Isaiah Berlin och det liberala dilemmat gällande utbildning

Som vissa av bloggens läsare vet så skriver jag för tillfället på en uppsats angående ett liberalt dilemma angående utbildning. Dilemmat formuleras bra av Eamonn Callan:

[S]ome people want to deny their own children particular educational opportunities or experiences that are widely regarded as necessary to the good of every individual child. They want this not out of malice toward their children but because they sincerely subscribe to an understanding of what counts as a good human life that is repugnant to the cultural mainstream. That understanding entails a conception of education that seems deeply harmful to children from the perspective of the mainstream. What is at stake here is [. . .] a collision between parental choice and the basic interests (as the larger society defines those interests) of individual children. If parental choice is thwarted in such cases, we have what seems to many people a violation of freedom of conscience. If parental choice is accommodated, children are denied at least part of the education to which many people will think them morally entitled. (2006, 262)

Min uppsats går ut på att undersöka Isaiah Berlins politiska tänkande med detta liberala dilemma i åtanke.

Callan argumenterar i den aktuella artikeln mot William Galston, som angående det kända fallet Wisconsin v. Yoder argumenterar för föräldrars rätt att undandra sina barn från utbildning som strider mot deras (föräldarnas) övertygelser. Utifrån Galstons version av liberalism är detta rätt och rimligt. Intressant är att Galston grundar sin liberalism filosofiskt i Berlins idéer om värdepluralism och har därmed skapat en ”liberal pluralism” i Berlins efterföljd. I min uppsats försöker jag utröna vad Berlin skulle kunna tänkas säga om detta dilemma. Endast vid ett fåtal tillfällen skriver Berlin direkt om utbildning. Men dessa stycken (citerade nedan) är klart i motsättning till Galston. De har en upplysningsliberal ton som knappast är förenlig med Galstons ackommoderande linje gentemot föräldrar som av exempelvis religiösa skäl vill undanhålla sina barn från viss typ av kunskap eller framställandet av vissa livsstilar som de finner anstötliga. Min förhoppning med uppsatsen är dock inte att blott peka ut dessa stycken, utan även att argumentera att att de följer utifrån en logik inom Berlins övergripande antaganden och normativa ståndpunkter. I min uppsats hoppas jag kunna förklara detta, och genom att göra jämförelser till några av Galstons kritiker inom den samtida politiska teorin (främst Callan och George Crowder), visa att Berlins liberalism och värdepluralism innebär att det är giltigt att fastslå individuell autonomi och kritiskt tänkande som legitima mål för skolan, även när dessa mål krockar med föräldrarnas övertygelser, värdet av kulturell tillhörighet, osv.

Eamonn Callans hållning är följande:

I claim that Galston underestimates considerations within his own theory that might tell against deference to parental choice. In particular, he overlooks the extent to which restricting parental choice may be necessary to the expressive liberty of children because of the internal connection between their liberty and the avoidance of servility in their education. Here again Yoder is revealing. I show that considerations of children’s prospective interest in liberty make a reasonable case for regarding the Supreme Court’s decision in Yoder as morally unfortunate. (2006, 263)

Ett av de två centrala stycket i Berlin som jag tänkte ta upp ligger i linje med detta, specifikt det Callan kallar för ”considerations of children’s prospective interest in liberty”. Vid ett tillfälle då Berlin ska förklara hur man kan resonera utifrån hans utgångspunkter gällande frihet, oundvikligheten i moraliska konflikter, osv, så tar han som exempel frågan om att införa ett offentligt och enhetligt utbildningssystem. Detta finner Berlin önskvärt, och han säger sig resonera på följande sätt:

If I were told that this must severely curtail the liberty of parents who claim the right not to be interfered with in this matter — that it was an elementary right to be allowed to choose the type of education to be given to one’s child, to determine the intellectual, religious, social, economic conditions in which the child is to be brought up — I should not be ready to dismiss this outright. But I should maintain that when (as in this case) values genuinely clash, choices must be made. In this case the clash arises between the need to preserve the existing liberty of some parents to determine the type of education they seek for their children; the need to promote other social purposes; and, finally, the need to create conditions in which those who lack them will be provided with opportunities to exercise those rights (freedom to choose) which they legally possess, but cannot, without such opportunities, put to use. (2002, 46)

Jag tänkte koppla detta till Joel Feinbergs kända idé, utvecklad i respons till Yoder, om ”the child’s right to an open future”. Det finns likheter, även om Berlin inte kan ses som en rättighetsteoretiker av Feinbergs släkte. Men en rätt till en ”öppen framtid” tycks återfinnas även i det andra stycket av vikt som jag har hittat. Jag vill argumentera att samma skäl som gör att Berlin att förespråkar långtgående tolerans överlag, samma skäl gör det rimligt med starkt begränsade möjligheter för föräldrar att medvetet begränsa sina barns utbildning och förmåga till egna livsval. Läs nu följande stycken, ur ett långt brev till George Kennan (publicerat i volymen Liberty):

What horrifies one about Soviet or Nazi practise is not merely the suffering and the cruelty, since although that is bad enough, it is something which history has produced too often, and to ignore its apparent inevitability is perhaps real Utopianism – no; what turns one inside out, and is indescribable, is the spectacle of one set of persons who so tamper and ‘get at’ others that the others do their will without knowing what they are doing; and in this lose their status as free human beings, indeed as human beings at all.

