrine, one that has, incidentally, a political conclusion. This moral doctrine expresses an ideal of moral autonomy.

On the second reading of the contrast expressed in Nagel’s formulation, the agent’s thought is, rather, this: ”This person’s way of life is sinful and disgusting. Indeed we should do everything we decently can to persuade him to change his ways and to discourage other people from living like him. We may appropriately warn our children not to consort with his children, not to share his social life, and discourage as many people as we can from think well of him so long as he lives in this way. However, it is not appropriate that the power of the state be used in this way”. This I take to express a political doctrine, a doctrine expressive of the liberal concept of the state. [s. 131]

Johansson Heinö lutar åt den senare varianten.

Som avslutning, här kommer en övergripande kommentar till dennes bok Hur mycket mångfald tål demokratin? Eftersom jag läst denna bok samtidigt med en hel del texter av Judith Shklar så har jag inte kunnat undgå vissa likheter dem emellan. De framstår båda som osentimentala och orädda, inte blödiga, idealistiska, eller romantiska; man kan säga att det är politisk teori av det hårdkokta slaget.

Bernard Williams skriver:

The case of toleration is, unsurprisingly, a central one for distinguishing between a strongly moralized conception of liberalism as based on ideals of individual autonomy, and a more skeptical, historically alert, politically direct conception of it as the best hope for humanly acceptable legitimate government under modern conditions. The first of these conceptions has been dominant in American political philosophy in the last twenty-five years. The present arguments, such as they are, favor the second conception, one nearer to what the late Judith Shklar called ”the liberalism of fear”. [s. 138]

Den första av dessa är även dominerande i Sverige, och vår politiska kultur är i en närmast extrem grad fokuserad på personlig autonomi. Vill man sammanfatta Johansson Heinö så tror jag att man kan säga att hans budskap är att denna variant inte är en lämplig grund för ett mångkulturellt och alltmer pluralistiskt samhälle — och att vår politiska kultur därför måste förändras i riktning åt det hårdkokta.

Referenser
Johansson Heinö, Andreas (2009), Hur mycket mångfald tål demokratin?, (Malmö: Gleerups).
Walzer, Michael (1997), On Toleration, (New Haven and London: Yale University Press).
Williams, Bernard (2005), In the Beginning Was the Deed, (Princeton: Princeton University Press).