Certainly we do not detest this kind of destruction of liberty merely because it denies liberty of action; there is a far greater horror in depriving men of the very capacity for freedom – that is the real sin against the Holy Ghost.
[. . . ]
If pushed to the extreme, this doctrine would, of course, do away with all education, since when we send children to school or influence them in other ways without obtaining their approval for what we are doing, are we not ’tampering’ with them, ’moulding’ them like pieces of clay with no purpose of their own? Our answer has to be that certainly all ’moulding’ is evil, and that if human beings at birth had the power of choice and the means of understanding the world, it would be criminal; since they have not, we temporarily enslave them, for fear that, otherwise, they will suffer worse misfortunes from nature and from men, and this ’temporary enslavement’ is a necessary evil until such time as they are able to choose for themselves – the ’enslavement’ having as its purpose not an inculcation of obedience but its contrary, the development of power of free judgement and choice; still, evil it remains even if necessary. (2002, 339–42)

Vad jag vill hämta ur detta är naturligtvis att den liberala friheten att göra egna livsval också har tydliga implikationer gällande utbildning. Vad jag vill bygga på är tanken att liberalismen innefattar —måste innefatta, trots att den historiskt varit ovillig till det — både en teori om vilka faktiska preferenser som ska tolereras men också en idé om processen genom vilken preferenserna skapas. (Kanske jag här överdriver detta tomrum i liberal teori. Åtminstone enligt Brian Barry, s. 200) Människor föds inte med färdiga preferenser och inte heller med ”the power of choice and the means of understanding the world”. Det är pga detta som skola och utbildning inte kan behandlas som vilken annan samhällsinstitution som helst. Notera att diskussionen här blott är en del i en större debatt. Nämligen den mellan ”autonomi-liberaler” och ”tolerans-liberaler”. Och notera, som David Thunder, att “this toleration-autonomy debate is not merely a ‘family dispute’ about some fine points of liberal theory”.

On the contrary, the outcome of this dispute has dramatic implications for societies where deep religious and cultural differences are either well-entrenched (say, the U.S.) or growing at a fast rate (say, France or Germany). If we adopt a tolerationist stance, social groups and social infrastructures (e.g. schools, hospitals, businesses) devoted to tradition-based ways of life involving, say, arranged marriages, intellectual submission to religious authority, some form of patriarchal social structure, and the limited exposure of members to “alternative ways of life,” may be permitted to exist and reproduce themselves, albeit against the backdrop of a liberal juridical and economic order that includes freedom of association. If, on the other hand, we adopt a pro-autonomy stance, the State and its agents may be authorized to control, either through legal rules or educational policies or both, the internal practices of associations—and presumably, of families—to ensure that their members develop an adequate capacity for personal autonomy, albeit in a prudent and even-handed manner. (Thunder 2009, 155)

Bland dessa ”sociala infrastrukturer” vill jag alltså hävda att skolsystemet har en sådan funktion att den generella debatten mellan tolerans och autonomi inte är rakt av överförbar. Givet en mångfald av preferenser kan vi i övriga fall välkomna en mångfald inom en given social infrastruktur, för en sådan mångfald gör det möjligt för medborgarna att leva sina liv efter eget huvud och känsla för mening. Fortfarande är det så att autonomi-liberalen kan påminna om de fall inom dessa infrastrukturer och sammanslutningar där individer far illa eller hindras från att lämna, och vi kan i sådana fall diskutera legitimiteten i statlig intervention för att upprätthålla vissa liberala värden och individuella rättigheter. Här har vi då tolerans/autonomi-debatten i sin generella form.

Men är skolan en institution om alla andra? Vad bör den liberala friheten innebära här? Isaiah Berlin citerar John Stuart Mill: “The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way”. Och skriver:

If this is so, is compulsion ever justified? Mill had no doubt that it was. Since justice demands that all individuals be entitled to a minimum of freedom, all other individuals were of necessity to be restrained, if need be by force, from depriving anyone of it. (2002, 174)

Tänk att individerna x och y väljer fritt att inrätta sitt liv på så sätt att de går med i en sekt och lever efter vissa värderingar. De besitter ”the power of choice and the means of understanding the world” och de utövar nu sin rätt att ”pursuing our own good in our own way”. Men vad händer om x och y får barn? Ska deras frihet innebära att de och deras sekt tillåts sörja för barnens skolgång på ett sådant sätt att dessa barn inte vet något om yttervärlden, inte något om andra sätt att leva, eller blir intalade att andra sätt att leva leder till helvetet. Eller vore detta ett sätt att beskära dessa barns frihet, vilket isåfall innbär att föräldrarna rätteligen borde bli ”restrained, if need be by force” från att undandra barnen från en allsidig öppen utbildning? Detta är således alldeles oberoende om det sätt att leva som sekten utövar anses legitimt och rätt av staten att tolerera. Jag tror att Berlins utgångspunkter måste leda till en sådan slutsats. För notera kraftfulla i att den vision om människans fria val hade som konsekvens att i teorin ”do away with all education”. Den enda legitima form av utbildning är i liberala ögon den som har ”as its purpose not an inculcation of obedience but its contrary, the development of power of free judgement and choice”. Denna sociala infrastruktur skulle annars helt sakna existensberättigande.  Strider sådan utbildning mot föräldrarnas önskan måste liberalen sätta ner foten, precis som i fall där vuxna sinsemellan kränker varandras frihet.

Går det att finna stöd för detta hos Isaiah Berlin. En teoretiker som skrivit om Berlin ifråga om utbildning är Neil Burtonwood. Men han håller med Galston. I en passage som jag förmodligen kommer kritisera i min uppsats skriver han:

In supporting separate schools for the children of non-liberal cultural minorities liberals should be able to recognise the gains that will be made in terms of cultural congruence and a sense of belonging but they will also have to accept that this entails a loss of individual autonomy. This is only problematic if autonomy is granted absolute status as some kind of foundational human value. As Berlin observes, the reality is a trade-off between human values. There comes a point where we have to make a choice, and for Berlin the genuine liberal does not require that individuals choose autonomy. (Burtonwood 2000, 282)

Är inte detta stycke förvirrat? Individer är visserligen inte är tvingade att ”välja” autonomi, men har de rätt att undandra denna möjlighet för sina barn? Det är ju detta hela frågan handlar om. Man är fri att inträda i en sekt och därmed kanske inordna sig i ett icke-liberalt levnadssätt, kanske även avsäga sig framtida möjligheter till autonoma val. Liberaler kan inte, precis som Burtonwood säger, tvinga människor att ”välja” autonomi. Det finns andra värden: ”cultural belonging”, osv. Men vem ska göra avvägningen mellan dessa värden? Det är det som är frågan. Den som är kritisk mot denna typ av skolor behöver inte vara det pga en idé om att ett autonomt liv är det enda goda (vilket Burtonwood säger: ”this is only problematic if. . .”). Att kräva ”en öppen framtid” innebär inte att autonomi görs till det enda legitima sättet att leva.

Ja, det var några korta punkter om vad min uppsats handlar om. Synpunkter tas tacksamt emot. Som brukligt när man skriver uppsats så har jag varit ute och seglat på de vida haven, läst vitt och brett, innan jag lyckats smalna av ordentligt. Ett tag lämnade jag Berlin helt och ägnade mig åt samtida teoretiker, men nu, för att få en striktare ram, har jag återgått till Berlin.

Nu har jag bara 2,5 vecka kvar att skriva. Måste därför släppa lite på perfektionismen och börja hulka upp text på allvar. Usch. Publicerar kanske några stycken här på bloggen allt eftersom. Ni får gärna ge mig ett handtag genom kritik och frågor kring upplevda glapp i tankegångarna.


Berlin, Isaiah (2002), Liberty (Oxford: Oxford University Press).

Burtonwood, Neil (2002), ’Must Liberal Support for Separate Schools Be Subject to a Condition of Individual Autonomy?’, British Journal of Educational Studies, Vol. 48, No. 3, pp. 269-284.

Callan, Eamonn (2006), ’Galston’s Dilemmas and Wisconsin v. Yoder’, Theory and Research in Education, Vol. 4, No. 3, pp. 261–273.

Thunder, David (2009), ’Why Value Pluralism Does Not Support the State’s Enforcement of Liberal Autonomy: A Response to Crowder’, Political Theory, Vol. 37, No. 1, pp. 154–160.

2 reaktioner på ”Isaiah Berlin och det liberala dilemmat gällande utbildning”

  1. Du verkar alltså, om jag har förstått dig rätt, luta åt att det är korrekt att tvinga barn från minoriteter av Amish-typ (eller vilka som helst, egentligen) till allmänna skolor med argumentet att det är det bästa för barnens utveckling till autonoma individer.

    Är det rätt uppfattat?

Lämna ett svar